Tacksamhet

Det här inlägget publicerade jag under några timmar den 20 juni 2018, men så drog jag tillbaka det för att ge mig tid att känna efter om jag är redo för det.

Den 20 april 2014 skrev jag för första gången i den lilla skrivboken till min Dotter. I den har jag fortsatt att skriva lite då och då. Alla de där orden som jag vill säga men som inte behöver sägas just nu, alla de där förklaringarna som bara skulle leda till dumma diskussioner. Jag skriver ner dem, får ur mig dem.

Idag skriver jag fler sidor än någonsin. Förklarar vem jag är, varför jag gjorde som jag gjorde.

Det är så många tankar i mitt huvud. Du säger så mycket klokskap och jag är stolt och lycklig över att ha en dotter som dig – för jag vet att du är där av egen kraft. Jag känner mina tillkortakommanden, men vet också att jag gjort mycket som var bra.

Du har så rätt – jag söker bekräftelse, jag vill bli sedd. Och jag förstår varför, men de orden skulle såra. De orden får vila i den lilla skrivboken med Big Ben på framsidan tills en dag då de är mogna att läsas.

I huvudet virvlar så många tankar, så många känslor.

Du var så fylld av glädje och energi när jag hämtade dig – och jag känner skuld för du var totalt urlakad när jag lämnade dig – och jag vet att det var jag som stal din energi, sög den åt mig, Och jag skäms. Samtidigt vet jag att vi båda behöver det här. Vi behöver hyvla oss ner genom lagren av outsagdhet. Vi behöver prata om alla spindelnät som spunnits kring oss, det klibbiga, obehagliga.

Och jag älskar dig, jag har aldrig älskat någon som jag älskar dig och Anders. Och det gör så obeskrivligt ont när jag inser hur mycket jag skadat er bara genom att vara jag. Det omedvetna, det som vi inte kan dölja fastän vi försöker.

Det är så många tankar, så många funderingar, så mycket lättnad, så mycket glädje – allt på en gång. Och jag tänker att det är så här att vara mitt i en terapi. Eller så är det så här livet är när man inte trycker undan några känslor, när man låter dem få finnas. Livet är känslor och jag måste lära mig leva med dem. Jag måste lära mig tycka om mig själv – alla delar av mig själv. Inte låtsas vara någon annan som jag inte är.

Du säger att jag inte ska jämföra – nej jag vet. Jag vill vara så stark som du, kunna stå för mig själv, opåverkad av andra, välja vad jag ska ta in, välja vilka känslor och sinnestämningar jag släpper in. Du är mitt barn – men starkare än jag någonsin varit.

Eller … finns det i mig en styrka som jag inte sett. Jag har trots allt kunnat resa mig gång på gång. Det är dags att se den styrkan. Ilskan har fått sin tid – men nu är tid för glädje – för tacksamhet över livet.

Läkaren sa att cancern var mindre än 0,6 mm tjock. Att hon inte skulle ha oroat sig för cancer som var mindre än 1 mm tjock. Jag har fått livet tillbaka.

När jag berättade hur jag utsatt mig för solen – själv bidragit till min cancer sa hon att det kunde jag inte tänka på. Det viktiga var vad jag gjorde i framtiden. Och det är väl precis så det är – inom alla områden. Både Cissela och Sven säger det. Det som har varit kan jag inte göra något åt. Lev här och nu.

Är stolt över cyklarna jag designat

Om två månader ska vi träffas och cykla igen. Första cyklingen var på hennes 23 års dag. Den här gången fyllde hon 278 månader – nästa gång 280 månader. Nu ska vi fortsätta fira hennes jämna månader.

Nästa vecka ska jag på yoga för Merethe – en fantastisk nystart! I mer än fyra år har jag skalat av – nu är jag redo att bygga upp.

To-do-list (jag måste lära mig leva med en hjärna som den här… en dags cykling och jag är fylld av uppslag …)

Skriv blogginlägg om cyklingen på Sydostleden

Skriv blogginlägg om bären i Ravlunda

Skriv blogginlägg om maten i Simrishamn

Skriv blogginlägg om cyklingen på Nävlingeåsen

Skriv blogginlägg om hudcancer

Berätta om cyklarna

Uppdatera den fördjupade texten om mig

Skicka underlag för filmer till C (just nu tre filmer som väntar på klippning)

Tänk igenom hur du vill ha det i sociala medier

Tänk igenom om det ska bli en ny cyklat sida

Kära K

I huvudet surrar tankarna lika högt som humlorna i lindarna. Det är som om hela min varelse vill bevisa för Moder Jord att jag måste få leva – att jag har så mycket mer att uträtta. Och så tröttheten. I onsdags var vi i hälsokostbutiken och köpte massor av burkar – järn, kalcium, D-vitamin av märket holistic.

Nu är stygnen borttagna och jag kan äntligen göra min yoga igen. Lite stillade det min oroliga själ.

Annars har veckan mest handlat om bildredigering. Det är väl en flykt från oron kan jag tänka. Upprepar massörens ord som ett mantra. Merethe visst många som haft malignt melanom. När cancercellerna är borttagna blir det regelbundna kontroller – men inga nya tumörer. Träningsvärken påminner mig om orden. Tänk att man kan få sådan träningsvärk av massage?

Efter massagen i tisdags åkte jag till Fredriksdals trädgårdar och försvann in i rosornas värld. Resultatet blev flera hundra bilder. Nu hjälper de mig att fly från oron. Det är som om jag är rädd för att vara ute. Kanske är det därför jag blir trött – att jag inte får lika mycket dagsljus när jag sitter och ugglar framför dataskärmen med bildredigering. Men glädjen över att gå i trädgårdar har förbytts till en rädsla från solen där jag hela tiden försöker fly in i skuggan.

Ska det alltid behöva vara så?

Jag är så obeskrivligt tacksam för allt ditt pepp och att jag får dela alla mina röriga tankar och rädslor med dig. Och jag ler när jag läser dina ord. JAAA vi kommer ta oss igenom det här! Och JAAA vi kommer bli starkare än någonsin. Och vi ska skrika ut för hela världen att vi sparkade ut den jäkla MM – stenhårt! Vi ska inte vara tysta om vår cancer.

När vi är där vi är delar vi ovissheten med varenda cancerpatient i hela världen. Det kvittar hur många procent som klarar sig. I min hjärna maler rädslan, dödsångesten finns där och jag går igenom hela mitt liv gång på gång. Vad är viktigt. Vad skulle jag göra om jag fick tre månader kvar att leva.

SLUTA skriker jag och håller för öronen – men det hjälper inte. Rädslan finns där och övermannar mig när jag minst anar det, det räcker att jag gläntar på dörren för att den ska fylla hela rummet som en tjock stickande rök.

Men vi SKA klara det! Vi kommer att klara det! Vi KAN leva! Vi kommer att leva! Vi behöver leva! Vi MÅSTE leva! Vi KOMMER ATT LEVA!

Nej, nu orkar jag inte släppa ut känslorna mer. Än en gång kommer jag fly in i rosenbilderna från Fredriksdal.

Och jag avslutar som du …

Kram finaste du och kram till alla som behöver det <3

Belle Isis, förädlad Belgien före 1845 (Fredriksdal 180615)

Så minskar du din risk för cancer – Karin Bojs

“Karin Bojs: Så minskar du din risk för cancer.” 

Orden dyker upp i mitt instagramflöde, men för att läsa måste du vara betalande prenumerant. Just nu kan du prenumerera gratis.

Jag hatar den sortens reklam – men min nyfikenhet är väckt och jag googlar. Kommer in på en massa sidor som nog sökordsoptimerat på samma rubrik som detta inlägg har. Men där står det ingenting om cancer.

Till slut hittar jag en artikel från den 25 maj 2018 på Livsmedelsverkets sida. World Cancer Research Fund har uppdaterat sina rekommendationer för at förebygga cancer. I länken till Livsmedelsverket kan du läsa dem alldeles gratis. 

Här kommer de i punktform hämtade direkt från Livsmedelsverkets sida.

Lunch som inte göder cancerceller; hummus och grönsaker, smoothie på ogräs och annat gott, sköljer mixern i vatten som jag dricker.

WCRF:s rekommendationer för att minska risken för cancer:

  • Håll en hälsosam vikt
  • Var fysiskt aktiv
  • Ät mer fullkorn, grönsaker, frukt och bönor
  • Ät mindre snabbmat
  • Begränsa konsumtionen av rött kött och chark
  • Undvik läsk och saft
  • Begränsa alkoholkonsumtionen
  • Förlita dig inte på kosttillskott
  • Amma ditt barn
  • Du som har behandlats för cancer rekommenderas också att följa råden för att minska risken för återfall och för att minska risken att drabbas av andra sjukdomar

Jag kompletterar med några råd som jag fick när jag berättade om min ångest för hudcancer. 

Varför rensa bort det som självsår sig och kan ätas? Här ringblommor och våtarv.

Råd från Monica Ivesköld

Enligt näringsläran, som jag pluggar just nu, avskyr cancerceller socker och sur/basisk miljö. Min rekommendation är att fixa basen i din kropp och skippa allt socker och sötningsmedel somt tyvärr finns i mycket mat.

Kirskålen får växa fritt. Vi högg gräset, nu håller vi tummarna för att den repar sig igen.

Råd från Iris Rönnqvist

En tsk bikarbonat i ett glas vtn varje morgon bör alla dricka – basar kroppen och en sådan vill inte cancern ha.

Absolut 0 socker av alla slag – så göder man den inte heller.

Bort med rött kött, processade matvaror och drycker annat än rent vatten.

Lapachote med riven ingefära och citron varje morgon.

Stor dos D och B vitamin varje dag året runt.

Motion varje dag!!!

Att lura cancern blir till en daglig vana. Önskar att alla tänker till – i tid.

Varmaste kram till dig.

Brännässlor sparar vi till fjärilar

Om Chlorella

The Truth about Cancer

Om Moringa

Moringa garden på Teneriffa

Cykling på Teneriffa

Länkar

Naturalternativet

Ketogen kost för psykisk hälsa – ur Diet Doctor

Klimatpåverkan

Avoiding meat … – The Guardian

Fler länkar till kost mot cancer – som jag inte läst …

Kost mot cancer

Massage på Mpiyo

Mpiyo har flyttat till nya lokaler på Rundgången 16 i Helsingborg. Den 13 oktober blir det invigning.

Hummus och rädisor är en riktigt bra kombination. Merethe har rätt – massage gör nytta både fysiskt och psykiskt. Tröttheten finns i kroppen och jag sitter kvar en stund i fåtöljen medan jag äter min medhavda matsäck.

Idag var det fullt fokus på benens fram- och baksida. Oj, oj, oj – vad det gjorde ont.

Merethe avrådde bestämt från kvällens träningspass – även om ja skulle ta en elcykel.

“Du ska bara ta det lugnt s att massagen får tid att verka.”

Luften sugs ut så det bildas ett vakuum och huden lyfts upp. Det ökar blodgenomströmningen och masserar bindväven.

Benen har ringar efter kopparna. Nittio minuter har Merethe masserat benens fram och baksida. När höger ben är masserat sätter hon på koppar innan hon övergår till att massera vänster ben. Huden värmer och det sticker på ett skönt sätt, men inte på smalbenen. Där är det som om huden inte räcker till.

Vi pratar hudcancer och hon berättar att hon vet väldigt många som haft malignt melanom. Det enda som händer när födelsemärket plockats bort är att man får gå på regelbundna kontroller.

Fast för det mesta pratar vi inte. Merethe hittar någon öm punkt och jag andas igenom smärtan tills det släpper. Nästa vecka blir det massage av ryggen. Hon hittade orsaken till mitt onda knä. Kanske kan hon även få bukt med det ryggonda. Förhoppningsvis är det bara inbillning, den där gnagande känslan som om cancern åt sig igenom min kropp.

Länkar

Mpiyo

Mer om koppning

 

Ett virr-varr av tankar

Det är så många texter i mitt huvud, nästan som när livet for på i ett sjukt tempo. Men nu är stygnen borttagna och jag kan äntligen komma igång med yogan igen. Idag ska jag på massage hos Merethe. Systemkameran får följa med för efteråt tänkte jag njuta av rosorna på Fredriksdal.

Egentligen skulle jag kunna ta bussen, men jag vet inte var den stannar och den är alltid sen. Just nu är jag mer stresskänslig än på länge. Psykologen beskrev det som att jag har dödsångest. Förhoppningsvis släpper det snart. På tisdag har jag tid hos Doktor Kerstin Öhrsmark i Baskemölla. Dottern får hänga med så vi kan kolla hennes födelsemärke också.

“Jag vill leva, jag kan leva, jag kommer leva, jag behöver leva…”

På morgonpromenaden upprepar jag orden gång på gång samtidigt som mitt undermedvetna sprutar ut klimatsmarta idéer. Som om hela min varelse har panik – måste visa för någon högre makt att jag faktiskt behövs, att jag kan göra skillnad.

Och tröttheten finns där, letar sig in i varje cell. Ändå vaknar jag tidigt. Min kropp är som almen den sista sommaren innan almsjukan tar över. Då är bladen grönare och den producerar fler frön än någonsin. Sedan bara dör den, står där livlös med grenar som tomma händer.

Nej – jag ska inte dö. Jag behöver leva.

“Jag kommer leva, jag måste leva, jag kan leva, jag vill leva, jag behöver leva …”

Många gånger varje dag upprepar jag Iris ord. Inte ens trädgårdsarbete kan lugna hjärnan längre.

“Tack till Anki, Cissela, Annelie och Cissela – det är tack vare er jag kom igång med sociala medier igen – och tack Helena mitt ständiga stöd i skrivandet.”

I pallkragarna planterar jag grönkålsplantorna Padda köpt. Grönkål är bra för hälsan, funkar bra i smoothie. Massor av gurkmeja och svartpeppar åker ner i hummusen – det ska vara en bra kombination – varför har jag glömt.

“En träff för influensers – vi skulle kunna bo i Kågeröd cykla elcykel över åsen. Bada badtunna. Eller varför bara en träff för influensers. Nej, jag borde samla upplevelseföretagen runt åsen, vi skulle kunna starta ett nytt bolag, anställa någon som hyrde ut cyklar. Cykelturism på Söderåsen är verkligen …”

Det är torrt i trädgården. Jordgubbarna knortiga och fulla med smak, smultronen små. Längs gångarna växer de som om de hamnat där av sig själv. Det syns inte att jag planterat varje bångstyrig planta precis där jag ville ha den, precis där det blev så där vildvuxet och oförutsägbart. Nävan hänger, kommer hon att återhämta sig? Och regnet i prognosen är nu helt borta igen.

I Folkets Park samlas skoleleverna för skolavslutning. Himlen är grå, precis som jag minns så många av barndomens skolavslutningar. I linden surrar humlorna. Och jag vill bara leva, måste leva. Finns det någon högre makt som rullar ut våra livstrådar? Om det gör det vill jag bevisa att jag faktiskt behövs, att jag kan göra skillnad.

I går var jag sen som vanligt. Men istället för bilen tog jag elcykeln till Bjuv. Underbart att slippa leta parkering. Intill ingången fanns en bänk där jag låste fast cykeln med ett bygellås. Så skönt att komma fram utan att vara svettig – fastän det var motvind.

Arbetsnarkoman

Så sitter jag där i psykologfatöljen och gråter igen. Tillsammans börjar vi se mönster hur jag agerar när något blir för jobbigt, hur jag flyr in i aktiviteter. Så har det varit länge. Det är svårt att ta sig ur inkörda hjulspår.

När Sonen besökte oss på nationaldagen kom vi att tala om varför han inte ville med och resa. Han berättade hur han upplevde vårt extremt höga tempo. Nu kunde vi skratta åt alla museum jag klämde in om vi hade några timmar över i Stockholm. Han hade många, många exempel på mitt tokiga tempo.

Just nu är det dödsångesten jag flyr ifrån. Som du märker är aktiviteten i sociala medier högre än på väldigt många år. Så länge jag är aktiv kan jag inte tänka. Eller rättare sagt – om jag styr mina tankar slipper jag tänka på det som är jobbigt.

Inte ens i lördags blev det några flödesskrivna sidor. Istället omarbetade jag sidorna “om mig” här på bloggen. När jag skulle skriva mer om mig själv blev det ytterligare en hel sida. Lite märkligt – men just nu sker den största bearbetningen här på bloggen – och du får möjlighet att följa med.

Lager efter lager hyvlar jag av min yta att förträng, men än är det förgångna för ömtåligt.

Första inlägget i serien om Självmordsplanerna hittar du här.

Länkar

10 april 2010 – synen på kvinnan

26 september 2013 – tankar på operationsbritsen

20 mars 2016 – tillbakablick och insikten att jag flytt från det jobbiga

Kära K

Nu är det tre veckor sedan det där samtalet. Har jag haft cancer i tre veckor? Nej, jag har inte cancer – det är bortplockat. Det har känts som om jag har cancer i tre veckor eftersom jag ju inte kan veta om det är kvar.

Det har varit ännu en jobbig vecka. I måndags skulle jag göra magnetröntgen av ryggen eftersom jag sedan årsskiftet haft en konstig smärta precis där födelsemärket satt. Röntgenkliniken hade skickat ett formulär med en massa frågor. Om man svarade ja på någon av frågorna skulle man genast ringa kliniken. I söndags kom jag på att jag ju gjort en ögonoperation. Så jag ringde direkt kliniken öppnade i måndags.

Nej, min operation var inga problem eftersom den utförts för mer än sex veckor sedan. Jag gjorde mig redo att åka för att träffa dottern när jag ändå passerade Lund. När jag la av mig ringen slog det mig att sköterskan betonat att det gått sex veckor sedan ögonoperationen. Operationen? Formuläret var nerpackat, men jag fick ta fram det och läsa frågorna igen.

Första frågan – “Har du genomgått någon form av operation de senaste sex veckorna?” Var borttagandet av ärret en operation? Jag måste ringa röntgenkliniken igen.

Jo, det var det ju. Anledningen till att man inte skulle göra magnetröntgen förrän sex veckor efter operation var att röntgen värmer upp kroppen och försenar läkningsprocessen. Röntgen fick flyttas fram till den 10 jul.

Jag blev bara helt knäckt, grät och grät. Det var som om cancerceller knaprade sig genom min rygg.

Ärret togs bort den 28 maj och den 30 maj kom kallelsen från röntgenkliniken. Fan, varför sa ingen något. Vem skulle säga något? Kanske läkaren jag besökte i Lund. Men visste han att jag skulle ta bort ärret?

Spelar inte någon roll nu. Det har varit en skitjobbig vecka med all osäkerhet. Dels om det fanns några cancerceller i den hud som opererades bort den 28 maj – men ännu mer oro för ryggen. Vad är det som gör ont?

Fortfarande känns allt så förvirrat – jag har ju inte cancer – men har haft cancer – vet egentligen inte om något är kvar. Och så känner jag mig så himla fånig. Jag har tur som har en stark livskamrat som pallar att trösta mig i det oändliga, som tar min oro på allvar men ändå kan få mig att tänka på annat. Tillbringar den mest tiden i trädgården – dit når oron inte. Och så har jag börjat fotografera med systemkameran. Glömmer tid och rum när jag redigerar bilder.

Ibland dyker tanken upp att jag ska för eviga alla friska och lyckliga ögonblick om det skulle vara så illa att jag får gå igenom fler behandlingar – då ska jag använda dem för att se till att bli frisk.

Och så är tankarna där igen.

Så skönt det var att skriva dessa rader till dig. Vet att du förstår hur jag känner. Tänker på dig flera gånger om dagen och undrar om du fått några provsvar.

Hoppas du också hittar sätt att jaga bort oron!

Tack för att du finns!

 

Sommarens böcker

Sommarens böcker

Den där hudcancern fick mig att lägga om kosten. Det uteblivna regnet väckte tankar om att ta vara på ogräset. Ett boktips i en FB-grupp ledde mig in på bokus.

Nästan alla böcker om Gustav Vasa är återlämnade. Nu koncentrerar jag mig på nya vanor – bland annat att lära mer om maten som växer alldeles av sig själv utanför dörren. Maten som inte behöver vatten. Den vi rensar bort, lägger i komposten eller ger till hönsen.

Varför rensa bort det som självsår sig och kan ätas? Här ringblommor och våtarv.

Plötsligt ser jag på våtarv med andra ögon. Vilken växt!!! Klipper och klipper och det kommer hela tiden nya fina skott. En evighetsväxt.

Vad det här är vet jag inte än.

Och Svinmållan – jag jublar när jag ser hur många skott som kommit upp mellan solrosraderna. Här blir det gott om Svinmållefrö till knäckebröd.

Svinmållan har jag tidigare rensat bort – nu sparas den.

Kära K

Tänker på dig och undrar hur det gått med dina operationer.

Här har det varit en jobbig vecka. I måndags var jag hos Kirurgen och tog bort ytterligare hud. Att jag ska vara så pjåkig. Hela helgen har jag varit jätteorolig. Varför vet jag inte. Även om jag försöker förneka oron för mig själv så finns den där.

Nåväl, nu ska det vara borttaget. Han skar bort en centimeter utanför det gamla ärret och mellan 2,5-3 centimeter djupt, dvs ända in till inälvorna nästan. Varför vill jag egentligen veta sådant?

Den här gången hade jag tänkt till när jag klädde på mig; ett par träningsbyxor och en vid skjorta med ett bälte om midjan – just där operationsärret sitter så att jag kunde knyta åt.

Han sa att det kunde svullna eftersom vätska skulle ansamlas där huden tagits bort. Om det blev större än en golfboll skulle jag höra av mig, men han sa inget om hur ont det skulle göra. Och när jag frågade när jag kunde börja träna sa han att jag kunde göra allt – bara jag undvek vridrörelser.

Ändå valde jag att ta det lugnt. Jag tänker att kroppen behöver all energi till att läka. Dessutom har det gjort så förbannat ont. De första dagarna var det som knivar som stack till om jag gjorde minsta vridrörelse. Sover dåligt gör jag också. Inte bara för att det är svårt att röra sig utan att det gör ont. Den där förbannade oron finns där. Är alla cancerceller borta nu?

Vad ska jag säga? Har jag cancer? Har jag haft cancer? Jag märkte det ju inte ens förrän det var borta. Vad är då det här? Och så är det den molande smärtan i ryggen. Kanske är det den som oroar mest. Tänk om det också är cancer. Tänk om det spridit sig?

Som tur är har jag en privat sjukförsäkring. Den 22 maj var jag hos en superbra läkare i Lund och redan på måndag har jag tid för magnetröntgen.

Det ska bli så SKÖÖÖNT när alla provsvar är klara. Ändå vet jag att jag aldrig kommer bli den samma som innan. Insikten om att de där melanomcellerna hade kunnat få växa till sig i min kropp om det inte vore för dotterns födelsemärke. Födelsemärket hade suttit där i evigheter. Hur stor roll spelade vår sunda livsstil för att begränsa spridningen?

Det var enkelt att lägga om kosten när jag trodde att jag hade cancer överallt. Varför då inte lägga om den långsiktigt? Den farliga cancern är den vi inte vet om. Som råttor gnager den sig in. Om den kommer igen ska jag svälta ut den.

Så tacksam för att vi fann varandra. Min älskade säger att han känner på sig att allt är borta, att han inte är orolig. Och klart att det är så jag måste tänka, men det är så skönt med någon som förstår att det inte är så enkelt. Cancerbeskedet ruskade om mig i grunden och de insikterna kommer alltid finnas med mig.

Var rädd om dig!

 

Länkar

Vad orsakar hudcancer?

Äta ogräs

Grönsaker odlar vi i pallkragar  (180529)

Allt är så torrt och inget regn i sikte de närmaste tio dagarna.

Varför rensa bort det som självsår sig och kan ätas? Här ringblommor och våtarv.

Förra året fixade jag med droppbevattning för tomatplantorna. I år var det bara att plantera dem i nya jordsäckar på samma ställe, lägga ut bevattningsslangen och så var det klart.

Brännässlor sparar vi till fjärilar

De lär komma väl till pass!

Kirskålen får växa fritt. Vi högg gräset, nu håller vi tummarna för att den repar sig igen.

Till och med kirskålen har svårt att hämta sig där gräset höggs för några veckor sedan. Det var innan jag hade börjat med mina smoothies. Nu är jag rädd om min kirskål. Tänk så vacker den är? Varför lägga tid på att vattna spenat när kirskålen finns i mängder och sköter sig själv. Dessutom håller den undan annat ogräs.

Lunch som inte göder cancerceller; hummus och grönsaker, smoothie på ogräs och annat gott, sköljer mixern i vatten som jag dricker.

Som lysande solar är smörblommorna i gräsmattan. De får växa i fred – inte ens korna äter dem.

Vi har inte klippt gräset på två veckor. Det enda som växer är smörblommorna.

Recept på hälsodrink

1 banan

1 lime

1/2-1 citron

massor av grönt (kirskål, våtarv, rädisblast, nässlor, svinmållor, maskrosblad, spenat, myntor, kvanne, syror – allt ätbart du hittar helt enkelt. Fick tips att även färska granskott ska gå bra – men det har jag inte testat.)

en bit ingefära

1 tsk chlorella (från Simris Alg)

1 tsk moringapulver (köpt på Teneriffa)

Mixa och toppa med pumpafrön