En ny vår

Vitsippor

I skogen fryser vitsipporna som snöflingor i vinden. I trädgården har tiden stannat. Vårknoppar kraftsamlar för den explosion som ska komma. Vi behåller underställ och dubbla hjälmmössor på våra cykelturer.

IMG_0847

Det blir inte många ord skrivna, ändå utvecklas texterna när vi cyklar i längs slingrande skogsstigar. Där hänger dofterna likt spindelnät mellan träden. Medan vi cyklar genom gran-, tall- eller blandskog ser jag Marit gå över mossan och funderar över vilken scen som passar i den miljön.

Igår fick jag utlåtandet av min lektör, Helena Hansen. (Känns lite kaxigt att skriva min lektör. Jag anlitar Helena för att komma framåt i skrivandet fastän jag är långt ifrån klar. Eftersom jag fortfarande inte har ork att gå längre skrivkurser har jag skapat min egen skrivutbildning. Jag skriver utan deadlines, skickar in och får utförliga textkommentarer som jag verkligen utvecklas av.)

Hur många gånger jag läst utlåtandet vet jag inte, men det är många. Vid dagens genomläsning markerade jag förbättringspotential med rött och positiva kommentarer med fetstil.

Helena har verkligen förmåga att lyfta fram utvecklingspotential som får mig att må bra. Bästa boosten bara!!! Som det här:

“Vad jag saknar lite i ”Marit måndag” är den prosalyriska tonen som du är så bra på att skapa. Jag får intrycket att du glömt bort den lite grand här och att du i stället fokuserat på att skildra storyn/relationen mellan Marit och Hindrik och därför låtit det prosalyriska hamna i skymundan. Försök därför att trycka hårdare på det prosalyriska även när det gäller textpartier som handlar om beröring.” 

Gång på gång betonar hon  “i slutändan är det självklart du som bestämmer hur du vill göra med din text”.

Totalt är utlåtandet på 7 sidor (därtill kommer många kommentarer i de texter jag skickat in där meningar markerats med ord som “jättebra”, “Här briljerar du”.). Nästan tre sidor handlar om struktur (med länkar och lästips där jag kan lära mer). En sida handlar om språk och stilnivå: “På vissa ställen funderar jag till exempel lite över ordföljden och om den inte borde moderniseras något lite mer (se mina kommentarer i manuset). Här skiljer sig nämligen texten åt från de övriga texterna. Denna ofta gammeldags och omvända ordföljden gör att flytet i läsningen stoppas upp något. Vad har du själv för tankar kring detta?” Här sätter hon fingret exakt på den fråga som jag funderar mest på. När jag läser hennes kommentar lossnar knuten.

En halv sida handlar om gestaltning. “Försök tänka genomgående på vad som ska gestaltas och på vad som ska skildras via skrift – och tänk på att inte upprepa samma sak utan gör skillnad på det du berättar så att skriften blir ett komplement till gestaltningen och vice versa. Berätta till exempel inte samma sak två gånger. På sidan 16 kommer även den skrivna texten in lite abrupt – och här tror jag texten skulle vinna på om du infogade gestaltning före det skrivna. (Förmodligen har du redan själv tänkt på det eftersom skriften föregås av en markering.)”

Nästan två sidor handlar om karaktärsskildring. “Anledningen till att jag skriver detta med ”slitna uttryck” är för att de sticker ut från den övriga texten – och för att jag vet vilken skicklig författare du är. Det bör du visa även i dessa partier – och det är jag helt säker på att du kan göra. Se texten som ett första utkast som du kan arbeta vidare med.” 

Orden markerar jag med fet stil, förstorar dem till 14. Ingen kan förstå hur mycket de betyder för mig. I flera år har jag känt mig totalt värdelös. Ilskan över att min ork är försvunnen, att jag inte är tillräckligt bra på någonting. Att alla mina kurser och utbildningar känns överflödiga för den arbetsträning jag själv utvecklat (laga middag och plocka undan).  Frustrationen när min hjärna lägger av vid minsta stresspåslag. Men Helena skriver att hon vet att jag är en skicklig författare. Det är inte tomma ord – för hon har verkligen erfarenhet av texter. Och jag struntar fullkomligt i vilken pepp hon ger till alla andra. De här orden (och väldigt många andra) är bara till mig och jag kommer inte en sekund tillåta mig tvivla på dem.

Och det kommer mera. De två sista områdena är den här gången väldigt kortfattade.

“Miljöskildring

Som vanligt är du väldigt skicklig på att skildra miljön som det handlar om. Du låter karaktärerna använda miljön så att det blir mer än just en beskrivning – och detta är jättebra! Samtidigt förstärker miljön stämningen, till exempel det sensuella i situationen i ”Marit söndag” och här lyckas du väldigt bra. (Varför inte, som sagt, göra på samma sätt och låta naturen förstärka stämningen i ”Marit måndag”?) Miljöskildringar har du sammanfattningsvis väldigt bra grepp om och här briljerar du som författare. 

Berättarperspektiv

Det märks även att du arbetat med berättarperspektivet – det känns nämligen nära och bra. Ingenstans svajar det i texten. Jättebra! Här har du verkligen koll. “

Det viktigaste i hela utlåtandet är sammanfattningen. Här visar Helena vilken skicklig lektör hon är.

“Sammanfattning

Tack igen för att jag fått läsa mer av din intressanta och välskrivna roman! Det är väldigt spännande att se hur din text utvecklar sig – och det märks att du har både arbetat mycket med och funderat över storyn och de olika komponenterna som ingår i skapandet av en bok. Det här kommer att bli riktigt bra! Vad du först och främst bör fundera på nu är strukturen. Var kommer vändpunkter och vilka (eventuellt) fler konflikter kan du få med och förstärka i storyn? Fundera även på vad du ska skildra i skriven text (ur till exempel notariens och/eller Häradsskrivarens perspektiv) och på vad du ska gestalta och tänk på att inte skildra saker dubbelt utan låta de båda typerna av text komplettera varandra. Ibland behövs texten även moderniseras lite på sina ställen för att flytet i läsningen ska gå lättare. Som jag ser det så är den text (av de jag nu läst) som du behöver arbeta mest med ”Marit måndag”, där du på vissa ställen använder uttryck som skulle kunna upplevas som något slitna och nära klichéer. Försök att hålla fast vid den komplexitet som du lyckas skapa så fint i början av texten – det vet jag att du kan. Ofta briljerar du nämligen som författare. “

Och nej, Helena har ingen aning om att jag skriver det här. Hon vet att jag är nöjd med henne. Det har jag varit enda sedan jag fick en gratis Kapitel1 analys i samband med Skriv2016.

Och nej, jag delar inte det här för att skryta. Jag delar för att jag vet att väldigt många som skriver tvivlar på sig själv och verkligen skulle behöva en peppande Helena.

Om det blir någon bok vet jag inte, men det här är min terapi tillbaka till livet. Istället för att skriva det som fick min tillvaro att rämna väljer jag känslor jag upplevt och förlägger dem till en annan tid och plats. På så sätt blir skrivandet en bearbetning en väg mot tillfrisknande. Utan skrivandet hade jag fortsatt känna mig värdelös – oavsett hur många psykologer jag hade gått till, oavsett hur mycket läkemedel jag käkat.

Och – ja, jag vet – jag behöver fortsätta jobba med mitt bekräftelsebehov, men tittar man på FB och instagram är vi många som har det behovet.

 

“Hyr in någon som kan skriva klart så vi får läsa.”

Ja, det tar en evinnerlig tid för mig. Medan vi cyklar är mina tankar i Älvdalen. I granskogen ser jag Marit gå med hinkar. Vad är det i hinkarna frågar jag mig. Hur mossan känns mot bara fötter vet jag.

Idag skickade jag nya texter till Helena Hansen. Henne är jag verkligen tacksam för. Hon får mig att tro på det jag gör, känna att det är värdefullt, att det kan bli en läsvärd bok.

När texterna var skickade tog jag upp min “To-do-list” och insåg att flera punkter kunde plockas bort. Jag har verkligen trängt in i 1600-talets juridik. Lånekort är fixat på universitetsbiblioteket och jag har besökt Linda Oja i Uppsala.

Jo, saker tar tid. Men det går faktiskt framåt.

Men nu ska jag ut bland de tusentals blommande vårlökarna.

Pingstliljor 2016

Pingstliljor 2016

Skrivtid

Middagsdisken står kvar på bordet medan jag uppslukas av gruppen “Historiska romanförfattares Gille” på Facebook. Det är ju PRECIS vad jag har saknat!

I går var jag i Lund. Förutom kvalitetstid med dottern försjönk jag i rättshistoriska läroböcker på Juridicum. Det var helt underbart att vistas i studiemiljön – så det lär bli fler besök till Lund.

Efter en vecka i trädgården (med plantering av Sparris och biväxter) är jag återigen inspirerad att skriva. Vaknade tidigt i morse, svepte morgonrocken om mig och tassade in till kakelugnen där jag kröp upp i soffan. Äntligen hittade jag bokens första scen.

“När får vi läsa din bok?”

“Blir du aldrig klar?”

Jag har ju precis börjat skriva, och researchen kan ta mer än 10 år skulle jag vilja svara. Men det säger jag inte. “Det får ta sin tid”, svarar jag. “Det är inte ens säkert att det blir något. Det här gör jag bara för mig själv.”

För det är faktiskt så. Skrivandet är BARA för mig själv, för att jag tycker det är så otroligt spännande att leta svar på de frågor som dyker upp.

Skulle det inte bli någon roman så lovar jag istället dela med mig av texterna här. Men där är vi inte än. Just nu njuter jag av att fördjupa mig i 1600-talet.

Våren fanns i Skåne

Det är mer än en vecka sedan jag återvände till Skåne. I rabatten blommade de tusen crocuslökar som jag planterade i höstas. Lövräfsning, gräva om kompost, plantera penséer – och långa cykelturer. Hur kan tid försvinna så snabbt?

IMG_0806

I Älvdalen fördjupades historien om Marit och sedan jag kom hem har jag fortsatt att skriva lite varje dag i Scrivner. Emellertid hängde det upp sig för några dagar sedan. Tillbaka i researchen.

På Lunds universitetsbibliotek har jag beställt boken där brevet från Länsman finns citerat. När jag planlöst surfade runt hittade jag en bok från 1895 som stannats in. “Sveriges Fängelser och Fångvård från äldre tider till våra dagar” av Sigfrid Wieselgren. Wow!

Äntligen fick jag svar på mina frågor om Marits vistelse i Falu stenhus. Vad “Kistan” var för något. På Nordiska museets hemsida hittade jag bilder på handfängsel.

På torsdag planerar jag besöka Universitetsbiblioteket i Lund. Kanske jag skulle avsätta en dag i veckan för skrivandet?

Debattklimatet i Sverige

Att följa debatten kring flyktingmottagande och integration hjälper mig att förstå trolldomsprocesserna i Sverige på 1600-talet. Ta exemplet med åldersbestämning på ensamkommande flyktingbarn. I somras skrev jag på FB att den som påstår sig vara under 18 år borde ha bevisbördan. Jag brydde mig inte om att bemöta kommentaren “Förordar du, som jurist, omvänd bevisbörda? Fler områden du kan tänka dig det på?” 

Idag läste jag en artikel från den 9 september i Sydsvenskan som var länkad på FB: “Här i Sverige är det den asylsökande som ska bevisa att han är barn. Vägrar man gå med på medicinsk åldersbedömning löper man risk att bli betraktad som vuxen, förklarar Morgan Johansson.”

Antag att vi befinner oss i Åsen år 1667. Från predikstolen predikar Pastorn om Blåkulla. I Sockenstugan sätts press på barnen om att berätta.

Lillhärdalen, Mora, Gävle – nu finns en praxis att följa som gör att byråkraterna slipper tänka.

Ett samhälle utan sunt bondförnuft är farligt.

Likheterna mellan “Kejsarens nya kläder” är stor – nu som då.

I rättegångsprotokollet från 1668 berättas om Mats i Bältergården.

“Därnäst kallades hennes broder Mats in vid pass sina [lucka!] år, med vilken lagligen om detta väsende handlades, efter han syntes vara en saktmodig pilt, och spordes om hans moder hade varit till Blåkulla eller om hon någon gång hade haft honom med sig dit. Men hade sade sig icke kunnat veta detta förvisso att säga, och kunde man intet annat svar få utav honom.”

Vi behöver fler som Mats i Bältergården. Människor som inte följer strömmen, som har förmåga att tänka själv.

Det enda jag skriver i Älvdalen är blogginlägg

IMG_6851

Här i Älvdalen får jag distans till livet. Första gången jag var här hade jag bestämt mig för att bara skriva blogginlägg. Nu vandrar jag mållöst och det blir naturligt att skriva här på bloggen.

Orden på bloggen ger inspiration till skrivuppgifter.

IMG_6852

I dag känns det som snö i luften. Solen förmår inte smälta isen, men en av pölarna är torrlagd efter gårdagens framskrapade rännor.
IMG_6853

Tänk så olika is ser ut. Vid tillfälle ska jag sätta namn på de här isarna.

IMG_6854

Tänker på trolldomsprocesserna.

IMG_6871

Det började som vårpölar. Isolerade, fyllda till bredden med historier. Biskopen i Västerås uppmanade pastor Elvius att bygga rännor för att få bort de stagnerade pölarna. Pastor Elvius grävde och grävde utan att få vattnet att börja rinna. Men när väl vattnet började sippra följde sandkorn med vattnet. Han rensade fåran, fick den djupare. Grus och småsten drogs med av den allt strömmensom snart själv förmådde bredda och fördjupa.

Rännilar blir bäckar, blir åar på sin väg mot älven. Samlade får de oanade krafter, omöjliga att tygla. Längs Österdalälven fick de lära den hårda vägen.

1659: Österdalälven översvämmas. Vattnet stiger 5 meter och gården Sebbenboda spolas bort. Älven tar en ny riktning kring Mora. Stora skador.

IMG_6855

Här, i Älvdalen var isarna viktiga. Med en släde gick färden snabbt över djupfrysta isar. Men vägen kunde bli farlig när våren kom. Isar kunde spricka och sluka.

Nässjön, mars 2015

Nässjön, mars 2015

När solen smälter blir myrar och marker till ogenomträngliga partier.

Av dagens värme och nattens kyla blir isen tjock och spegelblank. Kanske var det så Pastorn och Länsman fick Gertrud att erkänna.

IMG_6862

Men det finns också isar, sköra som det ömtåligaste glas.
IMG_6863

Jag trampar igenom den sköra isen som nästan inte syns, och sedimenten bubblar upp till ytan.

Istappar, bild hämtad från STF Tre Björnars FB sida

Istappar i Stop, bild hämtad från STF Tre Björnars FB sida

Lika omöjligt som det är att hitta istappens ursrpungsdroppe – lika omöjligt är det att säga varför ett rykte uppstår. När solen värmer smälter snön rinner ner från tak och grenar. Kyliga vindar fryser vårens droppar till is. Liksom onda tungor kan förvandla goda gärningar.

Är det solen eller kylan som skapar isdroppen?

IMG_6866

Älvdalens helande kvinnor var de som dömdes av nämnden. Onda tungor förvandlade beundran till trolldom och Satans pakter.

IMG_6872

Ett förlupet ord, kanske sagt i all välmening eller i skämt och gamman, kan frysas till istappar när solen går i moln.

IMG_6867

Det är enklare att följa andras stigar, likt vårens rännilar på sin väg mot älven. Varje vattendroppe är rädd för ensamheten, säkrast att följa strömmen.

IMG_6868

Vintern förmår frysa vattenytan, men får den ensam isar att bära?

När solen tinar snön till rännilar som söker sig till bäckar, sjöar och kärr får kylan mera droppar att frysa. Varken kyla eller sol skapar ensam isar som kan bära foror fyllda med liar och pälsar.

IMG_6874

Pastor Lars Elvius han lärde av isen. Hans hot om helvetet kunde inte skrämma till bekännelser, men lockande ord om hjältedåd och frälsning fick tungor att släppa. Kunde hastiga väderomslag får berättelser att bära, ge honom möjlighet att fullfölja Biskopens uppdrag.

IMG_6877

Kistan i Falun

“Redan från första början inreddes fånglokaler i rådhuset. “Kistan” eller fängelset var närmast avsedd för stadens behov men fick sedermera även tjäna som länsfängelse till dess staten byggde ett nytt stort fängelse, färdigt 1848, vid nuvarande Villavägn (“Villovägen”). Det gamla fängelset var mycket trångt och föga ändamålsenligt. År 1654 omtalar stadens byggnadsräkenskaper en förstärkning av “kistan” eller fängelset som tjuvarna sönderbröto. En av stadstjänarna hade sin bostad i rådhuset tydligen med skyldighet att bevaka fångarna. Detta var inte lätt. Rymningar inträffade ofta. Karl-Gustaf Hildebrand ger i sin stadshistoria drastiska skildringar av hur klent det var beställt med bevakningen även av grova brottslingar. Halshuggningarna verkställdes på Stora Torget, hängningarna skedde i Pilbo. Då emellertid galgen ansågs stå för nära gruvan flyttades den efter ett par år längre åt söder till en skogshöjd inte långt från Främby. Spöslitning företogs på torget framför rådstugodörren.

Många av de personer, mest äldre kvinnor, som under häxeriprocesserna i Dalarna, anklagades för trolldom och blåkullafärder mm satt i avvaktan på rannsakning och som i “stenhuset” i Falun eftersom “sockenkistorna” inte ansågs nog säkra. Tillgängliga rättegångsprotokoll och andra officiella handlingar från den tiden vittnar om de obeskrivliga lidanden, som de anklagade åsamkades av rättvisans tjänare, men även om den vidskepelse, som högre myndigheter ådagalade. Antalet straffade uppgick under åren 1668-1673 till omkring 200, de flesta från Älvdalen och Mora, av vilka ett 50-tal halshöggs och brändes på bål. Sedan en gumma av häradstinget i Älvdalen i januari 1669 dömts att mista livet, dog hon i falufängelset, innan hovrätten fastställelse av domen hunnit komma landshövding Gustav Duvall tillhanda. Han tvekade om han skulle låta kroppen ligga kvar i fängelset bland de där förvarade fångarna eller om han skulle låta bödeln gräva ned den under galgen. Han fattade till sist det beslutet, varom han underrättade hovrätten, att han låtit bränna liket på galgplatsen “för att därmed om möjligt beveka de förhärdade till någon rädsla, ånger och bekännelse, helst som hon varit en av dem som är det största upphovet till den vederstyggliga trulldomslasten och lett såväl föräldrar som många enfaldige barn ifrån Gud och den självmördaren Sathan”. 

“Häxerifarsoten upphörde 1673 i Dalarna men spred sig senare till andra delar i landet. År 1675 var den i full gång i Stockholm. Men så sent som 1757 flammade den ånyo upp i Åls socken i Dalarna, då ett tiotal kvinnor utpekades som trollpackor. Efter att ha underkastats tortyr och med handklovar fastsmitts vid golvet erkände de att de övat trolldom. De införpassades till fängelset i Falun, där de vid förhör inför landshövding Bernhard von Hauswolff återtog sina bekännelser. På eget bevåg återgav landshövdingen dem friheten. De frikändes också i högre instans, men historien var inte slut därmed. Biskopen och prästerskapet i Västerås stift drog saken inför riksdagen 1761 i syfte att få till stånd en ny rättegång, Men denna aktion misslyckades. Istället blev tingsdomaren i den första rättegången dömd till spöstraff för att han beordrat om skärpning av tortyren och till höga skadestånd åt de oskyldigt anklagade.”

Ur Historik om Falu Rådhus av Axel Östberg, Dalasamlingen småtryck på Biblioteket i Falun.

Om Bödeln och straffen på 1600-talet

Om förvaring av fångar

Wikipedia

Falufängelset

Hur hade häxor det när de väntade på dom?

 

Bilden är lånad från Fängelsemuseet i Gävle

Bilden är lånad från Fängelsemuseet i Gävle

I köket träffar jag en gäststudent från Holland. Det visar sig att hon har ett stort intresse för häxor. När hon får höra att jag bloggar ber hon om adressen.

För hennes skulle lägger jag här ut länkar om häxorna så att hon kan översätta via google. När jag googlade runt upptäckte jag att det finns ett fängelsemuseum i Gävle (bilden är lånad från deras hemsida). 

“Stugan framför dem var full av folk, men ingen tycktes bekymra sig om deras ankomst eller om oväsendet på gatan. Rökigt och skumt var det därinne, men det liknade inte ett fängelse. Hon skymtade bohag som hon inte sett på veckor: sängar och bänkar, stolar och bord. På ena väggen hade man klistrat upp ett stycke tapet och mitt på denna hängde en spegelbit. Eldsken och mörka skuggor skymtade i spegelbilden. En hop kvinnor stod med ryggen emot dem framme vid spisen och dyvlade. Skrik och skratt överröstade allt tal, luften var tjock och kväljande. 

Plötsligt såg hon en smal dörr med breda järnslåar och förstod, att stugan hon nu befann sig i inte var fängelset, allenast fångvaktarens bostad. På nytt började hjärtat banka, och hon såg åt sidan på Grels. Här stod han inte så karsk och myndig längre som där hemma i Viken och med ens såg hon skrämmande klart den förändring som väntade henne. Här skulle hon inte allenast vara plågad, förnedrad och utlämnad, här skulle också allt det som en gång varit hon vara utplånat. Hela hennes liv. Lustiggården, barnen, Hindrich – ingenting av detta skulle finnas kvar. Naken stod hon på en främmande plats. Och inom henne själv var styrkan borta. Hon orkade inte längre tro på någon räddning.”

“Hon kröp åt sidan upp i valvet, så att hon kunde sitta med ryggen stödd mot väggen. Nedanför och utanför bredde fängelsestugan ut sin mångfald, krokig och brokig och full av larm som livet självt. Dagen steg och sjönk. Den bommade fängelsedörren öppnades och de som hölls där inne trädde ut. Dess grova röster blandade sig med kvinnornas, kivades och skrek på öl och brännvin. Folk kom och gick, några hukade sig in under valvet, då fällde hon ner ögonlocken, Fram emot kvällen blev de sittande kring elden med historier, den ena avlöste den andra, de skört med sina brott och kvinnorna skrattade hisnande. Först när järndörren bommats för på nytt till natten blev det lugn i stugan, sorlet sjönk undan och snarkningar och pustanden kom istället. 

Hon låg i mörkret utlämnad och rädd. I natten tycktes stugan svälla full av mörka vrår och valv, full av hemlighetsfulla ljud. Hon visste inte, hur länge hon legat på rygg och stirrat ut i mörkret, när en smygande rörelse vid hennes ena sida kom henne att sätta sig upp. 

Ett dovt ljud av smärta bröt plötsligt tvärs igenom de många sovljuden. Klarvaken och spänd reste hon sig upp, visste med ens vad som höll på att ske i mörkret mitt ibland de sovande människorna. Det dova kvidandet bak hopbitna tänder, hasandet över golvet, en välkänd lukt -hon kunde inte misstaga sig: modran höll på att föda.”

Ur “Dit du icke vill” av Ulla Isaksson, Alba Förlag, Lund 1980

Den grymma häxjakten

Häxfakta

Rådhuset i Falun

 

Utsikt från det blommiga rummet i Kopparstugan

Utsikt från det blommiga rummet i Kopparstugan

Oj, det blev för få timmars sömn. Boken “Dit du icke vill” av Ulla Isaksson är genombläddrad. (Den skulle kunna användas som exempel på en text med meningslös dialog, full med adjektiv och där för mycket skrivs läsaren på näsan.)

“Fram emot morgonen nådde de Falun. Solen hade just gått upp, hon lyste över skogen, men staden framför dem låg i töcken över dalens sluttning, torn och spiror lyfte svävande ur dimman, överallt bolmade och pyste det mot morgonhimlen. 

Hästhovarna dundrade hårt mot stenbrons båge, ekade väl i var mans öra att nu red en förrymd packa i Guds namn in i staden på en stulen häst med Djävulen på ryggen. Ett ögonblick knäppte hon händerna. 

… långmodig, tålmodig, stor i mildhet…

Det är en ro (även om det är ganska lyhört). Sängen är precis lagom hård och linnelakanen svala mot min kropp.

Det är en ro (även om det är ganska lyhört). Sängen är precis lagom hård och linnelakanen svala mot min kropp.

Men orden tycktes tunna som spindelväv. Häftigt rätade hon upp sig, drog fram timpen under mössan och försökte ordna kläderna så gott hon kunde. Natten hade synts oändlig. De hade ridit vilse, hukat i skogen för inbillade förföljare, krupit i mörkret över främmande korsvägar och med händerna försökt treva till vilken väg som varit mest faren. Då hade icke fruktan haft tid att resa sig inom dem, men nu i det skarpa morgonljuset rörde hon sig tungt i bröstet, nu kröp hon ur sin puppa, nu bredde hon ut vingarna. 

Högtidsträkter (längst till höger från Älvdalen). Håret fick inte sticka fram under hättan. Jämför muslimsk tradition.

Högtidsdräkter (längst till höger från Älvdalen). Håret fick inte synas under hättan.

 

Men staden hade ännu inte vaknat. Ett gytter av sneda, nattbommade hus klängde över grå backar, gator, så smala att två kärror inte kunde mötas på dem vindlade i krokar mellan planken. Inte ett grönt strå så långt ögat räckte, bara stora, svarta högar, smuts och skräp. 

Hon drog djupt efter andan. Så detta var Falun! Staden där febrar och farsoter aldrig fick fäste, staden där människor trängt ner i jorddjupet och hämtat upp i dagen dess fördolda skatter. Ofta hade hon velat fara dig. I hennes ungdom hade där inte varit någon ände på dessa märkvärdigheter, nu sades det att malmen höll på att taga slut i gruvan.

Rådhuset i Falu

Rådhuset i Falu

Hjärtat pickade och dängde. En söt lukt fyllde närborrarna. Magnus hade glidit ner från hästen och ledde den nu fram över en öppen plats. En kyrka reste sig framför dem, det var Kristine, hon stod så hög mot skyn, och där på sidan bredde ett stenhus ut sig, stort och mäktigt – 

Ofrivilligt kröp hon samman ner mot hästen. Min Gud, så hovarna ekade över torget, hon tyckte det gick som en sprittning genom hela staden; snart skulle klockorna börja dåna över dem, luckorna slås upp för fönstren, huvuden stickas ut, händer knytas, röster skalla: – Tag fast trollkonan där, ser I inte, att hon har Djävulen på ryggen!”

Rådhuset i Falun, bebyggelseregistret

Riksantikvarieämbetet

Falu kommun