Kvinnorätt

Kvinnorätt

Enligt Nationalencyklopedin är kvinnorätt “en nordisk benämning på den del av rättsvetenskapen som studerar sammanhangen mellan kvinnokön och rättsregler.” 

Sedan vikingatiden är kvinnan underordnad mannen. Hur det var innan kan vi bara spekulera i. (Här hittar du länkar till tidigare funderingar om patriarkala religioner.) Sedan 1921 har kvinnor och män lika rösträtt i Sverige.

2004 utsågs jag till årets Idea med motiveringen Motiveringen till priset är att Annika på kort tid har utvecklat sitt företag på ett framgångsrikt sätt och att hon arbetar för ökad jämställdhet i kvinnors juridiska vardag.

Utöva din rösträtt

Vart fjärde år kan du som är svensk medborgare och fyllt 18 år påverka Sveriges framtid. I riksdagsvalet är du med och väljer riksdagsledamöter. Riksdagsledamöterna beslutar om vilka lagar som ska gälla i framtiden.

När jag röstar ger jag partiet mandat att företräda mig. Fram till igår hade jag aldrig tänkt tanken att riksdagsledamöter skulle kunna ha klansamhället som förebild eller förespråka olika lagregler för kvinnor och män.

Vad hade hänt om det var riksdagsledamöter – och inte nämndemän – som beslutade utifrån klansamhällets kvinnosyn?

Det är inte bara på valdagen du kan påverka framtidens lagar.

Representera ett parti

Processen för att utse vem som ska stå överst på riksdagslistan börjar långt innan valdagen.

Ebtisam Aldebe (en av nämndemännen som fick avgå efter Solna TR B 3551-15) kandiderade för Centern till riksdagen år 2014. Redan 2006 redogjorde hon på sin syn på kvinnorätt.

Det finns fler exempel på hur företrädare för en patriarkalisk kvinnosyn fått företräda politiska partier.

Yasri Kahn (MP)

Mehmet Kaplan (MP)

Jag – och många med mig – tar det för självklart att kvinnor ska ha samma rättigheter som män. Man brukar säga att “Hälsan tiger still”. Att ovanstående politiker fått förtroende att vara med och stifta Sveriges lagar är ett bevis för att vi måste börja engagera oss för att ta tillvara kvinnans rättigheter.

Engagera dig i politiken

I slutet av nittiotalet var jag ersättare i Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Simrishamns kommun. Trots att jag ytterst sällan var ordinarie ledamot ändrade jag utgången i flera ärenden. Genom att diskutera med partikollegor kunde jag även påverka beslut inom andra förvaltningar. Det är så politik fungerar.

De förslag partierna lägger fram påverkas av medlemmarnas åsikter. Även om du inte vill bli riksdagsledamot kan du påverka genom att engagera dig i nomineringsprocessen, ta reda på de nominerades grundläggande värderingar och se till att de politiska partiernas representanter tillvaratar kvinnors rätt.

De politiska partierna har allt färre medlemmar. Vad innebär det? Jo, det är lättare att få inflytande över politiken. Tycker du att det är viktigt att bevaka kvinnors rätt? Gå med i ett politiskt parti, delta i diskussionerna. Du kan påverka mer än du tror!

Påverka politiker

Det står alla fritt att diskutera med politiker och få dem att ändra inställning. Däremot är det politikers ansvar att inte delta i beslut där de är jäviga. Gränsen för delikatessjäv är luddig.

2006 skrev Mahmoud Aldebe brev till alla riksdagspolitiker där han föreslog hur partierna skulle kunna anpassa sin politik för att locka fler muslimska väljare. Hur mycket påverkades beslutsfattare av detta brev?

Tyskarna blev inte nazister över en natt. En förändring som går i små små steg märker du inte. Kanske är det dags för en kampanj motsvarande metoo där vi uppmärksammar tillbakahållande av kvinnor – inte bara sexuella trakasserier.

Foto Scanpix
Sommaren 2007 engagerade jag mig i “Ja till Österlen – nej till skifferbrytning”. Expressen den 11 juli 2007.

Påverka opinionen

2007 ville ett bolag bryta alunskiffer på Österlen. På några veckor hade vi samlat in 10 000 namnunderskrifter. Mer än 600 personer kom till mötet med Bergmästaren. Ansökan om undersökningstillstånd avslogs.

De första spadtagen är de tyngsta, precis som när man ska ändra en bäckfåra. När vattnet börjar rinna i den nya fåran hjälper det till att forsla bort och fördjupa. Det socialpsykologiska experimentet “The third wave” visar hur lättpåverkade vi människor är.

Med sociala medier är det möjligt att påverka utan att skriva brev och ta personliga kontakter. Vi kan inte längre ta kvinnans rättigheter för självklara. För mig är slöja ett tecken på förtryck – men de senaste åren har synen på slöja förändrats. Familjen Aldebes roll i opinionsförändringen ska inte underskattas. 

Årets Qlara 2007 (tror jag att det var). Kvällens tema var grönt.

Våga göra din röst hör! Stå upp för kvinnans rättigheter i olika sammanhang. Men innan du sätter fingertopparna mot tangentbordet – reflektera över Bob Hanssons text som du hittar här. 

“En debattör som är mer intresserad av att visa upp sin egen smarthet än att faktiskt använda den för att nå fram till den andres, är en debattör som med en förenkling i taget aborterar sin egen möjlighet att föra världen framåt.

Det verbala ickevåldet är inte en konstart som kommer få snabba applåder, men som likväl skapar världen.

”Icke-våld innebär inte bara undvikandet av yttre fysiskt våld, utan även av ett inre våld mot anden. Du vägrar inte bara att skjuta en man, du vägrar att hata honom.””

Kvinnorätt enligt Nationalencyklopedin

“Ett utmärkande drag för rättsreglerna är att de är universella, även om den berörda personkretsen ibland är begränsad på visst sätt. Termen kvinnorätt är därför osystematisk ur traditionell rättsvetenskaplig synvinkel. Att relatera rättsreglerna till en viss grupp människor är inte den vanliga juridiska analysmetoden. Här ligger det för kvinnorätten utmärkande, det som gör den ”provokativ”.”

Kvinnor som belyser och ifrågasätter

Helena Edlund

Alice Teodoresco

Sohelia Fors

Sara Mohammad

Maria Rashidi

Annika Braun

Maryam Nazari

Gulan Avici

Nalin Pekul

Amineh Kakabaveh

Islamister i nästan alla partier – Rebecca Weidmo Uvell

Världens mest sekulariserade land? Ann Heberlein 

En ny vår

Vitsippor

I skogen fryser vitsipporna som snöflingor i vinden. I trädgården har tiden stannat. Vårknoppar kraftsamlar för den explosion som ska komma. Vi behåller underställ och dubbla hjälmmössor på våra cykelturer.

IMG_0847

Det blir inte många ord skrivna, ändå utvecklas texterna när vi cyklar i längs slingrande skogsstigar. Där hänger dofterna likt spindelnät mellan träden. Medan vi cyklar genom gran-, tall- eller blandskog ser jag Marit gå över mossan och funderar över vilken scen som passar i den miljön.

Igår fick jag utlåtandet av min lektör, Helena Hansen. (Känns lite kaxigt att skriva min lektör. Jag anlitar Helena för att komma framåt i skrivandet fastän jag är långt ifrån klar. Eftersom jag fortfarande inte har ork att gå längre skrivkurser har jag skapat min egen skrivutbildning. Jag skriver utan deadlines, skickar in och får utförliga textkommentarer som jag verkligen utvecklas av.)

Hur många gånger jag läst utlåtandet vet jag inte, men det är många. Vid dagens genomläsning markerade jag förbättringspotential med rött och positiva kommentarer med fetstil.

Helena har verkligen förmåga att lyfta fram utvecklingspotential som får mig att må bra. Bästa boosten bara!!! Som det här:

“Vad jag saknar lite i ”Marit måndag” är den prosalyriska tonen som du är så bra på att skapa. Jag får intrycket att du glömt bort den lite grand här och att du i stället fokuserat på att skildra storyn/relationen mellan Marit och Hindrik och därför låtit det prosalyriska hamna i skymundan. Försök därför att trycka hårdare på det prosalyriska även när det gäller textpartier som handlar om beröring.” 

Gång på gång betonar hon  “i slutändan är det självklart du som bestämmer hur du vill göra med din text”.

Totalt är utlåtandet på 7 sidor (därtill kommer många kommentarer i de texter jag skickat in där meningar markerats med ord som “jättebra”, “Här briljerar du”.). Nästan tre sidor handlar om struktur (med länkar och lästips där jag kan lära mer). En sida handlar om språk och stilnivå: “På vissa ställen funderar jag till exempel lite över ordföljden och om den inte borde moderniseras något lite mer (se mina kommentarer i manuset). Här skiljer sig nämligen texten åt från de övriga texterna. Denna ofta gammeldags och omvända ordföljden gör att flytet i läsningen stoppas upp något. Vad har du själv för tankar kring detta?” Här sätter hon fingret exakt på den fråga som jag funderar mest på. När jag läser hennes kommentar lossnar knuten.

En halv sida handlar om gestaltning. “Försök tänka genomgående på vad som ska gestaltas och på vad som ska skildras via skrift – och tänk på att inte upprepa samma sak utan gör skillnad på det du berättar så att skriften blir ett komplement till gestaltningen och vice versa. Berätta till exempel inte samma sak två gånger. På sidan 16 kommer även den skrivna texten in lite abrupt – och här tror jag texten skulle vinna på om du infogade gestaltning före det skrivna. (Förmodligen har du redan själv tänkt på det eftersom skriften föregås av en markering.)”

Nästan två sidor handlar om karaktärsskildring. “Anledningen till att jag skriver detta med ”slitna uttryck” är för att de sticker ut från den övriga texten – och för att jag vet vilken skicklig författare du är. Det bör du visa även i dessa partier – och det är jag helt säker på att du kan göra. Se texten som ett första utkast som du kan arbeta vidare med.” 

Orden markerar jag med fet stil, förstorar dem till 14. Ingen kan förstå hur mycket de betyder för mig. I flera år har jag känt mig totalt värdelös. Ilskan över att min ork är försvunnen, att jag inte är tillräckligt bra på någonting. Att alla mina kurser och utbildningar känns överflödiga för den arbetsträning jag själv utvecklat (laga middag och plocka undan).  Frustrationen när min hjärna lägger av vid minsta stresspåslag. Men Helena skriver att hon vet att jag är en skicklig författare. Det är inte tomma ord – för hon har verkligen erfarenhet av texter. Och jag struntar fullkomligt i vilken pepp hon ger till alla andra. De här orden (och väldigt många andra) är bara till mig och jag kommer inte en sekund tillåta mig tvivla på dem.

Och det kommer mera. De två sista områdena är den här gången väldigt kortfattade.

“Miljöskildring

Som vanligt är du väldigt skicklig på att skildra miljön som det handlar om. Du låter karaktärerna använda miljön så att det blir mer än just en beskrivning – och detta är jättebra! Samtidigt förstärker miljön stämningen, till exempel det sensuella i situationen i ”Marit söndag” och här lyckas du väldigt bra. (Varför inte, som sagt, göra på samma sätt och låta naturen förstärka stämningen i ”Marit måndag”?) Miljöskildringar har du sammanfattningsvis väldigt bra grepp om och här briljerar du som författare. 

Berättarperspektiv

Det märks även att du arbetat med berättarperspektivet – det känns nämligen nära och bra. Ingenstans svajar det i texten. Jättebra! Här har du verkligen koll. “

Det viktigaste i hela utlåtandet är sammanfattningen. Här visar Helena vilken skicklig lektör hon är.

“Sammanfattning

Tack igen för att jag fått läsa mer av din intressanta och välskrivna roman! Det är väldigt spännande att se hur din text utvecklar sig – och det märks att du har både arbetat mycket med och funderat över storyn och de olika komponenterna som ingår i skapandet av en bok. Det här kommer att bli riktigt bra! Vad du först och främst bör fundera på nu är strukturen. Var kommer vändpunkter och vilka (eventuellt) fler konflikter kan du få med och förstärka i storyn? Fundera även på vad du ska skildra i skriven text (ur till exempel notariens och/eller Häradsskrivarens perspektiv) och på vad du ska gestalta och tänk på att inte skildra saker dubbelt utan låta de båda typerna av text komplettera varandra. Ibland behövs texten även moderniseras lite på sina ställen för att flytet i läsningen ska gå lättare. Som jag ser det så är den text (av de jag nu läst) som du behöver arbeta mest med ”Marit måndag”, där du på vissa ställen använder uttryck som skulle kunna upplevas som något slitna och nära klichéer. Försök att hålla fast vid den komplexitet som du lyckas skapa så fint i början av texten – det vet jag att du kan. Ofta briljerar du nämligen som författare. “

Och nej, Helena har ingen aning om att jag skriver det här. Hon vet att jag är nöjd med henne. Det har jag varit enda sedan jag fick en gratis Kapitel1 analys i samband med Skriv2016.

Och nej, jag delar inte det här för att skryta. Jag delar för att jag vet att väldigt många som skriver tvivlar på sig själv och verkligen skulle behöva en peppande Helena.

Om det blir någon bok vet jag inte, men det här är min terapi tillbaka till livet. Istället för att skriva det som fick min tillvaro att rämna väljer jag känslor jag upplevt och förlägger dem till en annan tid och plats. På så sätt blir skrivandet en bearbetning en väg mot tillfrisknande. Utan skrivandet hade jag fortsatt känna mig värdelös – oavsett hur många psykologer jag hade gått till, oavsett hur mycket läkemedel jag käkat.

Och – ja, jag vet – jag behöver fortsätta jobba med mitt bekräftelsebehov, men tittar man på FB och instagram är vi många som har det behovet.

 

Vad menar du med PK?

På högstadiet valde jag det svåraste uppsatsämnet i biologi; “Människan som social varelse.” Det gav mig ett fågelperspektiv på mänskligheten som jag haft kvar sedan dess. Gymnasiets filosofiuppsats fick rubriken “Människans förtryck av djuren.” Att Björn Ranelid gav uppsatsen betyget fem är jag fortfarande stolt över.

Min nyfikenhet har samma synvinkel när jag söker svar på frågorna “Vem tände bålen?” och “Varför ökar stödet för SD?” Jag ser mig inte som delaktig utan betraktar det som händer ur ett fågelperspektiv – vill få andra att se de strukturer som jag tycker mig se. Om jag läser äldre blogginlägg och dagboksanteckningar kan jag se att jag fått rätt i mycket. Tyvärr har jag varit “före min tid” och fått utstå en hel del kritik.

Min älskade frågade varför jag lägger tid på det här och jag berättade om “Ja till Österlen”, “Qlarabesked” och mycket annat jag engagerat mig i. Idag tränar jag på att inte göra något impulsivt och alla engagemang är totalförbjudna för all framtid. Ordet är min enda ventil, men under morgonpromenaden funderar jag varför jag delar med mig av mina tankar och reflektioner. Det vore så mycket enklare att spara alla ord i dator och byrålåda.

Och nej, jag kommer inte att kommentera just nu. Kanske jag gör det i framtiden – när jag reflekterat. Alltför ofta händer det att jag delar något spontant och får utstå kritik – det är inte vad jag behöver just nu. Just därför borde jag nog sluta dela, tystna som så många andra gjort.

Den 23 februari kl 15.52 la jag upp följande:

“Det finns också en stark folklig vrede över att medier och politiker väjer för att säga sanningen om hur det förhåller sig med kriminaliteten bland invandrare.” Här har vi en av anledningarna till SD:s framgångar. PK har bidragit till att SD fått fler väljare genom beskyllningar om rasism.

Här hade jag tidigare citerat kommentarer på mitt inlägg för att visa hur polariseringen fördjupas. Emellertid blev stämningen upprörd och skribenter uppmanade mig att omgående ta bort deras kommentarer. Någon menade att det var straffbart att citera FB-kommentarer på en blogg. En tanke som faktiskt inte slagit mig.

Här hittade jag vägledning kring citat – och nej – jag bryr mig inte om att redogöra för skälen till att jag citerade. (Och jag väljer mina strider istället för att utröna om jag hade rätt att citera eller inte. Ansluter mig helt enkelt till de fega som tystnar istället för att ta strid.) Istället får den som är intresserad av bakgrunden till det här inlägget läsa kommentarsfältet i inlägget från den 23 februari 2017 kl 15.52. (Om nu inte skribenterna tagit bort sina kommentarer.)

Nedanstående är svar på de många uppmaningar jag fick på FB att förtydliga vad jag menade med PK.

Istället för att lägga tid på att argumentera väljer jag att njuta av solen. Men jag tror att ni som finns mellan PK och SD förstår vad jag menar när jag försöker sätta fingret på polariseringen. (Läs även här.) I citaten ovan är fokuset på definitioner tydligt.

Nej, jag hade inte funderat på begreppet PK när jag skrev. För min skull behövs ingen definition – jag har satt det som en bokstavskombination för att symbolisera en av två ytterligheter. På ena sidan finns PK och på den andra SD. Däremellan finns massor av förvirrade väljare som inte har en aning om var de ska lägga sin röst i nästa val. Och DET är vad jag vill belysa. Polariseringen har tagit fokus på den viktigaste frågan: Miljön.

Sanningen

Var och en har sin egen sanning. Lika sant som att en krumelur kan betraktas som en sexa eller en nia – beroende från ur vilken synvinkel man ser den.

På samma sätt kan våldsdåden i Malmö betraktas där 3,4 personer/100.000 invånare mördades 2016. Under samma tidsperiod mördades 28 personer/100.000 invånare  i Chicago. I Europa toppades “mordlistan” av Tirana i Albanien med 6,7 mord/100.000 invånare så ur europeiskt perspektiv – vad klagar vi på?

Att något hänt i Malmö kan dock inte förnekas. 2011-2013 begicks 1,9 mord/100.000 invånare (motsvarande siffra för Göteborg och Stockholm var 1,3 enligt Sydsvenskans undersökning).

Nyårsfirandet på Möllevångstorget ledde till diskussioner om förbud av fyrverkerier. Precis som om den som köper illegala vapen skulle avstå från illegala fyrverkerier som redan idag kan beställas från bl a Polen. Att notera bristen på blonda personer i det filmade nyårsfirandet är så klart rasistiskt. Lika rasistiskt som när Katerina Janouch uttalade sig i tjeckisk TV om no-go-zoner och mediaeliten kastade sig in i en definitionsdiskussion. Statsministerns uttalande om Katerina Janouch: ”Det är en person som gör ett, enligt min uppfattning, väldigt konstigt uttalande. Respekten är stor för den svenska och nordiska modellen, att vi kombinerar produktivitet med jämlikhet, bra arbetsvillkor för företagare med produktiva och effektiva företag och en välfärd som bidrar”.

Lövén är en statsminister som är mer intresserad av att tillfredsställa fackets löne-krav än att verka för att de som anländer till Sverige kommer in på den svenska arbetsmarknaden. Han är ledare för en sk feministisk regering som böjer sig för patriarkala sedvänjor och hånar kvinnors kamp för jämlikhet.

Nej, jag är inte SD-anhängare och jag tror inte att etniskt ursprung är avgörande för om en person blir brottsling. Däremot är jag helt övertygad om att den som inte kommer in på arbetsmarknaden och kan bidra till sin och familjens försörjning är i riskzonen för att hamna i kriminalitet eftersom arbetsmarknaden ofta är steget in i samhället. Så länge skattebetalarna skall försörja nyanlända menar jag att alla fina kalkyler (som visar att invandringen bidrar till bättre ekonomi för Sverige) är fantasifoster. När jag lyssnar till Isabell Allendes “Inez – min själs älskade” hittar jag paralleller till Inkaindianerna som lurades att lämna ifrån sig guldet till spanjorerna.

Visst vore det önskvärt om vi alla (som Fredric Reinfelt sa) skulle “öppna våra hjärtan”. Men det räcker inte med vackra ord. Fredric Reinfelt, Mona Salin och många andra som säger sig tycka det är kul att betala skatt har redan genom sina handlingar visat att de sätter sig själv först.

Från en “FB-vän” i Ryssland som planerade en Sverige-resa fick jag i morse följande meddelande: “Reading about something wrong in Stockholm with “refugees” (actually parasites)… But you are close to Malmo, isn,t it?.. Still thinking about my crasy trip… But my friend refused going… “. Han skickade även en länk.

Visst trampade Trump rejält i klaveret när han uttalade sig om Sverige. Samtidigt blir Lövéns uttalanden återigen löjeväckande när upplopp äger rum i ett invandrartätt område bara några dagar senare.

Det som oroar mig mest är att de som styr Sverige tycks sakna verklighetsförankring. Var och en har sin egen sanning – men att blunda för misslyckanden och motverka fri åsiktsbildning är en farlig väg. Det skapar grogrund för politiker som Trump. Det finns väljare som känner sig förda bakom ljuset av politikerna, som tappar förtroende för vackra ord när politiker i handling skor sig själv, väljare som vill ha ledare som sätter säkerheten i det egna landet främst. Som gräver där de står, ser till att sjukvård, skola och polisväsende är dimensionerat efter befolkningens storlek. Som ser det egna landets medborgare som sina uppdragstagare istället för att använda skattemedel för att få lysa internationellt.

Jag gillar verkligen inte Trump – men avslutar ändå med att citera honom medan jag funderar på hur jag skulle spendera de skatter jag betalar – om jag själv fick välja.

“Några har kommit med onda avsikter. De flesta har inte det, gissar jag, men vi kan inte ta några risker.

Trump säger också:
– Vi har tagit emot tiotusentals personer. Vi vet ingenting om dem. De kan säga att de blivit kontrollerade, men ingen har kontrollerat dem för de har inga papper. Hur kan man kontrollera någon när man inte vet något om dem och de inte har några papper?”

Vart är Sverige på väg?

Att det inte är lätt att vara företagare har jag skrivit mycket om på bloggen. Hur mycket man än kämpar känns det som om de aldrig är nöjda. Reglerna är kluriga (även för en jurist). Jag minns när den som skulle sköta ekonomin plötsligt insjuknade. Att få anstånd med att lämna in momsen var helt omöjligt. (Snacka om högt stresspåslag i en redan påfrestande situation.)

“allt fler småföretagare hamnar i tvister med Skatteverket trots att de försökt göra rätt för sig. Ofta beror det på bristfällig upplysning från handläggare på myndigheten” uppger företrädare för Organisationen Rättvis skatteprocess till Dagens industri, 8 december 2017.

Samtidigt som kraven på företagare blir allt mer absurda slösar myndighetspersoner och politiker med våra surt förvärvade skattepengar. Men när det gäller den senaste skandalen (hur SST betalade USA-resor för anställda) är det inte resorna som upprör mig mest.  Jag blir istället nyfiken på vad SST gör.

SST är Nämnden för statligt stöd till trossamfund. Under 2015 betalade nämnden ut 72.421.714 kr till olika religiösa organisationer. Varför då? undrar jag.

 

Den viktigaste frågan

I trädgårdslandet sväller zucchini och bönorna hänger i klasar. Bland bladen gömmer sig västeråsgurkor tills de är sprickfärdiga. Plommon, smultron och sockerärtor åker direkt i munnen. Resten av skörden släpar jag in för inläggningar och infrysningar.

Där i grönskan reflekterar jag över en av bilderna som skapades på senaste skrivkursen “Människorna går som zombies med huvudet böjt över mobilen”. Jag funderar över vad som engagerar människor.

I lördags la jag upp en länk till Sundsvalls tidning med kommentaren “Tänk om alla asylsökande fick del av detta brev”.

Den första kommentaren var “Det är naturligtvis bra att lära sig hur det svenska samhället fungerar, men tyvärr sätts allt fokus vad gäller sexuella trakasserier och kvinnoförnedring på vad ett fåtal asylsökande tonåringar gör. Självklart ska de lära sig att beteendet inte är acceptabelt, men vad gör vi åt alla de män som är födda i Sverige och som varje dag förnedrar kvinnor på olika sätt? Ska varje man i Sverige ha ett sådant här brev, för vi vet ju inte vem som gör vad? Det är ju samma sak som att ALLA ASYLSÖKANDE ska ha ett sådant brev. Alla asylsökande är inte sexförbrytare!”

Jag svarade “Nej, men flertalet asylsökande är en kostnad för svenska skattebetalare. Tyvärr har vi erfarenhet av asylsökanden som erbjudits praktik för senare anställning. Tyvärr ser de inte någon anledning att arbeta då ersättningen är densamma oavsett om man arbetar eller inte. (Nu gäller detta även svenskfödda – men det är ju vad brevet handlar om.) Vi ser också hur ensamkommande får nya cyklar som sedan vansköts så att de efter kort tid lämnas på service – i jämförelse med andra kostnader är det inte mycket – men som förälder skulle jag ha reagerat.”

Mitt inlägg fick bl a dessa kommentarer “Fokusering på asylsökande är tröttsam och osakligt. Den är till och med rasistisk, enligt min uppfattning.”, “För mig ser det ut som påståenden från främlingsfientliga element, som du tror är fakta.”, “Vore bra om man tar reda på fakta innan man uttalar sig. Så svårt är det faktiskt inte.”, “listan kan bli lång tillmånga män om jämställdhet oavsett etnisitet.”.

Bakgrunden till mitt svar är att vi verkligen vill hjälpa nyanlända in i samhället. Vi är på den tredje, han var här några dagar förra veckan. I går kom han inte pga tandvärk, idag pga sjukdom.

Inlägget fick på kort tid 39 delningar och 95 gillamarkeringar.

I går la jag upp en länk till DN med följande citat: “Vad kan man som privatperson göra om man vill bidra till en bättre miljö?
– Vi brukar utgå från fyra B:n bilen, biffen, bostaden och börsen. Bilen står för transporter att man kan cykla och åka tåg i stället för att åka bil och flyga. Biffen står för att man kan äta mer vegetariskt. Bostaden handlar om att se över elen och värmen i sitt boende och när det gäller börsen kan man exempelvis se över vilka fonder man sparar i. Nästan alla har ett pensionssparande och ett telefonsamtal till banken för till att de fonder man sparar i stöttar förnybar energi istället för fossila bränslen kan göra skillnad.”

Hittills har det fått en delning och fyra gillamarkeringar.

Detta bevisar min tes – flyktingströmmarna tar fokus för den absolut viktigaste frågan – miljön!

Vad kan jag göra? Bilen är avskaffad. Nu fokus på biffen – zucchinibiffar 😉

Bevisbörda

Några ord från min studietid som jag ofta fick upprepa för klienter var “Att ha rätt är inte det samma som att få rätt”. För att  rätt måste du kunna bevisa att du har rätt.

Ofta kan det vara avgörande vem som har bevisbördan. Dvs vem är det som måste bevisa när ord står mot ord.

I en tvist där A säger sig ha betalt och B påstår att betalning inte erlagts är det A som måste kunna bevisa att A betalt.

Den senaste tiden har bevisfrågan diskuterats i samband med brott begångna av papperslösa. När åtalade personer uppgett att de varit 16 år har åklagaren inte kunnat bevisa motsatsen. “Tingsrätten ansåg att åklagaren inte “klarlagt” att den åtalade var äldre än vad denne själv uppgivit. Därför utgick domstolen från att han var 16 år och dömde honom till ungdomsvård för grov misshandel.”skriver expressen den 17 februari 2016. “Fallet gäller en person som för svenska myndigheter uppgivit att han är 16 år. Han åtalades, misstänkt för att i fjol höst ha skurit en flicka i ansiktet på ett asylboende.”

Tingsrätten har gått på den misstänktes uppgifter, dvs åklagaren har fått bevisbördan för den åtalades ålder.

Hur mycket bevis ska man då lägga fram för att bevisbördan ska ha fullgjorts? I juridiken finns det olika nivå på beviskrav; skäligen, göra sannolikt är några ord som uttrycker hur mycket bevisning som krävs för att bevisbördan ska gå över till motparten (här: vilken bevisning ska åklagaren prestera för att den misstänktes advokat ska behöva bevisa motsatsen?)

I landskapslagarna på medeltiden skrev man ner hur man dömt i olika fall och gjorde dessa allmänna. Idag är lagar mer generella – och det blir upp till domstolen att avgöra när beviskravet uppfylls. Det innebär att du inte vet i förhand hur det kommer att sluta. Domstolarna sneglar på hur andra har dömt i liknande fall – kollar rättspraxis.

Tingsrättens dom kan överklagas till Hovrätten. Hovrättens dom kan överklagas till Högsta Domstolen. För att inte det ska ta alldeles för lång tid innan man har en laga kraft vunnen dom (dvs en dom som inte längre kan överklagas) prövas inte alla mål. Först måste prövningstillstånd beviljas. En anledning till att bevilja prövningstillstånd är att rättspraxis saknas.

I det här målet har Svea hovrätt ändrat tingsrättens dom. “Den “tilltalades uppgift om att han är under 21 år framstår som obefogad vid en prövning av åklagarens bevisning, främst i form av utländska rättsvårdande myndigheters identifiering av honom”, heter det i det nya avgörandet.”

Citatet från expressen (jag har inte läst domen) visar att hovrätten fortfarande lägger bevisbördan vad gäller åldersbestämning på åklagaren, men de sätter beviskravet lägre än tingsrätten gjorde. Dvs åklagaren behöver inte längre prestera lika mycket bevis för att få rätt.

Hur skulle utgången ha blivit om lagstiftningen ändrades vad gäller papperslösa? Vem är det som har lättast att prestera bevisning gällande den misstänktes ålder? Den som kommer till Sverige eller åklagaren?

En ändrad bevisbörda skulle antagligen minska statens kostnader vad gäller hem för ensamkommande flyktingbarn. Dessutom skulle det troligtvis leda till fler utvisningar.

Jag är övertygad om att vissa kommer att tolka det här inlägget som rasistiskt. Men tro mig – min avsikt är inte att värdera människor av olika nationalitet.

Det som har oroat mig sedan valet 2010 är den polarisering som skeri Sverige. Med Internet är det lätt att sprida rasistisk propaganda. Men det finns också upprörande exempel på hur ett fåtal individer missbrukar systemet.

Enligt en artikel i Dalademokraten från den 18 februari i år kostar en plats för ETT ensamkommande flyktingbarn 1.900 kr per dag. Det är 693.500 kr på ett år!!!! Hur många timmar får man för detta i sjukvården? Hur många munnar skulle kunna mättas i Afrika?

Det är dags att lyfta blicken – se över lagstiftningen – för att få en rimlighet i flyktingmottagandet. Risken med polariseringen är annars att SD får ett ännu större inflytande över svensk politik. Vilka följder skulle det få?

Avslutningsvis citerar jag en artikel från Karlskoga tidning från den 6 februari i år. “Ni kanske inte har märkt det själva, men ni har tagit SD:s ord och gjort dem till era. Nej, nej, ni är förstås inte rasister, ni är ju bara oroliga…. 

Eftersom ERA BARN tar med sig dessa värderingar när de går till skolan, fotbollsträningen och ut på stan. Det har de ju lärt sig, att de där jävla invandrarna ska man akta sig jävligt noga för. Muslimer allihop, och alla muslimer våldtar ju och slåss, det har ni ju sagt.

Så vad tror ni händer?

Killen från Syrien som kommer ny till lågstadieklassen där ditt barn går. Hur kommer han att bli bemött? Det är ganska troligt att det är ERA barn som vänder honom ryggen på skolgården för att han har fel hårfärg.”

Den minsta lilla vindpust

Fortfarande är jag skör. Den minsta lilla vindpust skakar min själ, rubbar min balans. Ett sms, ett mail och avgrunden är nära. Befogat eller inte – ett ord som påminner om det som varit spelar upp scenario, formar mardrömmar som väcker mig långt innan solen gått upp. Återigen inser jag att tillfrisknandet börjar först när all gammal skit är upprensad, utrensad.

Kopparstugan

En värmande kopp i Kopparstugans gästkök

 

I måndags tog jag tåget norrut. Stockholm, Gävle och nu Falun, in i en bubbla – min tidsmaskin. Människorna är levande; Marit Mattsdotter, Gyris-Marit, Look Anna. Men hur var deras värld? Hur kändes det att sitta i fångekällan under Rådhuset? Vad åt de?

Jag är lyckligt lottad. Jag är lycklig i min älskades famn. Gång på gång upprepar jag orden när jag vaknar kallsvettig på natten utan hans varma trygghet.

En dag kommer jag vara stark igen. En dag kommer jag klara av att möta människor från det förgångna. En gång kommer jag vara tacksam för det som fick mig att bli inlåst på psykiatriska kliniken i mars 2013. Det intalar jag mig själv. Men jag inser att det inte är än, att det fortfarande kan vara långt kvar.

I Falun hänger regnmolnen tunga och släpper sina vattendroppar när du minst anar det. På biblioteket hittar jag böcker om Stabergs trädgårdar och  Pernilla är vänlig nog att möta mig i Rådhuskällaren.

Det blir ingen cykeltur till Staberg. I Kopparstugans gästkök värmer jag en kopp te och sätter mig vid datorn. De fängslande orden om Gyris Marits tid i Falun lyckas jag inte fånga. Varför inte lägga upp några fakta-texter att gå tillbaka till istället?

I morgon bär det av till Älvdalen.

Min 46:e födelsedag firade jag i Övraby

Redan till midsommar brukade körsbärsträdet lysa rött. Det lockade både barn och fåglar. På dagarna nådde vi de åtråvärda bären med hjälp av stegar och räfsor. Redan i gryningen började fåglarnas fest. Far väcktes av skränet. De brukade sova med öppet fönster och körsbärsträdet var precis utanför. Han försökte skydda bären med nät och fågelskrämmor. Något år sov han med geväret bredvid sig för att kunna skjuta fåglarna som väckte honom. Men inget hjälpte. Det bästa vi kunde göra var att ta lastaren till hjälp och försöka plocka bären innan kajor, starar och råkor avslutat festen. Trädet var så högt att knappt ens lastarskoffan nådde upp i toppen. Min gammelmorfar hade planterat det när han byggde det nya boningshuset på trettiotalet. Den låga boningslängan i röd tegel, som mormors morfars far byggt i mitten av 1800-talet, återanvändes till drängastua, huggebo, kvarnarum och hynsahus. Den gamla ”haven” i norr med almar, gångar och syrénbersåer fick bli hönsgård.

Redan till midsommar brukade körsbärsträdet lysa rött. Det lockade både barn och fåglar. På dagarna nådde vi de åtråvärda bären med hjälp av stegar och räfsor. Redan i gryningen började fåglarnas fest. Far väcktes av skränet. De brukade sova med öppet fönster och körsbärsträdet var precis utanför. Han försökte skydda bären med nät och fågelskrämmor. Något år sov han med geväret bredvid sig för att kunna skjuta fåglarna som väckte honom. Men inget hjälpte. Det bästa vi kunde göra var att ta lastaren till hjälp och försöka plocka bären innan kajor, starar och råkor avslutat festen. Trädet var så högt att knappt ens lastarskoffan nådde upp i toppen. Min gammelmorfar hade planterat det när han byggde det nya boningshuset på trettiotalet. Den låga boningslängan i röd tegel, som mormors morfars far byggt i mitten av 1800-talet, återanvändes till drängastua, huggebo, kvarnarum och hynsahus. Den gamla ”haven” i norr med almar, gångar och syrénbersåer fick bli hönsgård.

Kursen för Tove Folkesson öppnade nya dörrar. När jag läser texterna jag skrev blir jag förundrad. Är det verkligen mina ord? De kom med sådan lätthet och jag känner inte igen dem. Kanske kommer det trots allt något väldigt gott ur de senaste årens motgångar.

Åskan hängde i luften och det har berättats att när de burit ner liket i hallen hade det kommit en blixt och en knall nästan samtidigt. Kanske sitter skräcken kvar i väggarna. För en tid sedan pratade jag barndomsminnen med min syster - och det visade sig att vi båda känt samma obehag. Egentligen är det den vackraste hall jag vet. När öppnar ytterdörren mitt på huset kommer man först in i ett pyttelitet vindfång där man kan hänga av sig ytterkläderna. Det första du ser när du öppnar nästa dörr är en vit trappa som svänger sig upp till ovanvåningen. Trappräcket är av lent, mörkt trä och vilar på vita träribbor som avslutas med en vit kolonn på sista trappsteget. Nedre delen av väggen har kvar sin ursprungliga röda färg och en strukturmålning som påminner om snabel-a. Ovanför en svart list är det vitt. Det obehagliga är att gå i trappan när det är mörkt. Går du ner för trappan har du ett mörkt fönster framför dig där det skulle kunna stå en gärningsman och skjuta på dig genom fönstret. Eller så skulle det kunna finnas ett läskigt spöke i spegelbilden. Ännu värre är det att gå uppför trappan. Vad som helst kan ju komma ut ur fönstret och ta tag om dina axlar.

Åskan hängde i luften och det har berättats att när de burit ner liket i hallen hade det kommit en blixt och en knall nästan samtidigt. Kanske sitter skräcken kvar i väggarna. För en tid sedan pratade jag barndomsminnen med min syster – och det visade sig att vi båda känt samma obehag.
Egentligen är det den vackraste hall jag vet. När du öppnar ytterdörren mitt på huset kommer man först in i ett pyttelitet vindfång där man kan hänga av sig ytterkläderna. Det första du ser när du öppnar nästa dörr är en vit trappa som svänger sig upp till ovanvåningen. Trappräcket är av lent, mörkt trä och vilar på vita träribbor som avslutas med en vit kolonn på sista trappsteget. Nedre delen av väggen har kvar sin ursprungliga röda färg och en strukturmålning som påminner om snabel-a. Ovanför en svart list är det vitt. Det obehagliga är att gå i trappan när det är mörkt. Går du ner för trappan har du ett mörkt fönster framför dig där det skulle kunna stå en gärningsman och skjuta på dig genom fönstret. Eller så skulle det kunna finnas ett läskigt spöke i spegelbilden. Ännu värre är det att gå uppför trappan. Vad som helst kan ju komma ut ur fönstret och ta tag om dina axlar.

En av uppgifterna var att beskriva en plats som vi kände väl till. Jag valde att beskriva mitt barndomshem i Övraby. När jag läste texten insåg jag att det var min sista möjlighet att fira födelsedag i barndomshemmet. Mina föräldrar brukade komma upp med en bricka på sängen. Där fanns det presenter och en av sommarens första rosor.

Min syster fick ha sitt rum där uppe i hallen, utanför toaletten. För att inte riskera att behöva dela rum med henne såg jag till att byta rum med min bror så att jag fick det lilla rummet i söder. Idag tycker jag att det är det mysigaste rummet. Under slänttaket var den naturligaste platsen för sängen och ett av mormors nattygsbord med utsvängda ben och en liten silverfärgad lådknopp. Mitt emot placerade jag mormors matchande byrå med tillhörande spegel. Mor hade målat den vit. I den översta lådan som bara var smal förvarade jag borstar och hårband. I den mittersta lådan (där bottnen brukade hoppa av) hade jag strumpor och underkläder. I den understa lådan förvarade jag tröjor sorterade efter finhetsgrad. Jag hade inte så många kläder eftersom det inte fanns någon att ärva av. Två ribbstickade tröjor, en vinröd och en marinblå, en långärmad skoltröja, någon urväxt tröja som jag inte var rädd om och som jag bytte till när jag kom hem från skolan. Skrivbordet fick plats vid ett nytt fönster och bredvid det placerade jag en gammal fatölj som skulle slängas. Det sades att den var ”fasters”.

Min syster fick ha sitt rum där uppe i hallen, utanför toaletten. För att inte riskera att behöva dela rum med henne såg jag till att byta rum med min bror så att jag fick det lilla rummet i söder. Idag tycker jag att det är det mysigaste rummet. Under slänttaket var den naturligaste platsen för sängen och ett av mormors nattygsbord med utsvängda ben och en liten silverfärgad lådknopp. Mitt emot placerade jag mormors matchande byrå med tillhörande spegel. Mor hade målat den vit. I den översta lådan som bara var smal förvarade jag borstar och hårband. I den mittersta lådan (där bottnen brukade hoppa av) hade jag strumpor och underkläder. I den understa lådan förvarade jag tröjor sorterade efter finhetsgrad. Jag hade inte så många kläder eftersom det inte fanns någon att ärva av. Två ribbstickade tröjor, en vinröd och en marinblå, en långärmad skoltröja, någon urväxt tröja som jag inte var rädd om och som jag bytte till när jag kom hem från skolan. Skrivbordet fick plats vid ett nytt fönster och bredvid det placerade jag en gammal fatölj som också skulle slängas. Det sades att den var ”fasters”.

Mor och far har börjat flytta in saker till huset i Ystad. I våra gamla rum har leksakerna flyttat tillbaka. Nu är det syskonbarnen som ställer plastdjuren i prydliga rader och lyfter taket till bondgården som min mor och hennes fyra systrar lekte med.

Gammelmorfar var en ovanlig man. Redan på tjugotalet anlitade han en körlärare så att mormor och hennes bror kunde få ta körkort. Själv nöjde han sig med att cykla till byn på en cykel med ett gigantiskt framhjul och litet bakhjul. Där lär han ha haft en affär med lärarinnan. Det har också sagts att han brukade träffa vänner på Stora Hotellet i Tomelilla. Snäll som han var ska han ha gått i borgen för dessa vänner. Mormor tog över gården innan han dog - och sedan var där inte mycket över att bråka om.

Gammelmorfar var en ovanlig man. Redan på tjugotalet anlitade han en körlärare så att mormor och hennes bror kunde få ta körkort. Själv nöjde han sig med att cykla till byn på en cykel med ett gigantiskt framhjul och litet bakhjul. Där lär han ha haft en affär med lärarinnan. Det har också sagts att han brukade träffa vänner på Stora Hotellet i Tomelilla. Snäll som han var ska han ha gått i borgen för dessa vänner. Mormor tog över gården innan han dog – och sedan var där inte mycket över att bråka om.

Det är ett nytt år och det känns som om jag har hittat hem i skrivandet. I Skurup hittade tonerna mig. Den 31 augusti åker jag norrut via Stockholm, fängelsemuseet i Gävle och Falun. Returresa är inte bokad. Efter veckan i Skurup känner jag en djup tillit. I Älvdalens sagoskogar tror jag att resten av texterna kommer till mig. Det finns bra cyklar att hyra på Tre Björnar och ett myller av vägar att cykla på.

Första gången jag firade födelsedag var i Övraby var när jag fyllde 6 år 1976. Om en vecka fyller jag 46 år. Senast jag firade födelsedag i Övraby var 2008 då jag gav mig en skilsmässa i present. Jag hämtade barnen hos sin far kvällen innan och vi tillbringade min födelsedag med att sitta i lusthuset och spela monopol medan regnet vräkte ner utanför. På tisdag ska jag ta kameran med mig och fotografera trädgården, huset och detaljer. Och så ska jag hjälpa mina föräldrar med köpehandlingarna. Till våren lämnar vår släkt gården efter fem generationer.

Första gången jag firade födelsedag var i Övraby var när jag fyllde 7 år 1976. Om en vecka fyller jag 46 år. Senast jag firade födelsedag i Övraby var 2008 då jag gav mig en skilsmässa i present. Jag hämtade barnen hos sin far kvällen innan och vi tillbringade min födelsedag med att sitta i lusthuset och spela monopol medan regnet vräkte ner utanför.
På tisdag ska jag ta kameran med mig och fotografera trädgården, huset och detaljer. Och så ville mina föräldrar diskutera köpehandlingarna. Till våren lämnar vår släkt gården efter fem generationer.

I kakelugnsrummet hos min älskade har jag inrett en ny skrivhörna. Bordet är provisoriskt för jag vill ha ett skrivbord med fem lådor. Allra helst skulle jag vilja ha mitt eget skrivbord, det som skulle kastas för att det saknade en låda, där jag brukade sitta och skriva tidigt på morgonen för att mina berättelser var så spännande. Men om det nu är omöjligt får jag väl se till att skaffa ett likadant. Ett skrivbord med fem lådor, som får mig att tänka på min farmor och får orden att flöda som när jag var barn.

Vi hittade ett skrivbord på vinden. Det saknade en låda, men det gjorde ingenting. Vi placerade det vid balkongdörren och det var där jag tillbringade min mesta tid med att måla eller skriva. Ibland satt jag och bara tittade mot de tre husen, eller mot himlen.

Vi hittade ett skrivbord på vinden. Det saknade en låda, men det gjorde ingenting, jag älskade skrivbordet från första stund. Det liknade farmors skrivbord med fem lådor. Den enda skillnaden var att farmors skrivbord hade svarvade ben.  – Vi placerade det vid balkongdörren och det var där jag tillbringade min mesta tid med att måla eller skriva. Ibland satt jag och bara tittade mot de tre husen, eller mot himlen.

 

Julhälsning

IMG_1003

På Malmö Central fylls tåget med äldre människor än vanligt.

“Mor – vi kan sitta här vid fönstret”. Den haltande kvinnan stannar upp.

“Nej, det blir så trångt där.” Orden kommer sakta, eftertänksamt.

“Blir det bättre här, mor?” Rösten är mild som om hon talade till ett litet barn. Dottern placerar de vit och röda plastkassarna mellan sätet och sig själv. Paket med tomtemotiv avslöjar innehållet.

Själv scrollar jag igenom FB och funderar över alla dessa lyckliga statusuppdateringar. Bilder på leende barn framför välklädda julgranar. Dotterns uttalande “Perfekt är en illusion” hänger kvar.

Hur många jular är så där perfekta?

Ingenstans får vi läsa om all tid som tillbringas på vägen för att hinna med alla julfiranden. Ingenstans får vi läsa om smärtan hos de föräldrar som inte kunde tillbringa julafton med sina barn – och kanske inte ens får ringa dem för att få höra barnens röst.

Kvällen ska jag och min älskade tillbringa framför kakelugnen – bara han och jag! Att tillbringa julafton på tåget är väl inte det perfekta julfirandet – men jag är inte ensam.

Och i mitt fall var det värt det!

Mer än en vecka har jag tillbringat nere i Ystad och Övraby. Julfirandet med barnen är avklarat. Lillejulaafton eller julafton – eller vilken annan dag i december- vad har det egentligen för betydelse?

I år känns det som att jag haft fyra julafton – och jag har njutit av varenda en lika mycket!

Tåget stannar på Lunds central. En vit skjorta med fluga fladdrar förbi, och i allas händer påsar fyllda med julklappar.

Jag önskar Dig en riktigt SKÖN jul här och nu är viktigare än FB!