I mars 2014 begärde jag utträde ur advokatsamfundet eftersom jag hade en så djup utmattningsdepression att jag orkade leva längre. På några dagar tvingades jag lämna allt. På en permission från psykiatriska kliniken satt jag Stadsbiblioteket och scrollade FB när jag i flödet fick upp ett inlägg om skrivretreat i Älvdalen. Varför det dök upp i mitt flöde vet jag inte, men jag anmälde mig.
Bloggat hade jag gjort sedan 2010 när jag var ambassadör för kvinnors företagande. På bloggen kan du läsa om hur jag utforskade Älvdalen, gick på meditationsgudstjänst, fick höra om trolldomsprocesserna och hittade protokollet.
Här kommer jag läsa en text om beskrivningen av protokollet.
I november 2014 återvände jag till Tre Björnar. Från den här vistelsen finns bara ett enda blogginlägg. Sedan september 2014 hade jag detoxat mitt skrivande för att koncentrera orden till ett projekt.
Projektet var en bok där jag varvade en skilsmässa i nutid med trolldomsprocesserna. Boken om skilsmässan hade jag skrivit första utkastet till 2012. När jag åkte på skrivkurs för Mats Söderlund och Susanna Alakoski var det den boken jag skulle jobba med. Vid genomgång med min text berättade jag för Mats om protokollet jag hittat, om parallellerna till nutid. Han tyckte att det var intressant och jag lovade att meddela honom om jag inte själv skulle skriva om det. Det var även han som gav mig rådet att detoxa mitt skrivande.
Nu var utmaningen att bygga ihop den med trolldomsprocesserna – mejsla ut parallellerna.
När jag kom till Älvdalen gick jag direkt till biblioteket och lånade renskriften av protokollet. Vilka historier! Den veckan fick Kettis-Lasse, Gertrud, Marit och de andra liv. På Rots skans fick jag möjlighet att gå igenom Lars-Erik Lindhamns forskning om trolldomsprocesserna.
Den meningen dök upp ur mitt undermedvetna samma sommar, på skrivkurs för Tove Folkesson. Först dök Marit och hennes farmor upp efter en vägledd meditation den 30 juni. Jag läste upp den texten på skrivkursens avslutning och flera kom fram och beställde boken. Fastän klockan var mycket satte jag mig att skriva efter avslutningsfesten. Texten började med just den meningen från den 15 mars 2015.
Ju mer jag läste om Älvdalen desto nyfiknare blev jag. Inte blev det bättre av alla samtal med Lennart. För att kunna skriva boken om Marit var jag ju bara tvungen att besöka en levande fäbod. Därför återvände jag till Älvdalen redan i september. Mycket har förändrats på 350 år, men björkarnas löv blir gula, rönnbären röda – jag behövde se vad Marit hade sett när hon förhördes på tinget i september 1668.
Det blev inte mycket skrivet – men jag ser att alla dessa upplevelser poppar upp när jag minst anar det. Som när jag satt vid prästgården och skulle skriva ett vykort till min älskade men det istället blev en text om Marit.
Våghalsigt hade de hoppat på slipade, sippriga stenar där sol och vattenstänk lockar. Var färdkostens hans förtrollad? Hon föll i det iskalla vatten där hon flöt på blåklockans kjolar till stranden där räddande händer drog upp drog av våta kläder.
Klippan var varm mot ryggen, i kroppen rusade blodet hetsigt av iskalla chocken. Kläderna hängdes i tallen där vinden fick leka och smeka. Solen kysste hennes panna, hon slöt sina ögon mot ljuset. Hennes hår låg blött emot bröstet, en vattendroppe ringlade sakta, banade en stig av kyla när vindarna blåste dem torra. Bröstvårtor styva av åtrå, andningen fick bröstet att hävas. Hon kände hans kropp nära hennes, som ett vindskydd mot kylande vindar.
Återigen hände oväntade saker med texten. Vem var Marit? Vad var hennes tankar? För att få in Kettis-Lasse i berättelsen hade jag tänkt att Marit och Lasse skulle vara lovade till varandra, men nu dök det upp något helt annat. Vad visste jag inte. Vykorten blev inte skickade, de var så fullklottrade att det inte ens fanns plats till ett frimärke.
Då hade jag alltmer släppt tanken på skilsmässoboken och funderade på att skriva tolv noveller som svarade på frågan ”Vem tände bålen?” Jag hade insett att det var så många olika faktorer. Reformationen, religionskriget i slutet av 1600-talet, 30-åriga kriget, tumultet 1667. Det gick helt enkelt inte att få in det i en berättelse.
”Det är sällan en författare ens under hela sin livstid hittar ett så bra material som du hittat. Slarva inte bort det. Dela istället in det i flera olika böcker – skriv ett epos.” Och han visade mig hur man gjorde en plot, något som han arbetade med i den bokserie han höll på att skriva.
Jag började med att dela upp materialet i tolv böcker.
November 2015
Mycket har handlat om att resa in i Älvdalens 1600-tal, leta svar på vad de åt, hur de tänkte – ja, alla de små detaljerna.
Många timmar har jag tillbringat med att skriva av protokollet och på Rots skans. Men en av de viktigaste upplevelserna var middagen på Stop som jag fick vara med på.
Det är så många texter som skrivits på vägen till det material jag har nu. Här är en av dem. Troligen från maj 2014.
Morgonhimmel
målad i blod
i björkens musöron
smälter iskristall
Välpolerat döljer
Älvdalsälvens vikar
mörka minnen
i vilande vatten.
Hon sträcker sig
fångar solen
jagar skogarnas
dimmor på flykt.
Följer med blicken
den brusande älven
den ringlande vägen
som stryker förbi.
Vid hennes fot
ruvande svetten
de ådriga stockar
var ringa försvar.
Giriga herrar
de hämtade silvret
blott armod och sorger
de lämnade kvar.
Bostadshus från Rämma Fäbodar. Huset är en sk enkelstuga med stuga, förstuga och kammare.
Mars 2016
I mars 2016 la jag upp många gamla bilder från Älvdalen för att ha som inspiration. Bland annat den här från den gamla kyrkan. (Under Skriveri/Trolldomskrisen/Platser hittar du bilder och tankar.)
Tillbyggnaderna 1687-88 bestod huvudsakligen av tillbyggnad i öster för koret. I samband med tillbyggnaden skänkte Karl XI det altarskåp som idag finns i Evertsberg. 1762 flyttades den södra väggen av den ursprungliga kyrkan ut. (I samband med detta fick taket en egendomlig ”brytning”.) Bild och uppgifter är hämtade från C.W Söderström
Det finns även massor av is-bilder på min blogg. I timmar kunde jag gå och göra rännor för smältvatten mellan turistbyrån och Tre Björnar. Länge var det resultatet av de istankarna som inledde mitt epos.
Det som gör människan farligare än andra djur är hennes rädsla, girighet och längtan efter makt.
När rädslan kommer blir hon trögflytande, som iskristaller,
Fäster sig vid allt som kommer i hennes väg.
Ju längre rädslan varar desto större blir klumparna.
Likt kravis bär de i strömmande vatten.
Av feghet stelnar hon till is, väntar värmen.
Hon längtar efter den porlande vårbäcken.
Från pölen följer hon fram mejslade vårilar, fördjupar fåror.
Ensamma rädslor blir till ilsken vårflod.
Med förenade krafter kan nya fåror brytas, kartor ritas om.
Det fanns en tid när girighetens gudar ännu inte segrat i Nordens mörka gränsskogar.
I lönndom vördades naturen.
I harmoni levde människa och djur.
De förstod varandra och hjälpte varandra i gemenskap med vatten och skogar.
Kyrkan organiserade och de accepterade.
I det fördolda förvaltade kvinnor botande kunskap och galdrar,
Det är 13:e gången jag är i Älvdalen – andra gången i år. 2017 var jag här fyra gånger. Att gå igenom alla de tillfällena skulle ta alldeles för mycket tid.
Förra gången jag var här skrev jag klart mitt manus, skickade det till fyra förlag och lät det vila. I augusti läste jag det med nya ögon och blev så besviken. Jag förstod verkligen varför det refuserats.
Nu har det fått ny struktur och jag brottas med miljöbeskrivningarna. Men här behöver jag hjälp. Vad ser en person som är uppväxt i Älvdalen?
Högläsningen kommer jag avsluta med att läsa några sidor ur Länsmans och ur Marits perspektiv. Efter högläsningen är jag tacksam om någon vill stanna kvar och dela med sin beskrivning av platsen. Kanske kan jag få låna era ord till boken.
(Det här inlägget kan komma att omarbetas efter frukostsamtalen idag söndag.)
Vi använder cookies för att din läsarupplevelse ska bli så bra som möjligt. Om du fortsätter att använda denna webbplats kommer vi att anta att du godkänner detta.Jag förstår
