Research på bloggen

Förra veckan hände något märkligt. Jag var på väg från Ystad till Malmö. Klockan var omkring åtta. Solen sken från klarblå himmel. Trafiken på motorvägen var lugn, men tät. Plötsligt ser jag fyra vildsvin pressa sig under räcket på motsatt körbarna. Jag bromsar in. Vildsvinen fortsätter under mitträckena, det dunkar i plåten och passerar min körbana precis framför bilen. Återigen dunkar det i plåten när de trycker sig ner under vägräcket och ut på åkern.

Darrande trycker jag ner gaspedalen och ökar farten.

Öppna böljande fält så långt ögat når – på båda sidor. De enda vildsvin jag tidigare sett var på Christinehof och Skånes djurpark.

Varken skog, skymning eller gryning. Fyra vägräcken passerade de. Hela händelsen känns märklig.

Hela Malmö är en enda röra pga vägarbete och jag väljer att parkera vid Triangeln. På väg till mitt möte passerar jag Sök & Finn. Hela händelsen med vildsvinen var så märklig och jag bestämmer mig för att gå in och köpa “Djurens språk” på tillbakavägen.

Redan innan jag betalt slår jag upp ordet “Vildsvin”;

“Lär känna dig själv och din fulla kraft för att kunna leva din dröm här och nu i kärlek. Min gåva till dig är allt! 

Gåvan kommer ur uttrycket – allt eller inget. Med andra ord – gå inte på illusionen om att du inte skulle klara av allt/få allt/ lyckas med allt osv. Det gäller bara att medvetet använda dig av din egen kraft. Lätt eller hur!”

Orden väckte tankar i mig. De senaste veckorna har jag varit irriterad utan att kunna förklara varför. Kanske över insikten att depressionen orsakat bestående skador på hjärnan (som ökad stresskänslighet, dåligt närminne).

Helenas mail och kommentarer får mig att se ljust på framtiden. För kanske har depressionen även lett till något gott. Gång på gång läser jag hennes kommentarer:

“Självklart är orden direkt riktade till dig och de gäller din text, som jag tycker är unik. Jag menar precis allt jag skriver. Jag har ju fått fördelen att följa med dig i ditt skrivande sedan vi träffades tack vare förstakapitel-analysen på Skriv2016 – och därför känner jag mig väl insatt i hur du skriver och den stora förmågan att skapa bra text som du har….. Lita på din förmåga! Du är en otroligt duktig författare och jag är helt säker på att det här kommer bli inte bara en bok utan en riktigt bra sådan! (Några hundraprocentiga garantier för att boken ska bli utgiven kan man ju som lektör aldrig ge, eftersom det ofta beror på vad förlagen letar efter just då, men jag skulle bli mycket mycket förvånad om din bok inte blev utgiven!)”

Min utmaning är att hitta ett hållbart sätt att leva, att inte pressa mig, att anpassa mitt liv efter den hjärna jag har – och inte den kapacitet jag en gång hade.

Bloggen är min anteckningsbok. Här samlar jag min research. Då blir skrivandet meningsfullt utan att jag behöver pressa mig att bli klar, utan att jag behöver pressa mig att det ska bli bra. Skrivandet är min tillfriskningsprocess.

På Facebook har jag hittat andra historienördar i följande grupper:

Historiska romanförfattares gille

Stormaktstiden i bilder

Stormaktstiden

De grupperna har inspirerat mig att lägga upp en litteraturlista.

TACK!!!

Capellagården

Capellagården

Tack för alla grattisröster!

Alla de som ringde men inte kom fram.
Alla de som skickade sms och meddelande på FB
Ala de 218 som tog tid av sin dag att skriva på min tidslinje.

Till er vill jag verkligen säga tack. Stunden med internet är kort – så förlåt att jag inte har ägnat tiden åt att trycka gilla. (Men jag scrollade igenom på mobilen innan jag somnade i natt.) Istället fick veckan former som jag varken hunnit se eller känna.

Men allra störst tack vill jag säga till de 22 röster som lekte bland tulpanträdets lotusliknande blommor, dallrade över solvarm Ölandssten i en gratulationssång lika vacker som veckans gemenskap. Stort tack för den sången och en magisk vecka som ledde mig till magiska platser som jag inte visste fanns i mitt inre!

TACK!

Skrivterapi

Mina djupaste reflektioner sker när jag skriver. Skalar av.

När Bob gav oss uppgiften spelades scenen upp för mitt inre. Kände mig yr. Skulle kunna gå ut och kräkas. Men jag skrev den. Dialogen.

Och när jag skrev så insåg jag att det inte bara var den dialogen som hände just då. Nej, det vara så många dialoger samlade – från ett helt liv – från så många människor jag släppt nära mig.

Och det gjorde ont.

Att det inte handlar om de andra – utan att det handlar om mig själv.

Var modig nog att läsa upp den. Fick beröm för dess djup – och det kändes skönt. För när man sitter här och lyssnar på andras texter är det så lätt att känna att mina egna texter inte är värda att lyssnas på.

Vi får se om jag ger mig tid att skriva den klar. Nu är det dags för sharing!

Nytt år – nytt liv

Om en vecka fyller jag år. Inser att jag inte har en aning om vad jag fyller. Måste räkna efter.

47 år – är det ett ålderstecken att inte minnas hur gammal man är?

Ensam

Det är 8 år sedan jag skilde mig.

1918215_102539321333_3383905_n

7 år sedan jag satte skylt på huset. Två liv – så olika från det jag lever nu.

Idag fick jag brev från skatteverket med anledning av min deklaration.

“I årets inkomstdeklaration har du bifogat en skrivelse där du yrkar på avdrag för de utgifter du haft på grund av dina borgensåtaganden. 

Avdrag för förlust på fordringar på eget bolag kan medges endast under förutsättning att förlusten är verklig och definitiv. Dessutom krävs att det kan visas att bolaget tillförts tillgångar motsvarande fordringens värde. 

Om en fordran förvärvas eller borgen infrias efter det att företaget försatts i konkurs, kan avdrag för förlust inte medges på grund av att värdepapper anses avyttrade när bolaget försatts i konkurs. Avdrag förutsätter i sådana fall en avyttring av annat slag som t ex en försäljning. Avdrag kan således medges för en förlust på en regressfordran på bolaget som sålts efter det att bolaget upplösts och inte längre existerar. 

Du har inte lämnat något underlag som visar att du har sålt fordringarna under inkomståret 2015. Skatteverket medger därför inte avdrag för de utgifter du haft för dina borgensinfrianden. “

Bara att läsa övervägandet gör det svårt att andas. Det är som att lungorna dras ihop – som att det inte finns utrymme för någon ny luft.

Hur kunde jag tycka att juridik var kul?

IMG_7305

Mina dagar tillbringar jag i trädgården. Bakterierna i jorden lär innehålla nyttiga ämnen. Solljuset är en naturlig form av “må-bra-hormon”. Jag försöker hitta ett lugn i själen. En känsla av good-enough utan att prestera. Fortfarande finns bekräftelsebehovet där. Fortfarande kan jag känna mig värdelös. Förbanna mig själv.

På söndag åker jag till Capellagården. Textfragment om Marit är inskickade. Många ord är inte skrivna. Men det är skönt att fantisera om Åsen när mörka minnen smyger sig på.

Två nutida frågor som upprör mig är miljöförstöringen och patriarkala strukturer. Frågor som var aktuella även 1668. Om jag får ihop det någon gång vet jag inte. Och jag bryr mig inte. Jag tränar på ett nytt sätt att leva. Och jag bestämmer mig för att riva det där övervägandet från skatteverket. Det är också historia. Jag kommer inte få någon framgång.

Jag var en idiot – och det kostade. Jag trodde andra om gott – och det var blåögt. Kanske lärde jag mig en läxa.

Ansvar kommer jag aldrig mer att klara.

Fortfarande ser jag på mig med förakt – känner skuld och skam. Mår bäst när jag går i trädgården här uppe – där ingen vet något om mitt förflutna.

Där jag bara kan vara. Där jag ger mig tid att dofta på rosorna eller att bara titta in i rosens hjärta.

Alchymist - en av mina favoritrosor.

Alchymist – en av mina favoritrosor.

 

 

 

Regndropp

Fläderblom

Smärtan hugger i ryggen vid minsta rörelse. Ja, det gör så ont att jag mår illa. Det är länge sedan jag hade ryggskott. De senaste dagarna har jag knappt rört mig. Jag tog cykeln ner till affären och korsade ett järnvägsspår. När jag kom fram värkte ryggen.

Kanske är det just för att jag varken promenerat, utövat yoga eller arbetat i trädgården som ryggskottet kom.

Utanför fönstret droppar regndropparna från de vissna syrenblommorna. Visst har det funnits dagar när jag önskat att jag skulle slippa vattna.

Resten av dagen ska jag tillbringa i sängen med en god bok. Just nu handlar tankarna om att jag inte vill ha ont i ryggen. Kanske skulle jag koncentrera mig på allt jag vill gräva i trädgården?

Tankens kraft

Njuta här och nu

Vindarna är inte längre kalla, trots att himlen är grå. Det har varit ett nytt ras under den senaste veckan. När korthusen faller samman har jag lärt mig att bara andas djupt tills mina händer slutat darra.

I trädgården sliter jag upp grästuvor. Hönsen älskar mig och följer förväntansfullt mina rörelser med blicken.

Det hjälper inte att jag är noga med att smörja händerna varje kväll. Där de välmanikyrerade naglarna en gång täckte fingerspetsarna finns nu djupa sprickor.

Min älskade tar mig i sin famn och jag känner hans varma andetag mot mitt huvud när han viskar lugnande ord.
”Det som varit kan du inte göra något åt. Du kan bara vara här och nu. Njut av träden, fågelsången och vår kärlek. Vi och våra närmaste är friska.”

Och jag njöt medan vi rullade. Asfalten var svart som natten på den ännu oinvigda Kattegattleden. Solen fick vattnet att glittra hela vägen till Kullens fyr och vidare längs Skälderviken. Den unkna vinterluften lämnade plats åt vårens friska vindar – fyllda med livskraft och nya förhoppningar.

Vi vet inget om morgondagen – men här och nu kan vi njuta.

Livet behöver inte vara så svårt. En nyservad cykel, en flaska vatten och lite färdkost.

Utanför tågfönstret är himlen grå. Fälten lyser gula och gröna. I Ystad väntar lunch med min Älskade dotter. På FB reser jag hennes resa. Jag kommer alltid att vara en del av mina barn – trots att de nu är vuxna.

Det finns mycket i livet som jag ångrar – men det som varit kan inte förändras.

Istället fokuserar jag på det positiva; de långa godnatt-stunderna med högläsning och sånger som ”Längtan till Italien”, ”Vyss lull lilla palt”, pyssel vid köksbordet och goda samtal.

Det finns mycket jag försummat – och barnen har bara sig själv att tacka för att de utvecklats till de fantastiska människor de är idag.

Medan tåget närmar sig Ystad är det känslan av tacksamhet som fyller varje cell i min kropp. Tacksamhet över att få vara mor till två helt underbara människor och för kärleken som nu finns i mitt liv.

Guldkorn – ambassadör (58)

En vision förverkligad Redigera inlägg

2010-06-07 kl 17:18 av Annika AndebarkGilla7 kommentarerTaggad annika andebark, vision, vänlighet32 visningar

Finns det något bättre än när klienterna uttrycker visionen bättre än man själv gör?

Fick nyss detta från en klient;

“Dessutom vill jag passa på att uttrycka min tacksamhet över att Du på ett så effektivt och smidigt sätt hjälpt mig i detta ärende, men även att jag i kontakterna med både Dig och Dina medarbetare alltid blivit så vänligt bemött.”

Detta är precis vad vi strävar efter. Hos oss skall klienterna bli bemötta med vänlighet och engagemang. Ofta är det jobbigt att gå till en advokat. Genom vårt bemötande och en trygg miljö vill vi göra mötet med oss så positivt det bara går. Det är inte alltid det lyckas. Men det är helt underbart när en klient uppfattar vår intention!

Skriva blogg – ambassadör (34)

Det här blogginlägget delar jag som ett guldkorn. Fortfarande minns jag hur glad jag blev över den positiva responsen.

Coach Redigera inlägg     

2010-04-27 kl 07:48 av Annika AndebarkGilla7 kommentarerTaggad annika andebark, coach, jante31 visningar

Vem bollar du dina tankar och idéer med? Det är så mycket på gång i företaget att jag bestämde mig för att ta in en coach med en bredare kompetens. Under 2010 kommer Anne Looström, tidigare VD för Almi Skåne, vara mitt bollplank. Vi har vårt nästa möte på fredag.

På morgonpromenaden funderade jag igenom vad som hänt sedan vi träffades senast. Det är väldigt mycket – kanske lika bra att skriva ner det. Fördelen med att skriva ner det är att det blir tydligare för mig själv också. Att få berätta vad man gjort för någon som lyssnar ger en möjlighet till att känna sig duktig.

Vi har så mycket Jante i oss – det är lite fult att berätta om det som vi gjorde bra.

Hur hade världen varit om vi kunde glädja oss åt varandras framgångar?

Kommentarer

  • avatar     Nina Wahlin
    Världen hade varit mer fylld av glädje :-). Ang boll plank går jag i individuell handledning kontinuerligt samt att vi är några kollegor som träffas grupp och handleder varandra. Vi blöter och stöter och vänder och vrider och finns där för varandra. Bloogen är är inte så dum den heller för att vidga vyerna :) kram till dig i vårsolen
    2010-04-27 kl 07:54          Gilla       Sluta gilla
  • Coacher är ofta bra på att dra ur en just vad man har gjort bra. Det är så ofta man inte ens inför sig själv berättar och tänker på vad man faktiskt åstadkommit. Men för att komma framåt stärkt är det så viktigt! Framförallt om man är en ambitiös människa med höga krav på sig själv. Det är lätt att vifta bort vissa arbetsuppgifter, och gör man då bara sådana där vifta-bort-uppgifter en dag känner man ju att man inte fått något gjort den dagen! Men i själva verket har du troligtvis gjort massor! Hoppas du får ut mycket av coachingen!
    2010-04-27 kl 09:52          Gilla       Sluta gilla
  • Tack och kram tillbaka! Skulle önska mer kommentarer… Min målsättning med bloggandet var ju att lära mig blogga. Jag kan se att många läser – men jag har inte en aning om hur de uppfattar det jag skriver…
    2010-04-27 kl 09:52          Gilla       Sluta gilla         Ta bort
  • Jag tycker om din blogg, den är precis det bloggen ska vara – a life in progress! När jag arbetade som chef hade jag en handledare i ledarskapsfrågor, det var mycket bra. Jag satt då i flera ledningsgrupper och man behöver få lite nya infallsvinklar från utomstående på den dynamik som utvecklas i dessa grupper. När jag gick Ruter Dam-programmet hade var och en av oss 2 mentorer som var män som satt i styrelser eller var VD:ar för börsnoterade företag. Det var också intressant men lämnade en bitter eftersmak i munnen. Det var klapp på huvudet när man varit duktig, och lilla gumman när man hade problem, så det fick jag inte ut särskilt mycket av. Tanken var att den mentor som kom från den egna företagssfären skulle vara en hjälp för en att komma vidare i karriären, men detta skedde försvinnande få gånger. Jag slogs i stället av hur de bevakade sina positioner minutiöst.
    2010-04-27 kl 10:21          Gilla       Sluta gilla
  • Tack för kloka ord och kommentarer! Just ditt omdöme om bloggen var viktig för mig… jag behövde känna om jag var på rätt väg eller inte… kändes som om jag var det trots tystnaden för läsaren…
    2010-04-27 kl 10:35          Gilla       Sluta gilla         Ta bort
  • Annika, jag kommer ihåg dina första blogginlägg, du kände dig tafatt och bortkommen men jag läser det du skriver och jag tycker det är spännande att följa dina dagar, det händer alltid nåt! Att bli coachad skulle jag också vilja ibland, men så har jag min man och nära och kära som kommer med glada tillrop osv. ..men kanske inte just coachning, som man nog behöver för att vidga vyer och se fler möjligheter från olika perspektiv, ibland ser man inga möjligheter alls när trötthet och stress tar överhand. Då kommer mitt skrivande in i bilden, det blir ett sorts gift, en avlastning och en terapi. Får man dessutom respons på det man skriver så är det extraaplus i kanten. Synd att vi inte ses i Stockholm, å andra sidan så bor vi inte så långt ifrån varandra. Kanske kan få ihop en lunch så småningom?
    2010-04-27 kl 11:32          Gilla       Sluta gilla
  • Jeanette – jättegärna en träff i Skåne! Varför inte ett mingel ute hos dig för ambassadörer? Skrivandet har alltid varit min tillflykt – bloggandet är däremot nytt. Egentligen tror jag att bloggandet här skulle kunna hjälpa fler kvinnor framåt. En idé; skulle inte du kunna bjuda in alla ambassadörer till ett mingel hos dig. Sätt ihop ett paket med mat och en work shop om att blogga. (Du får kanske lägga till möjligheten att sova över?) Alla närvarande skulle dessutom kunna få 4 min på sig att presentera sitt företag (tidtagning) – lite a la BNI. Och så lite tid att mingla och prata. Vad tror du?

 

Meningen med livet

20140421-181927.jpg

Vinden blåser från öster. Vi sitter bakom fortet i sanden och äter försenade födelsedagsbakelser. Dottern och hennes kompis tar studenten om några månader. Det är mycket som kretsar kring framtiden just nu.

Kanske är det den absolut bästa åldern – just då när livet ligger för ens fötter. När allt är möjligt.

Vi kom på in på meningen med livet.

Om jag skulle svara på den frågan idag skulle jag säga kärlek, relationer och utveckling. Det materiella är inte viktigt – däremot upplevelser.

20140421-182016.jpg

 

Bilden är från den första gången jag var brudnäbb.

Tänk så lite jag då visste om livet.

Vad skulle jag valt för utbildning om jag skulle välja idag?

Det jag saknat när jag arbetade med juridik var psykologi. Kanske skulle jag läst de fristående kurserna på psykologiska institutionen. Där finns det kurser på halvfart om rättspsykologi. På helfart kan man läsa kognitions och neuropsykologi. Det handlar om hur vi tolkar vår omgivning och hur vi upplever vissa känslor i vissa situationer.

Det var härligt att känna den där viljan att göra något nytt igen. Men just nu är alla nya projekt bannlystta.

Just nu är fokus på

1) Relationer med de som finns närmast (mina barn, föräldrar, syskon och min älskade)

2) Hälsa (sömn, kost, träning/rörelse)

3) Harmoni (lugn, meditation, anpassning till ett enklare liv)

4) Må-bra-aktiviteter (naturen, musik, måla, skriva, fotografera, läsa, arrangera växter)

20140421-182042.jpg

Dagar att minnas

20140407-055850.jpg
Tänk så många dagar som passerar utan att lämna kvar några minnen. Sedan finns det händelser som etsar sig fast för alltid.

Igår följde jag med far när han cyklade en av sina regelbundna tvåtimmarsrundor. Eftersom det blåste från sydväst valde han turen genom Fyledalen ut till Ållskog. Tänk, så nära Övraby och jag hade aldrig varit där.

Landskapets skönhet gjorde mig mållös. Bokskogar med vitsippor och orkidéer. Hagar där Fyleån slingrade bredvid de höga alarna. De skyddande åsarna med sina porlande vårbäckar. Bofinkar, talgoxar,
sädesärlor, glador och en stor fågel som kunde ha varit en stork, men troligtvis var en häger.

20140407-060635.jpg
– Varför har jag aldrig varit här tidigare – när det är så nära?
– Din mormor och morfar körde alltid hit eftersom Gunnar var från Baldringe. Mor var så trött på de här platserna. Men vi firade mors dag i grustaget en gång. Det ligger här uppe. Men du var inte så gammal så det kan du nog inte minnas.
Jo, mina minnen är klara. En vårdag med filtar och massor av kakor. Alla fem systrarna med familjer var samlade. Min kusin Carina och jag leker på branterna och jag hittar en silversked.

Vi parkerar cyklarna vid den rostiga skylten som förbjuder tillträde. Varken skylten, bommen eller de stora stenblocket är svåra att ta sig förbi.

Nu växer det gran och tall längs slänterna – men det finns en känsla på platsen som har stannat kvar i mitt minne.

20140407-061556.jpg
Där och då bara vet jag att det här också är en sån speciell dag som kommer lysa klart. Det är en trygg tystnad när jag fotograferar okända blommor. Vi går på vernissage i naturen och jag inser hur många likheter min älskade har med min far. Sidor som jag aldrig tidigare sett. Jo, kanske när jag som liten följde med i betstycket och far lärde mig namnen på Svinmålma, snärjmåra, Styvmorsviol och Veronika. Men idag hittar vi växter som ingen av oss kan namnen på.

20140407-062106.jpg
Far pekar ut gården där min morfar växte upp. Länge pratar vi om att det inte längre bedrivs jordbruk på de många arrendegårdarna under Högestad.

Efter uppförsbacken från Baldringe stannar vi i en skogsglänta. Far berättar att den märkliga grödan på fältet heter Fodermärjkål. Vi struntar i allemansrätten och bryter av en stam. Bladen smakar inget vidare – men stjälken (eller säger man stammen) har en svagt söt smak och en konsistens vi gillar.
Far har inget svar på frågan varför man Inte odlar märjkål som grönsak.

20140407-062603.jpg
När vi senare på kvällen är samlade och äter kvällsmat frågar far om jag minns Gunnar Perssons affär på Skolgatan. Och ja – det finns ett så tydligt minne av klinkergolvet, den genomskinliga kyldiskar och smaken av gröna grodor. Jag tror just att det är den där gröna grodan som har etsat sig fast i minnet.
Frågan leder till ett långt samtal om andelsmejerier, mjölkaskjutsar och livet på landet.

Det finns verkligen stunder som för alltid kommer lysa starkt i minnesbanken.