Tåg till Kristianstad

Legibus et armis – “åt lagar och vapen”. Mellan 1841 och 1917 låg Hovrätten här. Mer om Kronohuset.

Solen sken när jag trampade iväg till tåget, som kom och gick i tid. Vid bytet i Hässleholm passade jag på att göra axelövningar (jo, det såg konstigt ut – men betydligt bättre för kroppen än att hänga över mobilen). En äldre dam kom fram och kommenterade och ledde till ett samtal om cykling, sociala medier som fortsatte på tåget och hela vägen till Kristianstad. Tänk så många intressanta samtal vi missar när vi hänger över mobilen.

Rose Garden i Kristianstad.

Vid stationen väntade Sonen. Han har upptäck hur praktiskt det är att cykla.

“Folk lägger lätt 100.000 kr på en bil men tycker att 10.000 kr för en cykel är för mycket”, konstaterade han. “Och med en cykel slipper man både parkeringsavgifter, försäkring och drivmedel.”

Klok har han alltid varit. Jag får aldrig nog av att tala med honom, hans reflektioner får mig att tänka nytt och jag älskar när han berättar som sina studier. Det blev lunch på Rose Garden. (Vilken buffé och mjukglass.)

Himlen var alldeles klarblå och vi följdes åt längs kanalen.

Rester av fästningen i Kristianstad.

Trots mina två år i Kristianstad har jag aldrig reagerat över hur vackert här är. Vid Bastion Konungen fanns flera informationsskyltar om Kristianstads historia.

Kristianstad anlades som en fästning i början av 1600-talet. (Bild informationsskyltar vid Bastion Konungen.)

Tack vare att tåget var punktligt kom jag i god tid till kvällens cykling över Stenestad. Mer om det i morgon.

Kanalen i Kristianstad

Dagens tack till Skånetrafiken som var punktligt i båda riktningarna och till Sonen för att du är den du är!

Länkar

När Skåne blev svenskt. 

Present till en 23-åring (testar att vlogga – del 4)

Utsikt i slutet av korridoren

Vad köper man i 23 års present? Ännu en pinal som ska ta plats i skåpen? Jag tog fram smyckeskrinet och packade in guldhjärtat jag fått av min farmor o farfar i doppresent. Kanske går mitt miljöengagemang till överdrift, men jag tar tillvara omslagspapper och återanvänder. Dottern konstaterade att jag nog råkat använda ett julpapper.

Havets närvaro

Det viktiga är inte tingen vi ger utan tiden vi delar. Två hela dagar tillbringade vi tillsammans, njöt av vällagad mat och vackra vyer (mer kommer du kunna se i vloggen).

Det bästa var ändå Torekovs Warmbadhus. Vilken byggnad!

Ett hus med anor där linoljefärg är ett krav.

Vi fick veta att huset byggts av virke som flutit iland från förlista skepp. Här har det erbjudits SPA-behandlingar sedan 1876 (fast då hette det warmbad).

På ovanvåningen sjönk vi ner i vilstolarna medan badvattnet förbereddes.

Warma bad i anrika behandlingsrum

I Dotterns behandling ingick skrubbning.

SPA-behandling på naturligt vis.

Djupare och djupare sjönk jag in i avslappning medan lavendel och citrondoften fyllde rummet. Hit återvänder vi gärna, både för de anrika lokalerna, atmosfären och behandlingarna.

“Tången är rik på på mineraler, spårämnen, vitaminer och alginater, en polysackarid som finns hos brunalger, som tillsammans med det varma badvattnet öppnar hudens porer och mjukgör och återfuktar huden.
Tångbad anses också ha goda effekter som tex att lindra värk och öka blodcirkulationen.”

Citat från Torekov Warmbadhus hemsida

Utsikt från behandlingsrummet.

Inlägget har gjorts i samarbete med Torekov Warmbadhus.

Här hittar du första inlägget från Bjärecyklingen med Dottern. Sedan är det bara att klicka “Nästa”.

Tack Stenestads Park

I Stenestad park blommade snöklockorna.

Morgonens tacksamhetstankar gick till Viktor på Stenestads Park. I lördags fick jag veta att han är mycket sjuk. Sedan dess har jag tänkt på hur mycket han inspirerat oss.

Varje gång vi besökt Stenestad Park har Viktor på sitt kunniga sätt berättat om valnötter, äpplen och andra fruktträd. Det var han som inspirerade oss till trädplanteringen. Nu är snart hela gräsmattan igenplanterad. Flera träd har han importerat till oss från andra länder. Hans kompetens och kontaktnät imponerade.

Tills vidare är Stenestads Park stängt för besökare. Tyvärr blev det aldrig av att jag gick någon av Viktors guidade rundor i parken. Det är lätt att skjuta upp saker för länge. Därför är jag extra tacksam att Karin erbjöd Naturskyddsföreningen att besöka parken den 19 maj – dock utan guidning. Däremot är det möjligt att ta med egen kaffekorg och njuta av de blommande magnoliorna i parken.

Pion är en av mina favoritblommor.

Resten av dagen kommer jag tillbringa i trädgården. Finns det någon bättre plats att vistas på när växterna spirar? Jo, det skulle vara i cykelsadeln.

Hovs hallar påsken 2018.

I morgon ska jag och hämta upp Dottern på stationen i Ängelholm för två dagars el-cykling på Bjäre. Enligt SMHI blir det sol och vi får massor av tid att prata sociala medier och vloggar. Förhoppningsvis får ni se resultatet här på bloggen i slutet av veckan.

Våren är på ingång

I går grävde jag om i komposterna och la kogödsel i odlingslådorna. Mängden av maskar i kogödseln fascinerar mig. Vilket enormt jobb de gör. Det enda som finns kvar i komposten är de små klistermärkena som sitter på äpplen och apelsiner.

Med den här värmen dröjer det inte länge innan slånen slår ut. Ibland blommar de över på någon dag.

Min älskade har varit och räddat påskliljor. En odlare hade planterat alldeles för många. Efter påsk är de omöjliga att sälja. Vi fick dem för en spottstyver. Idag får jag hjälp i trädgården att gräva, för min rygg värker och är stel.

Dagens tacksamhetstankar gick till en person som funnits och stöttat under många år. Hon hjälpte mig tillbaka till juridiken efter förra depressionen. Hon var den jag anförtrodde mig åt under skilsmässan. Under alla år är det hon som varit mest insatt i mina problem och lotsat mig så att jag fått det stöd jag behövde.

Hon är inte den spralliga typen, men har ett lugn och en stabilitet som jag behöver. När hon fick reda på att jag varit på psykiatriska kliniken ringde hon. Just då hade jag lastat in alla mina saker i stora rummet hos mina föräldrar. Kläderna hängde på klädstänger och jag rensade ut – lämnade till Erikshjälpen. Det var slut med mitt gamla liv.

Varför jag svarade minns jag inte, inte heller vad som sades. Antagligen grät jag. Känslan kommer alltid finnas kvar. Hon trodde på mig, och förmedlade en tillit till att jag skulle bli frisk igen, att jag skulle få ett bra liv och att hon fanns där för mig när helst jag var redo.

Och det har hon gjort. I det lilla har hon gång på gång visat att hon är min vän. Du ska veta att jag räknar dig till en av mina allra närmaste även om vi just nu inte har så nära kontakt.

Oändlig tacksamhet

Lika skör som tulpanens blad. Minnen av styrka sköljde över mig när jag körde mot Malmö.

Idag är jag fylld av tacksamhet. En enda kväll gjorde större nytta än fyra års terapi. Det behövdes inga ord. Varje kram sa så mycket mer. Och jag stannade i ögonblicket. Kände mig älskad precis som den jag är.

I fyra år har skammen haft mig i sitt grepp. Skam för vad? För att jag inte klarade nå mina egna högt uppsatta mål?

Dessa underbara människor har funnits där hela tiden. Sms och mail med inbjudningar, en möjlighet utan förväntan, utan skuld. Men jag har inte orkat, inte varit redo. De har haft tålamod att vänta utan att fördöma.

Bara att köra bil var en prestation – att ta tåget var inget alternativ. Om det än en gång varit inställt eller försenat skulle jag vänt om och aldrig träffat dem igen. Men var skulle jag parkera. jag ringde min syster. Hon svarade inte.

Någonstans finns det en text från min första dag på tingsrätten. Jag kom i god tid. Satte mig på bänken ute vid kanalen och skrev. Det fanns en oro i min kropp. Det var i början av juli år 1992 och jag tilldelades rummet bakom expeditionen. Två skrivbord mitt emot varandra, framför mig satt den perfekta sommarnotarien. Vi hade börjat på juristlinjen samtidigt. Hon tillhörde “innegänget” – men jag läste dubbelt och tog min examen nästan ett år före beräknad tid. Det var sommar. Kaffe i solen utanför glasgången sittande på muren. Jag minns Håkan Klagsmark med ljusblå kostym och en Trump-liknande hårman. Lars Lundgren blev min första domare. Jag kände mig bara dum, klumpig och bonnig. Hur skulle jag någonsin kunna bli som de riktiga juristerna, de världsvana, säkra och med den där juridiska jargongen?

Första veckan fick jag gå bredvid, koka kaffe och lyssna på förhandlingar. Lena hade en förhandling med tre häktade män från Afrika. Jag minns fortfarande när hon ropade upp namnen i högtalaren.

“Mål mellan åklagaren och Baddibanga … i sal nummer ett.”

Och jag minns ett mål med två häktade från Malta. Den ena var säkerhetsansvarig. De hade köpt biljetter för att se någon fotbollsmatch, men blivit så lockade av alla sakerna i affärerna att de hade snott en massa. Flyktfaran gjorde att de blev häktade och missade matchen.

Och så fick jag avlägga domared.

Jag hittade parkering. Klarade att fickparkera. Hittade till Lilla Torg och Mello Yello. Solen sken och torget var fullt av folk. Allra mest folk var det på Mello Yello. Knäna darrade, men jag klarade mig fram till en av bardiskarna. Spanade ut över människorna. Hjärtat dunkade och tårarna låg på lur. Munnen var torr, visst skulle jag kunna leta upp mina gamla notariekompisar. Nej, det gick bara inte. Skulle jag vända och köra hem? Borta vid cyklarna satt en ensam man på en bänk. Jag gick dit. Tog upp telefonen. Ringde H, men hon svarade inte. Skrev till både C och H. “Sätter mig på bänken och skriver utanför mello cello. Fixade inte riktigt att gå in och leta …” Jag tog upp min ständige följeslagare och skrev.

“Så är den dj-a panikångesten där igen. Tårarna rinner och jag tvingas vända efter att ha stått en stund vid bardisken. Huvudet dunkar. Jag försökte ringa H, men ingen svarade. Tänker att någon ser mitt meddelande så jag sitter här så länge. Det känns helt fantastiskt att jag faktiskt tog mig hit. Vet egentligen inte hur jag lyckades undvika allt i eftermiddag. Borde hunnit göra hela mitt yogapass – men det blev åtminstone en del. Klarade balansövningen och …”

Min syster ringde, tröstade och peppade tills Cissela plötsligt stod framför mig. Tårarna rann och orden fick vingar. Kramen var varm och bara gav. Helen kom också och jag fick ur mig alla tunga stenar. Med dem vid min sida gick vi till de andra. Varje kram var lika varm, de delade med sig av sin styrka, sin trygghet.

Redan i april 1993 hade de flesta notarierna ersatts av nya. Alla de formella orden fick min kreativitet att bubbla under ytan. En eftermiddag satte jag mig utanför glasgången. Orden sprutade ut ett antal hyllningssånger till dessa människor som låtit mig bli en del av dem. Allra mest beundrade jag Cissela. Hennes glädje, energi och godhet. Hon kom att bli min stora förebild genom livet. Vi fick slita hårt under notarietiden. Jag övertog hennes övernattningsrum när hon hittade ett bättre. Vi åt frukosten på tingsrätten, tog en paus på kvällen och gick ut och shoppade innan vi körde kvällspasset. Ibland lockade Jörgen och Johan med oss på en öl nere på Godsfinkan.

Avslutningsfesten för Jörgen, Johan Lindwall, Johan Sjöö, Cissela, Ylva och Henrik hölls i glasgången i slutet av april 1993. Kenta hade dragspelet med sig. Jag ledde allsången. Det var en speciell kväll. I mina album i Ystad finns bilderna kvar. Lars-Arne hade precis börjat sin tingsmeritering. Jag hade lagt märke till honom på föreläsningarna i Lund, lång och så där mystiskt snygg. Nu var jag äldstenotarie och skulle vara chef för dem som var betydligt äldre än jag. Dessutom var det väldigt många nya notarier och en ohållbar situation.

Att sitta ting på Kristianstads tingsrätt var tufft. Men det skapade också en speciell gemenskap mellan oss notarier. Idag känner jag en oändlig tacksamhet mot er alla! Det behövdes inga ord om det som varit. Skratten var de samma då som nu fastän jag inte varit med på Notarieträffen sedan vi turade Helsingborg – Helsingör 2010.

Kvällen med er betydde mer än jag kan beskriva i ord. Jag längtar redan tills vi ses nästa gång!

Notarierna

I juli 1992 började jag sitta ting vid Kristianstads tingsrätt. Sedan dess har vi träffats vartannat år. När de andra träffades 2012 låg jag med dropp. Åren därefter har jag lämnat återbud i sista stund.

Det var i Älvdalen jag fick ett meddelande från Helen och svarade som jag brukar. Att jag väldigt gärna vill komma – om det är möjligt att tacka nej i sista stund.

Fram tills igår kväll har jag undvikit att fundera på det.

Alla dessa tårar som flödar utan att jag kan stoppa dem. Vill jag sitta och gråta inför människor jag inte träffat på åtta år?

Papegojtulpan

Morgonpromenadens tacksamhetstankar gick till Helen och Cissela som skickat peppande och förstående meddelanden under dessa år.

Tack för att ni funnits där utan att ställa krav, utan att ha förväntningar. Ni har betytt mer ni någonsin kommer att förstå.

Snön smälter i Ystad

I Ystad kom det 20 centimeter snö på Påskdagen – men det är snart borta. Min mor öser snön i spannar.

I uterummet är det vår. Kvistar av Forsythia blommar med penséerna. Domherrar, bokfinkar och starar provianterar under plommonträdet. Äntligen är våren på gång.

Högkänslig och sensationssökande

Vad är “lycka på riktigt” för mig? Harmonisk lycka i hjärtat?

Kommentaren på FB väckte tankar.

I naturen är jag lycklig på riktigt

När jag tittar på de här bilderna känner jag harmonisk lycka. De lyckligaste stunderna var med barnen; läsa godnattsaga, bygga sandslott på stranden, fika under körsbärsträdet. De små sakerna som aldrig kommer tillbaka, men som jag är så tacksam för att jag fått uppleva.

Med ett maskrosjärn i handen

Med min älskade lever jag ett enkelt liv. Han säger att han vet hur bra han är. Det är inget han behöver bevisa. Vi är lyckliga med varandra. Livet är enkelt – det finns inga tider att passa, inga fasader att upprätthålla. Vi njuter av naturens konst, fåglarnas konserter. Tillsammans upptäcker vi de små detaljerna, mossan på trädet, knopparna som sväller. Det finns en harmoni. Vi kan diskutera högljutt – men surar aldrig. Han berättar dagligen hur fantastisk jag är. Det handlar inte om vilka kläder jag bär, inte om vad jag presterat – utan bara precis att jag finns till. Inte en enda gång har han sagt en förminskande kommentar, inte en enda gång har han jämfört mig med någon annan.

Ändå har mitt tidigare liv lämnat avlagringar som sitter så hårt i mig.

Rosendoft – Alchymist – en av mina favoritrosor.

På psykiatriska kliniken sa läkaren att jag måste lära mig leva med min personlighet. Egentligen vet jag en hel del om den. I maj 2012 fick jag besök av Harriet Hedin. Hon berättade att jag har en mycket ovanlig personlighet. I mitt grundbeteende är jag 100 % röd (drivande), 87 % gul (inspirerande), 55% grön (social) och 8 % blå (analytisk). Men då anpassade jag mig för att passa in. Det röda fick jag trycka ner till 55 % och jag fick anstränga mig för att få upp det blå till 47 %, vilket skedde på bekostnad av det gröna (7 %) – dvs jag blev inte så trevlig som person.

Mer om IPU

Vem är du?

Röd som elden

MarmaMedical

Framför pallkragarna har jag planterat olika sorters timjan.

Mina drivkrafter var mycket ovanliga. Vanligtvis har människor en eller två starka drivkrafter – men alla drivkrafterna var starka för mig. Den som var starkast var den estetiska (vilken annars är den ovanligaste).

Mer om kreativitet

18 saker som kreativa människor bör känna till.

Hur du kan öka din kreativitet.

Att skriva utan prestation – när orden bara kommer. Fast även att redigera tycker jag om … I skrivandet kan jag låta känslorna komma fram.

Men det allra konstigaste var resultatet av samarbetsrollerna. Min starkaste samarbetsroll var “Plant” där jag hade 21 poäng. Harriet berättade att det var den näst mest ovanliga samarbetsrollen. Hon beskrev det som att jag “tänker eget”, banbrytande och att “den är unik för varje huvud”. Den är snabbast av alla roller. Fantasirik, kreativ, löser problem, intelligent, snabb, känslig. Hon sa att de individer som har 15 poäng eller där över är Sveriges hopp för det är där alla nya idéer kommer. Jag skulle tro att Isabella Löwengrip också har hög poäng på “Plant”.

Harriet redogjorde även för rollens svagheter och betonade att det är tillåtna svagheter som jag måste acceptera. En “Plant” är upptagen av idéer och förbiser praktiska frågor, ej kommunikativ, ignorerar tillfällen, ensamvarg. En plant kan inte styras. Idéerna är unika och man måste lära sig acceptera dalar och hitta egentid. Eftersom ingen i omgivningen förstår en “Plant” leder det till dålig självkänsla. (Här kan du läsa mer om svag självkänsla.)

Min näst starkaste roll var Resource Investigator – en idérik nätverkare som fixar – där jag hade 17 poäng.

Styrkor: extrovert, entusiastisk, kommunikativ, skapar och utvecklar kontakter, utforskar möjligheter.

Tillåtna svagheter: Överoptimistisk, tappar snabbt intresset efter initial entusiasm, får idéer genom att prata.

Min tredje starkaste roll var Shaper – Enteprenören med motor – där jag hade 13 poäng.

Styrkor: Utmanande, dynamisk, trivs under press, drivande, målinriktad, finner vägar runt hinder.

Tillåtna svagheter: Provocerande, otålig, lyssnar inte, aggressiv, betraktar andra som långsamma.

Min tredje starkaste roll var Implementer – aktiv genomförare som får det att funka – där jag hade 10 poäng. Enligt Harriet är den här rollen vanlig i Sverige.

Styrkor: Disciplinerad, pålitlig, konservativ, effektiv, gör idéer till praktisk handling.

Tillåtna svagheter: Inflexibel, tveksam mot förändring, långsam, ej spontan.

Med så höga poäng för de här rollerna är blir det inte så mycket över till det logiska tänkandet (bromsen), koncensusbesluten, hjälpsamhet och avslutare – dvs de blå-gröna rollerna.

Mer om Plant och Belbins samarbetsroller

Belbin.se

Kollega.se

Psykologiguiden

Chef

Cyklingen på Sardinien gav mersmak!

Idag läste jag artikeln om Högkänslig och sensationssökande. Det var verkligen mitt i prick.

“Här har vi personerna som är de bästa festfixarna och alltid har något roligt upptåg på gång. Allt för att slippa tänka och känna allt det jobbiga som hänt tidigare i livet. Men det är också då som man hamnar i utmattningssyndromen till slut, eftersom man inte tillåter sig att trycka på bromsen och vila. Det är också lätt att tomhet och vilsenhet infinner sig eftersom du aldrig tar dig tid att vila, reflektera eller bearbeta det du varit med om.”

“Som högkänslig men också sensationssökande kommer du alltid att befinna dig på gränsen till att bli överstimulerad, överansträngd och överväldigad. Du måste vänja dig vid tanken och hitta strategier för att du ska få ett hälsosamt liv.

Så länge du inte har accepterat din situation eller ditt personlighetsdrag helt och hållet kommer du inte att hitta bra lösningar.

När du har accepterat det som är, kan du börja planera för hur du kan tillfredsställa båda sidorna hos dig. Det går faktiskt.”

“En High Sensation Seeker har ofta specifika talanger, värderingar och mål som skiljer sig från alla andras.

Den sensationssökande sidan hos dig vill visa upp dessa talanger, leva efter dessa värderingar och nå dessa mål så fort som möjligt. Bara att leva på detta vis fullt ut kan bli en kick för den som söker sensationer. Men den högkänsliga sidan hos dig vill vara säker på att allt går rätt till. Inga misstag får ske på grund av förhastade beslut, och definitivt inga djupa besvikelser.”

Mer om högkänslig och sensationssökande

Soulmind

Vad är högkänslighet?

Hur påverkar högkänslighet din hälsa?

Sveriges förening för högkänsliga

Högkänslig och särbegåvad

Högkänsliga tar större skada i mötet med narcissism

Den här bilden får symbolisera tiden med barnen, fika under körsbärsträdet, sagor, sandslott på stranden.

Tack för all omtanke på FB. Tack Gyllebo-Annika för dina kloka ord och tankarna du väckte.

Jag har alla förutsättningar att känna lycka på riktigt – om jag lär mig leva med min personlighet.

Mer om högkänslig och särbegåvad

Blogginlägg 25 november 2014

Tacksam för att jag överlevde

Idag går jag på moln. Jag överlevde depressionen och hittade något nytt.

Älskar tulpaner. Den här heter Rococo – en papegojtulpan.

I fredags var jag hos psykologen. De första åren efter sjukskrivningen gick jag i Ystad. Då handlade det om att vilja leva och trädgården blev en viktig del i mitt liv.

På våren får jag en bukett tulpaner av min älskade varje vecka.

För ett år sedan tvingades jag byta till psykolog till Eva-Lotta i Helsingborg. I samma veva fick jag några nya rejäla ras där jag började ifrågasätta det liv jag byggt upp. Försäkringskassan erbjöd en utredning. Det var ingen rolig upplevelse. I tre år hade jag vägrat se sanningen. Nu gick det inte att blunda längre. Det finns bestående skador i min hjärna som aldrig kommer läka. Arbetsminnet är begränsat och jag kan endast hålla koncentrationen uppe i kortare perioder.

På Instagram beundrar jag alla vackra blombilder. Det här är mitt försök att gestalta tulpanen.

Det var tänkt att underlaget skulle användas för att lägga upp arbetsträning. Tyvärr slutade den handläggaren. Jag vet inte om det utsågs någon ny handläggare – men det som hände var att försäkringskassan bara slutade betala ut ersättning. Jag försökte få besked om vad som hänt men skickades bara runt. Här någonstans öppnades luckan under mig igen.

När det gäller fotografering beundrar jag Duktiga Dottern. Hennes bilder är magiska i mina ögon. Inspirerad av henne använde jag den vita skrivbordsskivan som bakgrund.

Det fortsatte – mängder av myndighetspost med uppmaningar att jag kunde överklaga, lämna synpunkter mm. För min uttröttade hjärna var det dödsstöten. Jag bara föll i avgrunden. Jag fick veta att jag skulle vända mig till arbetsförmedlingen och söka arbete på 25% – samtidigt som min läkare sjukskrev mig på heltid.

Tålamod att redigera har jag inte – däremot beskar jag bilderna i “Bilder” och gjorde några lite ljusare.

Mer och mer förvirrad blev jag, gjorde allt för att lösa situationen och det eskalerade så långt att jag fick panikångestanfall – ett av de värsta.

Merethe och Tove sopade upp spillrorna. Starke Sonen och hans flickvän limmade ihop skärvorna. Med Eva-Lotta påbörjade jag ännu en gång uppbyggnaden av ett jag. I samma veva anmälde jag mig till kursen “Personlighetstester” för Monica Ivesköld.

När de jobbiga frågorna ställdes blev det totalstopp. Jag kunde helt enkelt inte komma vidare efter att ha tittat på “Karriär” och “Relationer” i Livshjulet.

Eva-Lotta höll mig i handen medan jag på nytt balanserade ut mellan förväntningar och prestationer. Under hela sjukskrivningen har jag flytt in i fantasiernas värld. Traumatiska upplevelser har jag lagt hos karaktärerna för att kunna bearbeta på djupet. Sedan 2002 har skrivböckerna varit mina ständiga följeslagare. Då och då hade jag lagt in scener i datorn. Nu var det dags att sammanställa – men utan att hamna i prestationen. Hitta flowet i det där tillståndet mellan dröm och vakenhet. (En fördel med att hjärnan inte fungerar är att jag behöver vila ofta – och just där i det tillståndet kommer bilderna. Finns skrivboken tillhands är det bara att skriva ner. En halvtimme i stöten klarar jag sitta och skriva. Eftersom jag skriver snabbare än jag tänker hinner man sammanställa mycket text på den tiden.)

När jag blev sjukskriven 2002 återupptäckte jag livet genom kameralinsen. Den här gången hjälpte skrivandet mig tillbaka till livet.

Skrivandet blev min väg tillbaka ivrigt påhejad och peppad av Helena Hansen. Hon fick mig att tro att jag hade en förmåga att skriva. Hon fick mig att inte ge upp. Och hon fanns där – trodde på mig. Genom henne kunde jag se att trots skadorna i hjärnan fanns det en ny väg. I lördags var manuset så klart att jag kunde skicka in det till förlag. Ett år kommer jag avsätta för att hitta ett förlag som vill anta det. Om ingen vill ha det låter jag trycka upp det själv.

Arbetsmöte är inbokat med Duktiga Dottern. Hoppas hon kan göra något av den här bloggen. Många har sagt att de vill köpa boken – hur kan bloggen användas för att samla upp intresseanmälningar?

Boken är mitt bevis på att jag klarar mer än hacka ogräs, städa och laga middag. På något vis ska den ges ut. Det är länge sedan jag känt mig stolt över något jag gjort – men det är jag nu.

Träning ger färdighet. Visst är det skillnad på en av de första av dagens bilder.

Skoter till Hykjeberg

Avsked är sorgliga. Taina och Bobbi har rest söderut. I eftermiddag reser Susanne. Tini och Lennart beger sig till Paris på inspirationsresa. Nästan fyra dagar i 1600-talsvärlden blir det.

Samtalen på Rots skans har börjat gro i mitt inre. För att göra plats för 1600-talet i medvetandet behöver jag rensa ut nutiden. Här på bloggen konserverar jag resans höjdpunkt – skoterturen till Hykjeberg.

Glädjen efter att ha diskuterat trolldomsprocesserna i Rots skans bubblade i hela kroppen när jag gick mot Älvdalen. Solen sken. Himlen var så där overkligt klarblå.

Jag frågade en hundägare om det gick att gå längs gamla Näsvägen, men glömde fråga om man fick gå i skoterspåret.

När en mötande skoter stannade formulerade jag ursäkter i huvudet. Först när skoterföraren frågade om jag ville hänga med på en tur kände jag igen Lennart.

En liten tur kunde jag väl hänga med på. Nog skulle jag väl hinna hem till halv sex när vi skulle gå och simma.

Solen sken, snön glittrade. Termobyxor, ullvantar och tjockmössa värmde. Simhallen är öppen många dagar i veckan. Klart jag åkte med till Nässjön där Hykjeberg stupar.

“Har du aldrig varit på Hykjeberg?” frågade Lennart och vi åkte dit.

Lennart berättade hur han köpte sin första skoter när han var 16 år. Hans kärlek till skoter och skogen märktes verkligen när han gav sig ut i ospårad snö. Vilken upplevelse att åka slalom mellan tallarna.