Research på bloggen

Förra veckan hände något märkligt. Jag var på väg från Ystad till Malmö. Klockan var omkring åtta. Solen sken från klarblå himmel. Trafiken på motorvägen var lugn, men tät. Plötsligt ser jag fyra vildsvin pressa sig under räcket på motsatt körbarna. Jag bromsar in. Vildsvinen fortsätter under mitträckena, det dunkar i plåten och passerar min körbana precis framför bilen. Återigen dunkar det i plåten när de trycker sig ner under vägräcket och ut på åkern.

Darrande trycker jag ner gaspedalen och ökar farten.

Öppna böljande fält så långt ögat når – på båda sidor. De enda vildsvin jag tidigare sett var på Christinehof och Skånes djurpark.

Varken skog, skymning eller gryning. Fyra vägräcken passerade de. Hela händelsen känns märklig.

Hela Malmö är en enda röra pga vägarbete och jag väljer att parkera vid Triangeln. På väg till mitt möte passerar jag Sök & Finn. Hela händelsen med vildsvinen var så märklig och jag bestämmer mig för att gå in och köpa “Djurens språk” på tillbakavägen.

Redan innan jag betalt slår jag upp ordet “Vildsvin”;

“Lär känna dig själv och din fulla kraft för att kunna leva din dröm här och nu i kärlek. Min gåva till dig är allt! 

Gåvan kommer ur uttrycket – allt eller inget. Med andra ord – gå inte på illusionen om att du inte skulle klara av allt/få allt/ lyckas med allt osv. Det gäller bara att medvetet använda dig av din egen kraft. Lätt eller hur!”

Orden väckte tankar i mig. De senaste veckorna har jag varit irriterad utan att kunna förklara varför. Kanske över insikten att depressionen orsakat bestående skador på hjärnan (som ökad stresskänslighet, dåligt närminne).

Helenas mail och kommentarer får mig att se ljust på framtiden. För kanske har depressionen även lett till något gott. Gång på gång läser jag hennes kommentarer:

“Självklart är orden direkt riktade till dig och de gäller din text, som jag tycker är unik. Jag menar precis allt jag skriver. Jag har ju fått fördelen att följa med dig i ditt skrivande sedan vi träffades tack vare förstakapitel-analysen på Skriv2016 – och därför känner jag mig väl insatt i hur du skriver och den stora förmågan att skapa bra text som du har….. Lita på din förmåga! Du är en otroligt duktig författare och jag är helt säker på att det här kommer bli inte bara en bok utan en riktigt bra sådan! (Några hundraprocentiga garantier för att boken ska bli utgiven kan man ju som lektör aldrig ge, eftersom det ofta beror på vad förlagen letar efter just då, men jag skulle bli mycket mycket förvånad om din bok inte blev utgiven!)”

Min utmaning är att hitta ett hållbart sätt att leva, att inte pressa mig, att anpassa mitt liv efter den hjärna jag har – och inte den kapacitet jag en gång hade.

Bloggen är min anteckningsbok. Här samlar jag min research. Då blir skrivandet meningsfullt utan att jag behöver pressa mig att bli klar, utan att jag behöver pressa mig att det ska bli bra. Skrivandet är min tillfriskningsprocess.

På Facebook har jag hittat andra historienördar i följande grupper:

Historiska romanförfattares gille

Stormaktstiden i bilder

Stormaktstiden

De grupperna har inspirerat mig att lägga upp en litteraturlista.

TACK!!!

Capellagården

Capellagården

Tack för alla grattisröster!

Alla de som ringde men inte kom fram.
Alla de som skickade sms och meddelande på FB
Ala de 218 som tog tid av sin dag att skriva på min tidslinje.

Till er vill jag verkligen säga tack. Stunden med internet är kort – så förlåt att jag inte har ägnat tiden åt att trycka gilla. (Men jag scrollade igenom på mobilen innan jag somnade i natt.) Istället fick veckan former som jag varken hunnit se eller känna.

Men allra störst tack vill jag säga till de 22 röster som lekte bland tulpanträdets lotusliknande blommor, dallrade över solvarm Ölandssten i en gratulationssång lika vacker som veckans gemenskap. Stort tack för den sången och en magisk vecka som ledde mig till magiska platser som jag inte visste fanns i mitt inre!

TACK!

Moder Jord

Varje knopp som brister, varje barn som föds är ett ofattbart under.

Böckerna jag läst och den senaste tidens debatt om islams syn på kvinnor har fött tankar som jag ännu inte kan sätta ord på.

Så länge jag kan minnas har jag haft en oförstörd barnatro på Gud. Men plötsligt är tvivlet så starkt att jag överväger att gå ur svenska kyrkan trots alla traditioner och att en kristen tro har varit så självklar för mig.

Följande citat är det som fått min världsbild att rämna:

Första mosebok 1:26-28.

“Gud sade: “Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden. Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. “Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”

 

Isar som skyddar och bär

IMG_6887

Mitt skal är isen från den minsta pölen. Den där vattnet bara räckte till trådar. Den som krossas av minsta trycket.

Min läkare frågade om jag behövde starkare läkemedel. Det är bara några veckor sedan jag rasade. Liggande på britsen hos massören kom insikten att jag inte litade på mig själv. Vi lyckades få kontakt med psykolog och Cecilia ledde mig ut i sin bil. Min prins kommer inte ridande på en vit springare, men när jag ringer sätter han sig omedelbart i bilen för att rädda mig.

Det finns ett trygghetsskapande team runt mig. Inför dem vågade jag lägga masken. En mask som byggts på under ett helt liv. I den bruna skinnfatöljen hos psykologen fann jag fotfästet. Och nej – han trodde inte att jag behövde läggas in på psykiatriska kliniken.

Olika sorters flykt har blivit mitt medel; böcker, skrivande, piano, löpning, arbete. Gamla blogginlägg skriker ut arbetsnarkomanin – men jag ville varken se eller höra.

Jag behöver livlinor för att fungera. Någon som ser till att jag äter och sover. Som säger stopp när det blir för mycket. Fortfarande klarar jag inte den uppgiften. Hemma är det min älskade. Undrar om Susanne är medveten om att hon fått ta den rollen i Älvdalen.

Det är skönt att gå in i 1600-talet, följa älven, krossa isar eller bara sitta och tänka på Marit under loftet invid Prostgården.

I dag har bloggen fått en ny struktur. Juridiksidorna finns kvar – men nu är det under skriva och häxfakta det händer. Det är på bloggen jag bevarar fakta.  Här kan jag sammanställa och strukturera för framtida inspiration.

Över Siljan styrde Gyris-männen foror, lastade med liar och laggkärl. Än idag förvandlar vårsol och nattfrost smältvatten till välpolerade isar. I mitt liv är det skrivarveckor och månader av uteliv i trädgård, skog och mark som bygger vägar till målet. Jag vill bli frisk, jag vill skriva och jag vill hitta en mentor som kan råda och stötta innan jag ger mig ut på okända isar.

Kreativitet

Under frukosten diskuterar vi nattens drömmar, att de har budskap åt oss.

År 2013 var jag övertygad om att jag led av någon bipolär sjukdom. Jag fick remiss till en specialist, som konstaterade att det “bara” var utmattning. Även när jag var inlagd på psykiatriska kliniken förklarade jag min misstanke. Ännu en gång förklarade en läkare (den här gången än ännu bättre specialist) att jag inte var bipolär – det var han helt säker på efter personalens observationer av mig.

“Du är mer dominant än mig och din energi har jag aldrig mött hos någon annan”, sa Susanne igår och berättade att de diskuterat om jag kunde vara bipolär.”

“Jag har också misstänkt att jag var bipolär”, sa jag “men två läkare har förklarat att jag inte är det. Harriet Hedin gjorde en gång personlighetstest på mig och förklarade att jag har ovanliga styrkor som kan vara jobbiga att leva med. Det var något om att jag tillhör en liten grupp som står för en extremt stor andel av innovationerna. Kanske har det något att göra med kreativitet. Såg en artikel om det för ett tag sedan.” Diskussionen fick mig att gå tillbaka till artikeln om kreativitet.

Högkreativa lever ibland i en annan verklighet

“högkreativa” människors hjärnor tycks, förutom att de är mer aktiva, också vara ihopkopplade på ett helt annat sätt.”

Det känns som om de “lever i en annan verklighet än vad du gör.”

Misstänker att både familj och tidigare kollegor håller med i dessa uttalanden. Jag är inte lätt att leva med. Egentligen är det nog bara med min älskade som jag kan vara mig själv med fullt ut. I mina kreativa perioder lyssnar han, lugnar och håller mina projekt på en rimlig nivå. Stoppar innan jag går igång på högvarv, ser till att jag sover middag, äter ordentligt. För att sedan finnas där och fånga upp mig, ta hand om mig när kraften går ur.

“Den kreativas sinne drivs framförallt av en intensiv nyfikenhet och att försöka gå ned i tempo eller på något vis hitta en pausknapp är totalt omöjligt. Detta kan ibland vara utmattande, både för personen själv och människor i dennes närhet; men det är också en ovärderlig källa till roliga, galna och ofta okonventionella idéer.”

“Kreativa människor har en rytm som pendlar mellan skeden av hög, ibland manisk aktivitet och mer långsamma perioder. De långsamma perioderna upplevs ofta som nedgångar, men faktum är att varje period är både nödvändig och viktig, och precis som kalenderårets olika årstider är de beroende av varandra för att fungera på ett bra sätt.”

Kreativa människor behöver “ tid till att förnya och reflektera över sina inspirationskällor och drivkrafter. Ofta krävs ensamhet och isolering under vissa tidsperioder, vilket kan vara viktigt att känna till som utomstående.”

“Just eftersom de känner så mycket och djupt, kan kreativa människor tendera att skifta snabbt i humör från lycka till leda, eller till och med depression. Deras känslighet kan alltså förutom att vara en källa till briljans också vara en källa till lidande.”

Acceptans

“Man bör aldrig försöka ändra på en kreativ människotyp, utan fokus bör istället ligga på att öka förståelsen för hur deras hjärnor och hjärnaktivitet fungerar. Med rätt inställning och förutsättningar kan dessa människor vara en enorm tillgång”.

Så länge jag kan minnas har jag försökt att anpassa mig efter andras verklighet. Det har inte varit lätt – och det har fått mig att inte tycka om mig själv.

Hjälpte de här orden mig att acceptera mig själv? Var det drömmens budskap?

“Även de till synes självsäkra, kreativa människorna tenderar att ställa sig frågan – är jag verkligen bra nog? De jämför sig konstant med andra samtidigt som de inte riktigt är kapabla att se sin egen briljans i det de skapar.”

Jag har också “en rädsla som aldrig någonsin försvinner och det enda alternativet hen har är att lära sig leva med det.”

(Jag lägger upp länken om kreativitet i högra kolumnen – där hittar du även länkar om bl a HSP, en beskrivning som också stämmer väldigt bra in på mig. Självinsikt och Acceptans är nog de viktigaste pusselbitarna för att bli frisk.)

Att bara vara

Cykelskrot som trädgårdskonst

Det är långt mellan bloggandet – ja, ärligt talat skriver jag inte många ord.

Grävandet ger fantasin fritt spelrum. Naturens dofter smyger sig in i mitt medvetande när vi cyklar längs slingrande vägar.

Kanske kommer dessa texter aldrig på pränt. Och just nu känner jag att det saknar betydelse. Jag bara är.

Ibland känner jag mig som pojken i Kejsarens nya kläder. Vad var det för liv jag levde?

Igår cyklade vi Kattegattleden från Halmstad och söderut. En stor del av leden gick parallellt med motorvägen. Vi passerade stora köpcentra och industriområden.

Konstrasterna blir så stora.

Växthuset doftar av dill och mogna jordgubbar. Snart breder Madame Hardy och  Madame Plantier ut sina vita kjolar. Bären på Van, Lapis och Heidelfinger bevakas av både mig och stararna. Trädgårdens stora konflikt är den mellan mig och mördarsniglarna.

Det är ett enkelt liv – ett annat liv – så långt ifrån tidspressade bilresor mellan polisförhör och tingsförhandlingar. Fortfarande är jag känslig för konflikter. Frågan är om de skadorna någonsin kommer att läka.

Min älskade smeker min kropp med sin omtanke. Långt därinne finns ett frö av tillit.

Han är tryggheten och tålamodet. Nu vet jag att inget kan rubba hans stabilitet. I vår relation finns inte några konflikter.

Han räddade mitt liv och långsamt gror framtidstron.