Eldarna (1)

Älvdalen trolldomsprocesser
Fin bild 💖
@evaostlund Tack – det Ă€r en vĂ€ldigt speciell bildserie – borde kanske berĂ€tta om dem nĂ„gon gĂ„ng.
@andebark_forfattare ja, det vill jag verkligen att du ska 💖
@evaostlund 😀 Nu har jag funderat. Det Ă€r sĂ„ mĂ„nga mĂ€rkliga sammantrĂ€ffanden – sĂ„ jag ska göra en hel bloggserie. Första kommer förhoppningsvis under dagen. Återkommer nĂ€r det Ă€r klart
Jag blir verkligen glad för alla snÀlla kommentarer i sociala media! Just den hÀr dialogen pÄ @andebark_forfattare inspirerade till en bloggserie om mÀrkliga hÀndelser i samband med tillkomsten av bokserien Eldarna.
För resan frĂ„n den lĂ„sta avdelningen pĂ„ psykiatriska kliniken i Malmö i februari 2014 till bokslĂ€ppet i Älvdalen den 21 mars 2020 har verkligen varit mĂ€rklig.

MÀrkliga hÀndelser

  1. Hur jag hamnade i Älvdalen (200104)
  2. Hur jag hittade Àmnet för bokserien (200111)
  3. Blombuketten till farmor och de första orden (200118)
  4. RÄdhuskÀllaren i Falun och fÀngelsemuseet i GÀvle (200125)
  5. SkilsmÀssohÀxan som blev en novellsamling som blev synopsis för sju böcker (200201)
  6. Mötet med Ingrid i KettisgÄrden (200208) 
  7. Mötet med Linda Oja (200215) 
  8. En vlogg in avrÀttningsplatsen (200222)
  9. HjÀlp i skrivandet (200229)
  10. Minnesmonument i Älvdalen (200307)
  11. FĂ€ngelsescenerna blir till (200314)
  12. Fotosession 350 Ă„r efter att domen meddelades (200321)

Februari 2014

Min hjĂ€rna var sönderbrĂ€nd av stress. BokstĂ€verna flöt samman nĂ€r jag försökte lĂ€sa, jag lĂ„g vaken om nĂ€tterna medan hjĂ€rnan malde, jag sĂ„g min livlösa kropp hĂ€nga frĂ„n bjĂ€lkarna. Det hĂ€nde att jag dammsugare och skrek ut min ilska och frustration. Om dagarna dolde jag det vĂ€l – men jag visste att jag höll pĂ„ att förlora förstĂ„ndet. Flera Ă„r av stress hade Ă€tit sig in i min kropp – fĂ„tt mig att fullstĂ€ndigt tappa kontrollen.

Jag visste ingen utvĂ€g – och min hjĂ€rna var inte lĂ€ngre kapabel att forma en enda vettig tanke. Till slut sĂ„g jag ingen annan utvĂ€g. Jag var övertygad om att jag höll pĂ„ att bli sinnessjuk och tyckte det var bĂ€ttre att jag tog saken i egna hĂ€nder Ă€n att min omgivning skulle behöva dras med en knĂ€pp mĂ€nniska. Dessutom var det skammen. Det hade varit bĂ€ttre för mina nĂ€rstĂ„ende om jag hade varit död. Jag kunde inte se det pĂ„ nĂ„got annat sĂ€tt och jag började planera för min egen död – om en mĂ„nad – dĂ„ skulle jag ha rett upp allt. Men saker intrĂ€ffar hela tiden. Mer och mer rasade runt mig som ett korthus – och jag insĂ„g att jag inte orkade, att jag höll pĂ„ att bli tokig och jag lĂ€ngtade efter att fĂ„ somna in, fĂ„ bli fri frĂ„n alla malande tankar, frĂ„n alla mĂ„sten, frĂ„n alla krav. Egentligen kan jag inte förklara hur jag tĂ€nkte – men tanken att bara slippa undan allt lockade … det fanns helt enkelt inte ork att reda ut den situation jag försatt mig i.

NĂ€r jag körde hemifrĂ„n pĂ„ morgonen fanns det bara en subtil tanke att februari var min sista mĂ„nad i livet – runt den 8 mars skulle det hĂ€nda, men inte nu. Först skulle jag ta avsked. Jag talade med min Ă€lskade pĂ„ morgonen – men sa inget om att jag bestĂ€mt mig. Jag var verkligen inte vĂ€rd hans kĂ€rlek. Han trodde att jag var en klok kvinna – men i sjĂ€lva verket hade jag blivit tokig. Det var absolut inte den bilden han hade av mig.

ÄndĂ„ hade han misstĂ€nkt att nĂ„got var fel – fastĂ€n vi aldrig talat om att jag funderat pĂ„ sjĂ€lvmord. Jag vet egentligen inte varför han misstĂ€nkte nĂ„got – för det var verkligen inte nĂ„got Ă€mne vi talade om. Jag levde ett liv med fasader dĂ€r jag nogsamt dolde min dödslĂ€ngtan.

NĂ€r jag kom till kontoret kom ytterligare motgĂ„ngar – vilka har jag för lĂ€nge sedan glömt – men jag minns myrorna i kroppen, vĂ€rmen i huvudet och hur jag letade fram redskapen, testade halsdukar och strumpbyxor om de bar min kroppstyngd. Min sekreterare skulle Ă„ka pĂ„ lĂ€karbesök klockan 14. DĂ„ skulle det ske. Jag skulle lĂ€gga ett avskedsbrev innanför dörren – uppmana henne att ringa polisen och att inte gĂ„ in. Min planering avbröts av telefonen – det var min mor. Hon höll kvar mig i luren, ringde parallellt till sekreteraren och frĂ„n den stunden hade jag inte en ensam sekund – ingen möjlighet att slippa undan. Mina förĂ€ldrar hĂ€mtade mig och körde mig till Malmö. OĂ€ndlig vĂ€ntan, samtal med lĂ€kare, hur mĂ„nga minns jag inte, vad som sades minns jag inte. LĂ€nge höll jag inne med min dödslĂ€ngtan – men till slut sipprade den ut och jag lĂ„stes in. Frivilligt – för jag ville inte att det skulle behövas nĂ„gon dom om omhĂ€ndertagande. Innerst inne visst jag att tilliten till mig sjĂ€lv hade försvunnit.

De tog ifrĂ„n mig allt – laddare, medicin och jag fick dela rum med en förvirrad kvinna. Alla pĂ„ avdelningen var förvirrade. KĂ€nslan av att gĂ„ frĂ„n uppskattad advokat till patient pĂ„ den psykiatriska avdelningen har jag bearbetat i OvĂ€sen i Älvdalen. Men nu gĂ„r jag hĂ€ndelserna i förvĂ€g.

Det finns mycket att skriva om den lĂ„sta avdelningen. Elchoksbehandlingar planerades in (vilket jag ocksĂ„ skrivit om  – ska se om jag kan komplettera med lĂ€nkar i slutet av inlĂ€gget), men nĂ„gon dag innan fick jag besök av min Ă€lskade Cykelhandlare. Jag fick permission – och över en lunch lovade han att ta hand om mig sĂ„ att jag kunde förverkliga min författardröm. Han ville inte riskera mig, vĂ„r kĂ€rlek, den jag var.

Jag begÀrde uttrÀde ur advokatsamfundet, företaget försattes i konkurs, allt jag hade hade avyttrats i mitten av maj. De fÄ tillhörigheterna jag hade kvar hade packats ner i bananlÄdor som stod i mina förÀldrars tomma svinstallar. Kvar hade jag en man som Àlskade mig oÀndligt och mer Àn en miljon i skulder och borgensÄtaganden. Hur skulle jag orka?

Tiden pĂ„ psykiatriska kliniken hade varit fruktansvĂ€rd – men sĂ„ smĂ„ningom kunde jag fĂ„ permissioner dagtid för lĂ„nga promenader och besök pĂ„ bibliotek. DĂ€r hade jag via FB-flödet fĂ„tt upp ett inlĂ€gg om skrivretreat i Älvdalen. Varför det dök upp i mitt flöde vet jag inte – men jag anmĂ€lde mig och Ă„kte dit. Hade jag dĂ„ visst hur lĂ„ng resan dit var hade jag nog aldrig anmĂ€lt mig – men just dĂ„ behövde jag komma bort.

Skriva fanns det ingen ork till – men jag behövde miljöombytet. Ja, och det var dĂ€r jag hittade minnesanteckningarna frĂ„n rannsakningen i september 1668.

Oj, det blev en lĂ„ng text – jag kommer komplettera med lĂ€nkar till mer information om protokollet – men nu ska jag gĂ„ och simma.

Det kommer fler inlĂ€gg om mĂ€rkligheter – sĂ„ det hĂ€r inlĂ€gget kommer troligen uppdateras. Men jag publicerar det nu sĂ„ jag inte hinner Ă€ndra mig.

Ha en bra dag! Och njut av livet!