Tacksamhet

Det här inlägget publicerade jag under några timmar den 20 juni 2018, men så drog jag tillbaka det för att ge mig tid att känna efter om jag är redo för det.

Den 20 april 2014 skrev jag för första gången i den lilla skrivboken till min Dotter. I den har jag fortsatt att skriva lite då och då. Alla de där orden som jag vill säga men som inte behöver sägas just nu, alla de där förklaringarna som bara skulle leda till dumma diskussioner. Jag skriver ner dem, får ur mig dem.

Idag skriver jag fler sidor än någonsin. Förklarar vem jag är, varför jag gjorde som jag gjorde.

Det är så många tankar i mitt huvud. Du säger så mycket klokskap och jag är stolt och lycklig över att ha en dotter som dig – för jag vet att du är där av egen kraft. Jag känner mina tillkortakommanden, men vet också att jag gjort mycket som var bra.

Du har så rätt – jag söker bekräftelse, jag vill bli sedd. Och jag förstår varför, men de orden skulle såra. De orden får vila i den lilla skrivboken med Big Ben på framsidan tills en dag då de är mogna att läsas.

I huvudet virvlar så många tankar, så många känslor.

Du var så fylld av glädje och energi när jag hämtade dig – och jag känner skuld för du var totalt urlakad när jag lämnade dig – och jag vet att det var jag som stal din energi, sög den åt mig, Och jag skäms. Samtidigt vet jag att vi båda behöver det här. Vi behöver hyvla oss ner genom lagren av outsagdhet. Vi behöver prata om alla spindelnät som spunnits kring oss, det klibbiga, obehagliga.

Och jag älskar dig, jag har aldrig älskat någon som jag älskar dig och Anders. Och det gör så obeskrivligt ont när jag inser hur mycket jag skadat er bara genom att vara jag. Det omedvetna, det som vi inte kan dölja fastän vi försöker.

Det är så många tankar, så många funderingar, så mycket lättnad, så mycket glädje – allt på en gång. Och jag tänker att det är så här att vara mitt i en terapi. Eller så är det så här livet är när man inte trycker undan några känslor, när man låter dem få finnas. Livet är känslor och jag måste lära mig leva med dem. Jag måste lära mig tycka om mig själv – alla delar av mig själv. Inte låtsas vara någon annan som jag inte är.

Du säger att jag inte ska jämföra – nej jag vet. Jag vill vara så stark som du, kunna stå för mig själv, opåverkad av andra, välja vad jag ska ta in, välja vilka känslor och sinnestämningar jag släpper in. Du är mitt barn – men starkare än jag någonsin varit.

Eller … finns det i mig en styrka som jag inte sett. Jag har trots allt kunnat resa mig gång på gång. Det är dags att se den styrkan. Ilskan har fått sin tid – men nu är tid för glädje – för tacksamhet över livet.

Läkaren sa att cancern var mindre än 0,6 mm tjock. Att hon inte skulle ha oroat sig för cancer som var mindre än 1 mm tjock. Jag har fått livet tillbaka.

När jag berättade hur jag utsatt mig för solen – själv bidragit till min cancer sa hon att det kunde jag inte tänka på. Det viktiga var vad jag gjorde i framtiden. Och det är väl precis så det är – inom alla områden. Både Cissela och Sven säger det. Det som har varit kan jag inte göra något åt. Lev här och nu.

Är stolt över cyklarna jag designat

Om två månader ska vi träffas och cykla igen. Första cyklingen var på hennes 23 års dag. Den här gången fyllde hon 278 månader – nästa gång 280 månader. Nu ska vi fortsätta fira hennes jämna månader.

Nästa vecka ska jag på yoga för Merethe – en fantastisk nystart! I mer än fyra år har jag skalat av – nu är jag redo att bygga upp.

To-do-list (jag måste lära mig leva med en hjärna som den här… en dags cykling och jag är fylld av uppslag …)

Skriv blogginlägg om cyklingen på Sydostleden

Skriv blogginlägg om bären i Ravlunda

Skriv blogginlägg om maten i Simrishamn

Skriv blogginlägg om cyklingen på Nävlingeåsen

Skriv blogginlägg om hudcancer

Berätta om cyklarna

Uppdatera den fördjupade texten om mig

Skicka underlag för filmer till C (just nu tre filmer som väntar på klippning)

Tänk igenom hur du vill ha det i sociala medier

Tänk igenom om det ska bli en ny cyklat sida

Ett virr-varr av tankar

Det är så många texter i mitt huvud, nästan som när livet for på i ett sjukt tempo. Men nu är stygnen borttagna och jag kan äntligen komma igång med yogan igen. Idag ska jag på massage hos Merethe. Systemkameran får följa med för efteråt tänkte jag njuta av rosorna på Fredriksdal.

Egentligen skulle jag kunna ta bussen, men jag vet inte var den stannar och den är alltid sen. Just nu är jag mer stresskänslig än på länge. Psykologen beskrev det som att jag har dödsångest. Förhoppningsvis släpper det snart. På tisdag har jag tid hos Doktor Kerstin Öhrsmark i Baskemölla. Dottern får hänga med så vi kan kolla hennes födelsemärke också.

“Jag vill leva, jag kan leva, jag kommer leva, jag behöver leva…”

På morgonpromenaden upprepar jag orden gång på gång samtidigt som mitt undermedvetna sprutar ut klimatsmarta idéer. Som om hela min varelse har panik – måste visa för någon högre makt att jag faktiskt behövs, att jag kan göra skillnad.

Och tröttheten finns där, letar sig in i varje cell. Ändå vaknar jag tidigt. Min kropp är som almen den sista sommaren innan almsjukan tar över. Då är bladen grönare och den producerar fler frön än någonsin. Sedan bara dör den, står där livlös med grenar som tomma händer.

Nej – jag ska inte dö. Jag behöver leva.

“Jag kommer leva, jag måste leva, jag kan leva, jag vill leva, jag behöver leva …”

Många gånger varje dag upprepar jag Iris ord. Inte ens trädgårdsarbete kan lugna hjärnan längre.

“Tack till Anki, Cissela, Annelie och Cissela – det är tack vare er jag kom igång med sociala medier igen – och tack Helena mitt ständiga stöd i skrivandet.”

I pallkragarna planterar jag grönkålsplantorna Padda köpt. Grönkål är bra för hälsan, funkar bra i smoothie. Massor av gurkmeja och svartpeppar åker ner i hummusen – det ska vara en bra kombination – varför har jag glömt.

“En träff för influensers – vi skulle kunna bo i Kågeröd cykla elcykel över åsen. Bada badtunna. Eller varför bara en träff för influensers. Nej, jag borde samla upplevelseföretagen runt åsen, vi skulle kunna starta ett nytt bolag, anställa någon som hyrde ut cyklar. Cykelturism på Söderåsen är verkligen …”

Det är torrt i trädgården. Jordgubbarna knortiga och fulla med smak, smultronen små. Längs gångarna växer de som om de hamnat där av sig själv. Det syns inte att jag planterat varje bångstyrig planta precis där jag ville ha den, precis där det blev så där vildvuxet och oförutsägbart. Nävan hänger, kommer hon att återhämta sig? Och regnet i prognosen är nu helt borta igen.

I Folkets Park samlas skoleleverna för skolavslutning. Himlen är grå, precis som jag minns så många av barndomens skolavslutningar. I linden surrar humlorna. Och jag vill bara leva, måste leva. Finns det någon högre makt som rullar ut våra livstrådar? Om det gör det vill jag bevisa att jag faktiskt behövs, att jag kan göra skillnad.

I går var jag sen som vanligt. Men istället för bilen tog jag elcykeln till Bjuv. Underbart att slippa leta parkering. Intill ingången fanns en bänk där jag låste fast cykeln med ett bygellås. Så skönt att komma fram utan att vara svettig – fastän det var motvind.

Arbetsnarkoman

Så sitter jag där i psykologfatöljen och gråter igen. Tillsammans börjar vi se mönster hur jag agerar när något blir för jobbigt, hur jag flyr in i aktiviteter. Så har det varit länge. Det är svårt att ta sig ur inkörda hjulspår.

När Sonen besökte oss på nationaldagen kom vi att tala om varför han inte ville med och resa. Han berättade hur han upplevde vårt extremt höga tempo. Nu kunde vi skratta åt alla museum jag klämde in om vi hade några timmar över i Stockholm. Han hade många, många exempel på mitt tokiga tempo.

Just nu är det dödsångesten jag flyr ifrån. Som du märker är aktiviteten i sociala medier högre än på väldigt många år. Så länge jag är aktiv kan jag inte tänka. Eller rättare sagt – om jag styr mina tankar slipper jag tänka på det som är jobbigt.

Inte ens i lördags blev det några flödesskrivna sidor. Istället omarbetade jag sidorna “om mig” här på bloggen. När jag skulle skriva mer om mig själv blev det ytterligare en hel sida. Lite märkligt – men just nu sker den största bearbetningen här på bloggen – och du får möjlighet att följa med.

Lager efter lager hyvlar jag av min yta att förträng, men än är det förgångna för ömtåligt.

Första inlägget i serien om Självmordsplanerna hittar du här.

Länkar

10 april 2010 – synen på kvinnan

26 september 2013 – tankar på operationsbritsen

20 mars 2016 – tillbakablick och insikten att jag flytt från det jobbiga

Ting Tar Tid

När jag konfirmerades önskade jag delar till min kaffeservis – Blå girlang i Maria-serien – Rosenthal. Det var den vackraste matservis jag visste. Tallrikarna kantiga med en vit blomsterrelief i kanten och en diskret blomstergirlang tryckt.

Många gånger hade jag gått runt bland glashyllorna på Sjögrens i Tomelilla, lyft på faten och läst de papperslapparna som var fasttejpade under de största tallrikarna. Maskinskrivna rader med pris för varje del. Vackrast av dem alla var Blå blomster från Kunglig dansk. Varje del var som ett konstverk, blommorna unika och olika eftersom de var handmålade.

Sommaren 1991 renoverade vi finrummet på Lindesborg. Mannen rev ner tapeter, målade tak och jag skrapade fönster. Den hösten kunde vi packa upp våra serviser. Vi hade köpt ett matrumsmöblemang för ettusenfemhundra kronor på annons. Sex stolar, ett bord, ett linneskåp och en skänk. I ett av uthusen hittade vi ytterligare ett glasskåp som matchade möblemanget.

I Mannens lådor låg Blå blomster. Ett dussin kaffekoppar och ett dussin moccakoppar. Jag klädde hyllorna och placerade kopparna i skänken. Nu hade vi trettiosex kaffekoppar, silver och nysilverbestick för tjugofyra kuvert men varken matservis eller glasservis.

Från min mormor hade jag fått några tusen kronor som stod på en speciell bankbok. En matservis var det finaste jag kunde använda dem till. I Lund sålde de ut Rosenthals Maria-serie i andrasortering. Pengarna räckte precis. Mannen körde mig dit så vi kunde lasta in den i bilen.

Så småningom ökades våra serviser med följande arvegods; en kaffeservis Blå Blom, Gustavsberg, en matservis med Blå vinranka, en kaffeservis Hackefors, en glasservis. Och vi köpte kristall-liknande glas på Bo Ohlssons, stora mattallrikar för en krona styck på loppis (mina favoriter), samlade på Höganäs kaffemuggar, jag samlade på drejade muggar från Nowags och svarvade Israelsson träfat och skålar.

Midsommarafton 2008 ägnade jag åt att gå igenom alla skåp. Innehållet ställde jag ut i två hörn i finrummet. Serviser, bestick, uppläggningsfat. Vi hade dubbelt så mycket som vi behövde. Det var enkelt att dela inför separationen.

När jag flyttade den första helgen i juli syntes det inte. Förutom det uppdelade porslinet, några tavlor, fotoalbumen och mina kläder var det inte mycket jag tog med mig. Under en månad skulle jag bo på kontoret i väntan på att ena lägenheten blev ledig. Nere i arkivkällaren hängde jag mina kläder på klädställningar. Mötesrummet fick bli mitt sovrum. Där sov jag på en luftmadrass. Sov jag egentligen? Minns bara tårarna i kudden, saknaden efter barnen som jag träffade varannan helg hos mina föräldrar.

Det var jag som valt att lämna. Jag ringde runt till vännerna och sa att de skulle stötta barnens Far. Jag ville inte att vänner skulle tvingas välja sida, att barnen skulle förlora sitt sociala sammanhang. Det var som om jag klev ur bilden och jag hoppades att deras liv skulle få fortsätta som innan – utan mig.

Kanske var det här embryot till min depression. Kanske hade 2002 års depression aldrig läkt ut.

Den 7 juli hämtade jag barnen. Vi skulle tillbringa helgen i Övraby. Här började en konsumtionshysteri som jag mår illa när jag tänker på. Allt behövdes – nya eltandborstar, smink till dottern, necessär. Inget hade jag tagit med mig från deras rum. Inga kläder, badlakan. Allt behövdes. Jag ville att de skulle få ett bra liv hos mig.

I augusti fick jag tillgång till lägenheten. Jag försökte undvika köpa nytt – men en vattenkokare, läskmaskin för sonens skull, microugn, slängkläder … Det var slutrea och 70% rabatt. Det var enkelt att handla. Billigt att handla.

Sedan fortsatte karusellen – vi flyttade till Ystad – från Ystad – renoverade fastighet – flyttade till Ystad igen. Och i varje flytt, varje invigning behövdes det saker. Visst försökte jag hitta begagnat på blocket, på loppisar, i föräldrarnas förråd. Ändå shoppade jag – och shoppade. Det blev som en karusell – jag blev fartblind.

Under hela den här tiden tänkte jag på Munken som sålde sin Ferrari. Jag skrev till och med en serie blogginlägg om den boken. Hjulen rullade allt snabbare. Det behövdes mer kläder – för det var inte säkert att jag hann tvätta. Och så tog flygresorna fart. Privata resor till London, Spanien Egypten (för om man reser är man framgångsrik – har råd). Advokatkurser i Turkiet, Egypten, Portugal. Föredrag i Tällberg, Örebro, Vadstena. Möten på Regelrådet allt oftare.

Och hela tiden skavde det där klimatsamvetet.

Hur mycket bidrog klimatsamvetet till det totala sammanbrottet?

I februari 2014 tog det totalstopp. Det var många orsaker till tröttheten, till att jag inte orkade leva en enda dag till. Jag lämnade allt. Ännu en gång tog jag ett steg ut ur bilden. Denna gång fanns det inte några pengar att konsumera för. Borgensåtaganden, privata lån. Varenda krona jag fick in i sjukersättning gick åt till att betala av skulder. Djupare och djupare drogs jag ner i depressionen. Utan min älskades Kärlek hade jag inte klarat det. Gång på gång sa han att allt har en mening. “Tänk, annars hade du bara pratat om munken …”

Nu fyra år senare kan jag se hur rätt han hade. Jag äger min mobiltelefon. Fotoalbumen står hos mina föräldrar. För det mesta går jag i min älskades stora skjortor. Han har gett mig de kläder jag behöver – men man behöver inte så mycket. Ytterkläder hade jag i flera omgångar – de sliter jag fortfarande på.

Jag har haft tur. I min älskades famn är jag trygg oavsett var i världen vi befinner oss. Hos mina föräldrar i Ystad står min säng och mina fotoalbum. I Älvdalen väntar Brittas stuga alltid på mig. Pia har sängar till mig både på Tyresö och Mefjärd. Hos min syster har jag sovit, och på luftmadrass hos sonen.

Det tar tid att vänja sig vid ett liv utan saker – men när det väl är gjort inser man att Ting Tar Tid, som Bodil Jönsson sa.

Självmord

I februari 2014 såg jag ingen annan utväg än självmord. Guldringen på mitt vänstra finger hade inskriptionen “Älskar dig oändligt/Sven”. Barnen var sjutton och nitton år. Hur kunde jag bara tänka en sådan tanke?

I fyra år har skammen haft mig i sitt grepp. Skam för vad? För att jag inte orkade alla konflikter?

I lördags läste jag om tystnaden kring Diana Dontsovas mammas självmord och insåg att min röst behövs. Därför började jag skriva den här texten. Det är nog den svåraste text jag skrivit. Om texten blir klar vet jag inte.

Papegojtulpan

Lördagens skrivtid ägnade jag åt att läsa gamla blogginlägg. Där fanns svaren. Några blogginlägg la jag in i menyn under “Halvvägs till Hundra”. Kanske finns där embryon till boken jag planerar som min femtioårspresent till mig själv – om jag får leva så länge. Skulle jag vara död har jag sett till att den kommer bli utgiven ändå.

Det är svårt att stanna i känslan, jag flyr ifrån ämnet. Kanske borde jag bara lämna det förgångna – leva i nuet.

Detta kan vara Tres Chic

I fyra år har jag försökt, psykologen påminner mig om textraden

“Det som göms i snö kommer upp i tö … “

Vi odlar för humlor, fjärilar och bi. Då behövs det en variation av växter. Vildsmultron sprider sig tacksamt. Vitklöverplantor sår jag in.

Jag intalar mig att det inte handlar om mig – att jag kan ge röst till dem som inte längre kan tala. Kanske ville inte de heller dö. Kanske blev det bara så när …

Nysådd vitklöver kring trampstenar från åkern

Ja – när då? Vad är det som kan göra att livet blir för tungt att leva?

Sockblomma

Kanske orkar jag aldrig fullfölja det här blogginlägget. Ändå ska jag dela med mig av det jag hittills skrivit. Nedan följer bara en massa lösa tankar om orsakerna till att jag inte vill leva.

När jag läser igenom ser jag att det finns embryo till så mycket mer. Men jag behöver tid för att skala av, tid att bearbeta, tid att acceptera det som varit och förlåta mig själv.

Ha överseende med att det här blev väldigt rörigt …

Söder om logen skapas en skyddad plats av det gamla tunnelväxthuset. För några år sedan föll ett vildplommon i stormen. Istället för att kämpa mot vildskotten tvinnas de till en portal.

Arbetsnarkoman

Till arbete och nya projekt flydde jag istället för att möta de jobbiga känslorna och konflikterna efter skilsmässan. Kanske var utmattningsdepressionen från 2002 inte utläkt.

Känsla av värdelöshet

Var kommer känslan av värdelöshet ifrån? Den har funnits med mig länge. 1992 sa Lagmannen att jag behövde arbeta med min självkänsla. Var det bristande självkänsla som ledde till mitt bekräftelsebehov?

Min personlighet

Harriet Hedin insåg 2012 att jag var ovanlig och frågade om jag kunde tänka mig att göra några personlighetstester. Sedan dess har jag insett att jag även är HSP och särbegåvad.

Konkreta problem

Arbetsrättsliga konflikter

Administrativt krångel och krav som ställs på företagare

Ekonomiska åtaganden som blev för tunga när jag blev sjuk våren 2012

Privata konflikter där jag upplevde att barnen vändes mot mig

Utmattningsdepression som jag inte “hade tid med” och som till slut fick min hjärna att kapsejsa totalt.

Några riktigt jobbiga ärenden med knepiga motpartsombud

Men det allra största var att jag kände att jag misslyckats som förälder – att jag inte funnits där för mina barn. Jag kände mig värdelös som förälder.

Tidigare texter om mina självmordstankar

På psykiatriska kliniken

Måndagen den 17 februari 2014 – skuld

Onsdagen den 19 februari 2014 – som vissnande tulpaner

ECT-behandling

Om ECT-behandling

Avveckling

10 mars 2014 – tillbakablick

12 mars 2014 – tack

12 mars 2014 – konkurs

13 mars – tack

13 mars – frihet

14 mars – framtiden?

15 mars – trötthet

18 mars 2014 – borgenärerna

Bakgrund till självmordstankarna

Kraven på företagaren – 8 september 2011

Kostnader för sjukskrivning – 9 juli 2012

Den administrativa bördan – juli 2012

Orealistiska visioner – 7 maj 2012

En ohållbar situation – 26 oktober 2011

Orimligt högt tempo – 25 november 2011

Särbegåvning

Älskar du dig själv?

Långsamt självmord 13 juni 2013

Om sjukskrivningen

16 mars 2014

19 mars 2014

2 november 2014

1 december 2014

15 februari 2015

30 april 2015

14 september 2016

26 mars 2018

Tillbakablickar

3 juli 2014 – ett annat liv

4 juni 2018 – Ting Tar Tid – att lämna det materiella

Länkar till andra bloggares texter om självmord

Diana Dontsova

Iris Rönnqvist

Tåg och busstid är bra tanketid. Idag har det blivit många timmars tankar. Det är märkligt hur hjärnan går in i flyktbeteende när jag närmar mig cancerbeskedet.

“Idag är det en vecka sedan kirurgen ringde ” skriver jag efter en och en halv sidas flödesskrivande. Sedan tar det stopp. Istället tar jag ett nytt uppslag som jag rubricerar Sociala media.

Efter läkarbesöket i Tomelilla åt jag lunch med Iris Rönnqvist. Hon fick cancerdiagnosen i januari 2014, men redan ett år tidigare hade man sett förändringar på hennes lungor. Då var det ingen som tänkte på att det kunde vara lungcancer – Iris hade ju aldrig rökat i hela sitt liv.

Nu – ett år senare – hade cancern spritt sig – Adenocarcionom icke småcellig – fas IV. Operation var inte längre möjlig.  Cancern var metastaserad till skelettet. Endast palliativa åtgärder gavs. Enligt statistiken har en sådan patient mellan tre och fem månader kvar att leva.

Jag har följt Iris sedan 2002 när jag vann första priset i Sparbanken Syds konstlotteri. Tavlan blev mitt altare där jag tillbad livet och fick mig att ta nya tag efter första utmattningsdepressionen.

När jag fått kirurgens besked tänkte jag genast på Iris. Min hjärna är fortfarande för utmattad för att kunna ta in all information, men Iris har  – mot alla odds – lyckats leva ett bra liv med cancer.

Jag skrev och frågade henne om råd.

“Absolut 0 socker av alla slag – så göder man den inte heller. Bort med rött kött, processade matvaror och drycker annat än rent vatten. Lapachote med riven ingefära och citron varje morgon. Stor dos D och B vitamin varje dag året runt. Motion varje dag!!! Att lura cancern blir till en daglig vana.”

I dag hämtade hon mig i Tomelilla utanför vårdcentralen. Under tre timmar delade hon frikostigt med sig av kostråd och positiva tankar. I min skrivbok finns tolv sidor anteckningar. Dag för dag kommer jag lägga om mina vanor och skriva om det. Förhoppningsvis kan det hjälpa fler med cancer.

Iris, jag är oändligt tacksam för all klokskap du delade med dig av! Bara att umgås med dig är ett privilegium – det gjorde mig så gott och  jag hoppas av hela mitt hjärta att få möjlighet att dela mer tid med dig.

När du steg ur bilen förvånades jag över att den enda förändring som skett sedan 2002 var att du måste ha tappat i vikt. Fortfarande minns jag föredraget du höll på Konstföreningen. Du var en av de vackraste kvinnor jag sett med en karisma som fyllde hela rummet. Dina tavlor lyser av kärlek.

När jag sedan vann förstapriset var valet av tavla självklart. Eftersom jag varit sjukskriven hade jag inte ens tittat på tavlorna innan utlottningen. Din tavla kom att bli en viktig del i min rehabilitering. Sedan dess har du varit med mig nästan varje dag.

Advokat Iris Rönnqvist

I dag har jag fått ta del av din inre styrka och klokhet. Jag är ännu en gång mållöst imponerad.

Oändligt tack!

Berg och dalbana

Tankarna irrar runt. Helst vill jag bara fly ifrån dem. Engagera mig i något, men psykologens ord finns med mig. “Stanna kvar i känslan. Det som göms i snö kommer upp i tö.”

Länge talade jag med Sonen igår. Han har alltid så kloka tankar.

Det är märkligt – men jag är inte rädd för att dö. I meditationer har jag farit iväg till ett ljus där inga problem finns. Ändå vill jag inget hellre än att leva. Träden jag planterat, blommorna som växer till sig för varje dag – och framförallt vill jag följa barnen. Kanske får man inte säga så – men jag lever delvis genom dem. När det berättar om sina upplevelser och framgångar gläds jag mer än jag någonsin kunnat göra över mina egna upplevelser.

Att dö innan jag delat med mig av mina erfarenheter känns som ett slöseri. Mina erfarenheter har formulerat tankar. Åh, min hjärna går för högtryck nu. Det är så många tankar. Den vill fly från det jobbiga.

Det är som om den redan är inställd på att dö! Hallå – du ska inte dö!!! Du kommer gå igenom en massa tester – du kommer behöva leva i ovisshet – men döden kan man aldrig förutse. Den kan komma snabbt genom en olycka. Inget har förändrats!!!

Jag har lagt “flyktprojekt” åt sidan. Här på bloggen kommer jag dela med mig av min ångest, men jag ska också försöka gräva fram erfarenheterna och tankarna som jag vill dela med mig av. Vi vet aldrig något om morgondagen.

Det finns så många trasiga relationer – människor jag skulle vilja krama om och be lägga alla oförrätter bakom sig – leva här och nu. Det behövs inte en massa socialt snack – bara en kram. En kram som skrämmer bort all skam och skuld.

Målbilder

Nu blommar Rhododendron i Kågeröd

Melanomceller. Cancerceller – en väldigt aggressiv form av cancer? Om födelsemärket inte tagits bort hade det spridit sig – och då hade jag tillhört de 15% som avlider av Malignt Melanom.

Samtalen på träningsrundan är givna. Vi vänder och vrider på informationen. Vänder och vrider på hur problemet ska tacklas.

“Har du inte en privat sjukförsäkring?”

“Jo, men jag orkar inte ringa dit i morgon. Jag tar det på måndag. På torsdag har jag tid hos min läkare. Kanske ska du följa med och ställa dina frågor där.”

“Lekén kommer till affären i morgon.”

Lekén är den pensionerade husläkaren. Vi har så många frågor. Gång på gång intalar jag mig att kirurgen sa att allt var borta. Jag får inte tänka längre än så. ALLT är borta. Resten är rutinkontroller.

Jag tänker på min nya målbild – kan jag använda den även i detta? För visst måste det vara ok att använda målbilder igen i kampen mot Cancer.

Stopp – du har inte Cancer. Läkaren sa att allt var borttaget.

Tillbaka till den stora festen. Jag måste hålla fast målbilden. På den festen är jag frisk och stark. Vid ett av borden sitter notarierna och skrattar. Vid ett annat sitter kusinerna på fars sida, vid ett tredje bord sitter kusinerna på mors sida. Mostrarna med respektive och fars syskon sitter blandat vid ett långbord. Kusinbarnen far ut och in. Springer runt i den stora parken, spelar kubb, leker. Sonen och Dottern som jag är så stolt över går omkring och pratar med alla. Värmen sprider sig i kroppen. Det lyser om mig, ett förlag har antagit min bok och jag ska sätta igång med uppföljaren.

Oavsett vad som händer fram till den 6 juli 2019 ska jag hålla kvar exakt den målbilden. Där är jag sprallig, ser ut som på min fyrtioårsfest. Den fest som var målbilden för att klara mig igenom skilsmässan.

Sedan februari 2014 har tankarna på döden fått mig att styra mot ett drömliv där jag ifrågasatt alla måsten. Jag lägger inte tid på att putsa fönster eller skriva gratulationskort.

Mannen i mitt liv visar många gånger om dagen hur oändligt mycket han älskar mig. Min livsuppgift är att bidra till biologisk mångfald och minska världens koldioxidutsläpp genom att inspirera andra att cykla mer och konsumera mindre.

Jag prioriterar tid och riktiga samtal med barnen framför sociala sammanhang och uppvaktningar. Det är så långt ifrån det livet jag en gång levde.

Det enda jag har kvar på min to-do-list som jag verkligen vill göra är att ge ut en bok.

“Om jag inte överlever det här …” Det är svårt att både andas och prata i uppförsbacken. Sven är precis framför mig.

“Lovar du att se till att boken blir utgiven då?”

Han svarar inte.

“Och jag skulle vilja ha den där festen den 6 juli nästa år… ” Jag trampar upp jämsides med honom. “Om jag är död då kan du väl ha en releasefest ändå. Jag vill inte ha någon begravning.”

“Du ska inte dö …”

“Nej, kirurgen sa att alla cancerceller var bortskurna. Men om det skulle hända … Lovar du då?”

Sven tittar ner i asfalten. Räknar strecken tills vi kommit upp om krönet.

“Jag lovar.”

Då är allt klart. Jag är redo att dö – men aldrig tidigare har jag känt en så stark vilja att leva. Samtalet med Sonen precis innan kirurgen ringde finns kvar i hela mitt medvetande. Jag bara måste få finnas för barnen länge än. Jag har HAFT cancer – men det är borta nu. Av provsvaret framgick att alla cancercellerna i födelsemärket var bortskurna. Att de tar bort ett större område är bara en rutingrej. Det finns inget att oroa sig för. Idag lever jag ett liv där jag inte har något jag vill ändra på. Nu kopplar jag på alla undangömda superkrafter. Nu är det ok att släppa fram det farligt röda drivet. Nu är målet att vara helt frisk den 6 juli 2019. Inga cancerceller i kroppen – ingen depression. Det finns ingen förändring jag inte är beredd att göra. Steg ett är att bli vegetarian. Resten får vi ta efterhand.

Länkar

Intervju med Cancerläkaren David Stenholtz

Socker och stärkelse göder cancer

Dietistbloggen

Cancerfondens kostråd

Steg för hälsa

Kurera

 

Redo att dö?

I min klass var vi bara fyra som åkte skolbuss. Jag brukade sitta med Sonny. Vad vi pratade om den här dagen minns jag inte. Kanske pratade vi om vad polisen sagt om att inte gå på fel sida av vägen. På kvällen berättade min mor att Sonny hade blivit påkörd av en bil och åkt till sjukhus.

På den tiden fanns inget Internet. Lantbrevbäraren kom med Ystads allehanda på eftermiddagen. På bussen fick jag veta att det stått i tidningen att Sonny var död.

I min minnesbild skrek skoleleverna ut dödsfallet över skolgården. Det var som om tegelväggarna rasade ner när jag sprang in i klassrummet och jag grät mest av alla den dagen. Vi satt i en ring, höll varandra i händerna. Fröken hade svarta kläder och log inte som hon brukade.

På begravningen fick jag stå närmast Fröken. Vi stod i en halvcirkel runt kistan. Då hade mina tårar tagit slut och jag fick byta plats.

Det var min första begravning. Jag minns det som att Peters pappa var med och bar ut kistan. Vi samlades runt jordhögarna och hålet i marken. Kistan sänktes ner med rep. De fick hålla Sonnys mamma när hon försökte kasta sig ner efter kistan.

Efteråt var det kaffe på Hantverkshemmet. Så minns jag det i alla fall. I fotoalbumet finns en bild av kransen från klassen. Röda och vita rosor. Jag tror de var formade som ett kors.

Sedan dess har döden funnits i mitt medvetande. Under åren jag arbetade med boutredningar fick jag så många exempel på hur döden kan komma oväntat. När jag var advokat utvecklade jag “Änglaboken” – en struktur som skulle göra boutredningen mer tidseffektivt.

Tankarna virvlar runt i mitt huvud. Att det funnits cancer i min kropp ökar inte risken för att dö i morgon. Det kan hända när som helst. Beskedet om de borttagna melanomcellerna är bara en anledning att göra klart det som är viktigt för mig. Egentligen finns det aldrig tid att skjuta upp det man vill göra till morgondagen. Vi kan aldrig veta när morgondagarna är slut.

Malignt Melanom

När insikten landar rinner tårarna och jag mår illa. Vilken himla tur vädret inte avhöll oss från läkarbesöket i februari. 

Vad hade hänt annars?

Göken gol och det doftade fuktig vår på dagens morgonpromenad

Tankar kring sociala media, research för ett blogginlägg om cykelinfrastruktur och ett alltid lika givande telefonsamtal med sonen. Vi hade precis lagt på när telefonen ringde igen. Dolt nummer.

I Gullregn surrade humlorna

Det var kirurgen som opererade bort födelsemärket. Han frågade hur det hade gått, om ärret hade läkt.

“Vi har fått provsvaret.”

Jag var så uppfylld av tacksamhet och glädje efter telefonsamtalet med Sonen att jag inte ens här anade oråd, funderade inte över varför Kirurgen ringde för att berätta om provsvaret.

Närmast kameran Rhododendron Anuschka i bakgrunden R. Percy Wiseman

“Det innehöll melanomceller.”

På kladdlappen framför mig skriver jag “Kirurgmottagn. Melanomceller. Allting borta. Tydliga riktlinjer. Allt det sjuka är borta. Skära bort ärret. Hudbiten analyseras.”

Rhododendron Anuschka i nyplanterade rabatten (17 maj 2018)

Jag ställer frågor. Kirurgen förklarar vänligt att han inte är hudspecialist utan Kirurg, att jag kommer få mer information från Hudklinik. Det snurrar i huvudet.

“Enligt analysen är allt bortskuret.”

Det blev kanske inte den bästa kombinationen i den här gruppen. Rhododendron Roseum Elegans behöver flyttas.

Jag fortsätter med mina oändligt många frågor. Får jag vistas i solen? Hjälper solskyddskräm? Borde barnen gå och kolla sig? Hamnar de också i en riskgrupp med förtur? Han svarar vänligt och tålmodigt. Till slut fattar jag.

  1. Det kommer kallelse till kirurgmottagningen för att skära bort ärret.
  2. Jag är nu placerad i en riskgrupp som får gå på återkommande kontroller.
  3. Jag kommer få mer information.

En bra match – Rhododendron Old Port i bakgrunden och Rhododendron Roseum Elegans i bakgrunden.

Utan att tänka skriver jag ett meddelande till mina närmaste.

“Hej, för några veckor sedan fick jag ett födelsemärke borttaget. Läkaren ringde nyss – det fanns malignt melanom i det. Hela födelsemärket skars bort, så det lär inte finnas något kvar. Ändå kommer de även skära bort ärret som en ren säkerhetsgrej. Kallelse till kirurgmottagningen skickas inom kort. Läkaren betonade att det inte finns något att oroa sig för. Genom det här födelsemärket kommer jag i en annan kategori med mer kontroller – och så småningom mer information. Lovar hålla er informerade. Ville bara ge er informationen direkt. Just nu vet jag inte mer än så. Det var kirurgen som ringde och han sa att jag antagligen får en kallelse till en hudklinik också. Vilken himla tur att jag gick och kollade!!!!”

Rhododendron Old Port – en favorit

Först när meddelandet är skickat kommer tårarna. Vad hade hänt om vi inte åkt och kollat? Cancer. Det har funnits cancer i min kropp. Har det spridit sig?

Rhododendron Lee´s Dark Purple

För att döva ångesten börjar jag skriva detta blogginlägg. Utanför hör jag Fågelräddaren vissla. Han kommer när jag ropar. Tårarna rinner på nytt när jag ser oron i hans ögon.

“Läkaren sa att allt skulle vara bortskuret. Att det inte finns någon anledning att oroa sig nu. Tänk vilken tur att vi gick och kollade födelsemärkena!”

Rhododendron Cunningham White matchade Lee´s Dark Purple bättre än man kunde vänta sig!

Återigen finns tanken på vad som hade hänt annars.

Allt började egentligen på min Systers bröllop i augusti. Dottern hade ett födelsemärke på axeln. Jag kontaktade hudkliniken för att beställa tid för oss alla. Det var lättare sagt än gjort. Om man inte tillhörde någon riskgrupp kunde de titta på tre misstänkta födelsemärke – men inte alla.

Rhododendron Edelweiss

Det blev bara Dottern som gick och kollade. Istället började jag ringa läkaren Kerstin Öhrsmark, Baskemölla, som jag besökt för många år sedan. Det var telefonsvarare och jag skrev upp i min kalender att jag skulle ringa, men glömde. Så gick dagar, veckor och månader.

Det var ju ingen brådska. Det var ju en ren rutinkontroll för att Dottern hade ett stort födelsemärke på axeln och för att vi började diskutera.

En gammal Rhododendron intill husväggen som klipps ner vartannat år för att inte täcka fönstren

Insikten skrämmer.

Djupt där inne finns skammen. Var det kroppens svar när jag inte ville leva.

Jag slår ifrån mig tanken. Självmordsplanerna var en följd av depressionen. Depression är en sjukdom. Egentligen ville jag inte dö. Och nu vill jag absolut inte dö. Jag vill leva – det finns människor runt mig som älskar mig och uppskattar mig. Jag är inte värdelös.

Trädgårdens största Rhododendron

Hallå – det finns två alternativ:

  1. Det finns inte en enda melanomcell kvar i kroppen. Vad vinner jag då på att oroa mig och älta? Bara förlorad tid.
  2. Det finns melanomceller kvar i kroppen – det kan jag inte göra något åt nu – annat än att inte bränna mig. Skaffa solhatt. Men det är ju samma åtgärder som jag borde vidtagit för länge sedan. Hjälper det att oroa sig? Nix.

Så till nästa fråga. Den som man sällan ställer.

Om du visste att du bara hade tre månader kvar att leva – vad skulle du då göra?

Jag minns när jag talade med barnens Farmor om det här. Tidigare hade hon alltid velat resa, men när hon fick cancerbeskedet ville hon vara hemma, ha sin familj runt sig.

Sockblomma

Men vi vet ju aldrig när vi kommer att dö. Jag kan ju omkomma i en trafikolycka redan ikväll. Varför lever vi då inte varje dag som om vi bara hade tre månader kvar att leva?

Hallå! Sluta med de där tankarna. Du vinner inget på dem. Behåll skjortan på och ge dig ut och rensa ogräs istället!