Sustainable influencers

Någonstans har jag läst att det är viktigt att ha ett sammanhang för att må bra. Ett sammanhang med likasinnade. På Capellagården och i Älvdalen har jag mina skrivisar. Men i hållbarhetsfrågan har jag känt mig ganska ensam – ända tills i torsdags.

På Influencers of Sweden uppmanades medlemmarna att uppge en huvudämne för sina kanaler. När jag såg rubrikerna för bitarna på plats. Hållbarhet – det är ju vad min närvaro i sociala medier handlar om (även om jag skriver både om juridik och skrivande). För varje hållbarhetskonto jag surfade in på blev jag allt lyckligare. Tänk – det är ju precis det här jag vill skriva om. Nja, exakt vet jag inte än. Fortfarande famlar jag – men här kände jag mig hemma.

Sommarens böcker

Ännu bättre blev det när jag hittade gruppen Sustainable Influencers. Det fanns till och med ett gäng skåningar som träffats dagen innan (ja, det var tack vare den träffen jag hittade gruppen).

På några månader har jag byggt upp ett drömliv och jag känner att det här kan bli riktigt, riktigt bra. Lyckan bor i varje cell i min kropp. I nattens drömmar fanns Torsten Ohlsson, vitt hår och underfundiga, pigga ögon bakom glasögonbågarna, kontorschef på Sparbanken i Tommarp där jag sommarjobbade i många år. Jag kände hur annorlunda livet skulle ha varit om jag stannat på banken istället för att studera juridik. Men hur många upplevelser och erfarenheter hade jag då inte missat.

Föredragshållare på Advokatsamfundets Östra avdelningen i Tällberg september 2012

Sonens flickväns ord finns med mig “Det är så spännande att lyssna när du berättar om ditt liv.”

De viktigaste

Jo, nog har jag många erfarenheter. Det var intensiva år. I mitt hjärta finns en tacksamhet. Idag delar jag med mig av mina erfarenheter till barnen och ser hur väl de förvaltar dem. Plötsligt är min kamp inte förgäves. Det som hände är inget misslyckande. Äntligen försonas jag med det som varit och behöver inte längre förlåta mig själv. Det finns inget att förlåta. Jag känner mina brister, men älskar mig själv ändå.

Gruppen Sustainable Influencers var den sista pusselbiten som behövdes i mitt liv.

Länkar till några Sustainable Influencers som jag hittade på sidan

Tess Waltenburg

Det finns människor som har en förmåga att gå igenom skärmen, där orden blir som en kram fastän man aldrig mött människan. Att få kontakt med Tess var precis så. Hon är administratör för gruppen Sustainable Influencer. Det första inlägget jag såg var hur hon verkligen brydde sig om en bloggare som skrivit om psykisk ohälsa. I hennes ord fanns en obeskrivlig värme och genuin omtänksamhet.

Efter någon minut fick jag en vänförfrågan och inbjudan till den “skånska chatten”. När jag idag gick in på hennes sida fanns det ett inlägg som kändes så rätt för mig exakt precis nu. Ännu ett stort steg i min läkande process.

Ännu har jag inte hunnit läsa så mycket på hennes blogg – men den värme hon utstrålar i gruppen har väckt ett intresse för hennes skrivande och hennes tankar.

Här kommer några ytterligare konton utan inbördes ordning. Jag har bara sneglat snabbt – men lovar komma tillbaka med fler inlägg när jag lärt känna skribenterna bättre.

Ullsockan

Plånbokssmart

Naturligt hem

Hildebrandt

Leva mer på mindre

Slow fashion

Belle Isis, Belgien före 1845

Till Sustainable Influencers

Stort tack för att ni finns! Er inspiration är ovärderlig!

Det är min förhoppning att vi ska hitta ett tillfälle att träffas hos mig. Jag tror det skulle kunna bli en upplevelserik dag. Här är några av upplevelserna vi kan bjuda på.

Provcykla elcyklar upp till Mormors bod på Söderåsen

Film från första provcyklingen

Trädgårdar för biologisk mångfald

Mannen jag lever med och hans bror har tre gårdar med totalt sex stora trädgårdar. De värnar om djuren – matar fåglar hela året, sår in en stor areal med solrosor till fåglarna varje år, kommer anlägga våtmarker. De tre trädgårdar jag har hand om planterar vi in växter för fjärilar, humlor, bin och fåglar – samt massor av bärbuskar, fruktträd och perenna grönsaker.

Söder om gården

Grekland

Norr om gården

Körsbärslunden

Fram till 2014 bestod trädgården av en stor gräsmatta med skyfflade ytor under buskarna. Sedan dess har gräsmattan grävts upp bit för bit och ersatts med körsbärsträd, rosor och rhododendron.

Äppellunden

Om några år hoppas vi att gräsmattan ska ha ersatts av ett blomsterhav med massor av mat för insekterna.

Vita rabatten

I den vita delen av trädgården blommar hortensior som skulle kastas hos grossisten och mängder av rosor. Längst bak till höger Madame Legras de St Germain och till vänster Madame Alfred Carrier (180605)

Glödande rabatten

Bärträdgården (men här saknas inlägg)

Ytor med ätbara växter

Förutom det vi odlar har vi stora ytor där bekämpningsmedel inte används. Målet är att kunna ta hand om det som växer. I trädgården får kirskålen sprida sig (fantastisk i smoothies och soppor från tidigt på våren). Nere vid diket finns det massor av brännässlor. I år växer svinmållan tät i solrosfältets hjulspår. Kanske någon vill vara med och skörda när fröna är klara?

Svinmållan har jag tidigare rensat bort – nu sparas den.

Min närvaro i sociala media

Här kan ni läsa mer om mig och varför bloggen är så spretig.

På youtube vLoggar vi om våra cykelturer och berättar om elcyklar. (Blir superglad om du går in och gillar eller prenumererar) 

På instagram delar jag bilder från cykelturer, naturen – men också av rosor för att få en vacker helhet. 

På Facebook sköter jag Jönssons cykelaffärs sida tillsammans med min Dotter

Tidigare har jag även varit engagerad i 4verkeri-kanalerna – men har för varje år släppt allt mer av det området. I år avser jag åka till Älvdalen över nyår.

På mitt privata FB-konto har jag under åren delat många artiklar om miljöfrågan och tidvis fått utlopp för ilska över olika saker.

Nya kanaler

Cyklat.se ?

När vi varit ute och cyklar brukar jag dela bilder på instagram. När jag kommer hem tänker jag skriva ett sammanfattande inlägg på bloggen ungefär som det här. 

Därefter tänkte jag skriva inlägg på den nya sidan under

Sova

Äta

Uppleva

I mars 2018 började vi blogga om våra cykelupplevelser och jag kan redan se hur allt fler i mitt flöde ger sig ut på längre cykelupplevelser. Härligt att se hur inlägg inspirerat. Funderar på hur sidan kan göras interaktiv på ett enkelt sätt. Projektet är under utveckling. Tips mottages tacksamt!

Trolldomsprocesserna

Jag har skrivit en roman om trolldomskrisen. Hur kunde mer än 300 personer avrättas i Sverige anklagade för trolldom? På min sida har jag lagt all research. Förhoppningsvis blir det en egen sida under hösten (ett namn ligger och gror i mig – det känns fortfarande helrätt).

I september åker jag upp till Älvdalen. Då tänkte jag göra några vLoggar och visa platserna samt berätta mer om trolldomskrisen. Egentligen var detta upphovet till nystarten i sociala medier. När jag blev refuserad av fyra förlag fick jag idén att jobba med min närvaro i sociala medier medan jag väntar på att något förlag ska upptäcka mina romaner. I huvudet finns en serie på sju romaner på temat “Vem tände bålen?” Mer om det kan du läsa här. 

På FB har jag startat gruppen Nordiska trolldomsprocesser – även om jag inte varit så aktiv där ännu. Men det kommer nog i sinom tid.

TACK för du tagit dig tid att läsa – och jag är oändligt tacksam om du skriver en kommentar med dina spontana tankar på hur jag bäst utvecklar mina kanaler.

Bort med det gamla och utrymme för något nytt

Det är som om jag befunnit mig i en centrifug. Idag öppnades luckan. Kinderna torkade i vinden, som blåste bort all skuld, skam, rädsla och ilska. Kvar fanns bara doften av sommar och blommande lind. Det finns mer att skala av och förlåta – men inte just nu. Inläggen om självmord flyttas långt in i framtiden. Kanske till en bok. Jag vet inte.

Golden Celebration, en austinros från 1992

Det finns så många andra ord att skriva, så många upplevelser att dela. Ord som sprider glädje istället för ångest.

Visst är det mycket som är tokigt i världen – men vad hjälper det att gnälla? Det finns så många politiker som kommer göra det i höst.

Över en kopp detox-te pratar vi om hur mycket som hänt sedan vi hördes av i februari 2014. Och där i samtalet inser jag hur stora förändringar jag gjort  – förändringar som tagit tid och jag kan vara stolt över.

För varje dag lever jag allt mer som Munken som sålde sin Ferrarri. Jag äger ingenting – och det materiella äger inte mig. Min livsuppgift är biologisk mångfald och att inspirera andra till förändring – inte genom pekpinnar och skuldbeläggande utan genom glädje och tacksamhet.

I varje ögonblick finns något att vara tacksam för, något att uppleva eller en nyfikenhet att stilla. Jag har så mycket att berätta – om midsommarnatten i botaniska trädgården, om vågornas klick mot stenhällar i Fiskebäck, om rosendoften längs Kattegattleden, om brunchen i Varberg. Och ja – det kommer. Jag ska titta igenom filmklippen och skicka till Cissela, skriva ett långt – eller flera – blogginlägg – vi får se vad det blir.

Och så vill jag skriva om Österlen. När jag såg filmen om Sydostleden ville jag göra en om Ystad – hur härligt det är att ta cykeln ner till havet – hur mycket det finns att se. Då finns det inte tid att skriva om depression, ångest eller arbetsnarkomani.

Jag har inte flytt från det jobbiga den här gången. I fyra år har jag stått ut i allt det svarta, fått insikter, lärt mig, gjort förändringar.

Det räcker nu!

Från nu är bloggen en hyllning till livet och en kärleksförklaring till Moder Jord.

Tacksamhet

Det här inlägget publicerade jag under några timmar den 20 juni 2018, men så drog jag tillbaka det för att ge mig tid att känna efter om jag är redo för det.

Den 20 april 2014 skrev jag för första gången i den lilla skrivboken till min Dotter. I den har jag fortsatt att skriva lite då och då. Alla de där orden som jag vill säga men som inte behöver sägas just nu, alla de där förklaringarna som bara skulle leda till dumma diskussioner. Jag skriver ner dem, får ur mig dem.

Idag skriver jag fler sidor än någonsin. Förklarar vem jag är, varför jag gjorde som jag gjorde.

Det är så många tankar i mitt huvud. Du säger så mycket klokskap och jag är stolt och lycklig över att ha en dotter som dig – för jag vet att du är där av egen kraft. Jag känner mina tillkortakommanden, men vet också att jag gjort mycket som var bra.

Du har så rätt – jag söker bekräftelse, jag vill bli sedd. Och jag förstår varför, men de orden skulle såra. De orden får vila i den lilla skrivboken med Big Ben på framsidan tills en dag då de är mogna att läsas.

I huvudet virvlar så många tankar, så många känslor.

Du var så fylld av glädje och energi när jag hämtade dig – och jag känner skuld för du var totalt urlakad när jag lämnade dig – och jag vet att det var jag som stal din energi, sög den åt mig, Och jag skäms. Samtidigt vet jag att vi båda behöver det här. Vi behöver hyvla oss ner genom lagren av outsagdhet. Vi behöver prata om alla spindelnät som spunnits kring oss, det klibbiga, obehagliga.

Och jag älskar dig, jag har aldrig älskat någon som jag älskar dig och Anders. Och det gör så obeskrivligt ont när jag inser hur mycket jag skadat er bara genom att vara jag. Det omedvetna, det som vi inte kan dölja fastän vi försöker.

Det är så många tankar, så många funderingar, så mycket lättnad, så mycket glädje – allt på en gång. Och jag tänker att det är så här att vara mitt i en terapi. Eller så är det så här livet är när man inte trycker undan några känslor, när man låter dem få finnas. Livet är känslor och jag måste lära mig leva med dem. Jag måste lära mig tycka om mig själv – alla delar av mig själv. Inte låtsas vara någon annan som jag inte är.

Du säger att jag inte ska jämföra – nej jag vet. Jag vill vara så stark som du, kunna stå för mig själv, opåverkad av andra, välja vad jag ska ta in, välja vilka känslor och sinnestämningar jag släpper in. Du är mitt barn – men starkare än jag någonsin varit.

Eller … finns det i mig en styrka som jag inte sett. Jag har trots allt kunnat resa mig gång på gång. Det är dags att se den styrkan. Ilskan har fått sin tid – men nu är tid för glädje – för tacksamhet över livet.

Läkaren sa att cancern var mindre än 0,6 mm tjock. Att hon inte skulle ha oroat sig för cancer som var mindre än 1 mm tjock. Jag har fått livet tillbaka.

När jag berättade hur jag utsatt mig för solen – själv bidragit till min cancer sa hon att det kunde jag inte tänka på. Det viktiga var vad jag gjorde i framtiden. Och det är väl precis så det är – inom alla områden. Både Cissela och Sven säger det. Det som har varit kan jag inte göra något åt. Lev här och nu.

Är stolt över cyklarna jag designat

Om två månader ska vi träffas och cykla igen. Första cyklingen var på hennes 23 års dag. Den här gången fyllde hon 278 månader – nästa gång 280 månader. Nu ska vi fortsätta fira hennes jämna månader.

Nästa vecka ska jag på yoga för Merethe – en fantastisk nystart! I mer än fyra år har jag skalat av – nu är jag redo att bygga upp.

To-do-list (jag måste lära mig leva med en hjärna som den här… en dags cykling och jag är fylld av uppslag …)

Skriv blogginlägg om cyklingen på Sydostleden

Skriv blogginlägg om bären i Ravlunda

Skriv blogginlägg om maten i Simrishamn

Skriv blogginlägg om cyklingen på Nävlingeåsen

Skriv blogginlägg om hudcancer

Berätta om cyklarna

Uppdatera den fördjupade texten om mig

Skicka underlag för filmer till C (just nu tre filmer som väntar på klippning)

Tänk igenom hur du vill ha det i sociala medier

Tänk igenom om det ska bli en ny cyklat sida

Ett virr-varr av tankar

Det är så många texter i mitt huvud, nästan som när livet for på i ett sjukt tempo. Men nu är stygnen borttagna och jag kan äntligen komma igång med yogan igen. Idag ska jag på massage hos Merethe. Systemkameran får följa med för efteråt tänkte jag njuta av rosorna på Fredriksdal.

Egentligen skulle jag kunna ta bussen, men jag vet inte var den stannar och den är alltid sen. Just nu är jag mer stresskänslig än på länge. Psykologen beskrev det som att jag har dödsångest. Förhoppningsvis släpper det snart. På tisdag har jag tid hos Doktor Kerstin Öhrsmark i Baskemölla. Dottern får hänga med så vi kan kolla hennes födelsemärke också.

“Jag vill leva, jag kan leva, jag kommer leva, jag behöver leva…”

På morgonpromenaden upprepar jag orden gång på gång samtidigt som mitt undermedvetna sprutar ut klimatsmarta idéer. Som om hela min varelse har panik – måste visa för någon högre makt att jag faktiskt behövs, att jag kan göra skillnad.

Och tröttheten finns där, letar sig in i varje cell. Ändå vaknar jag tidigt. Min kropp är som almen den sista sommaren innan almsjukan tar över. Då är bladen grönare och den producerar fler frön än någonsin. Sedan bara dör den, står där livlös med grenar som tomma händer.

Nej – jag ska inte dö. Jag behöver leva.

“Jag kommer leva, jag måste leva, jag kan leva, jag vill leva, jag behöver leva …”

Många gånger varje dag upprepar jag Iris ord. Inte ens trädgårdsarbete kan lugna hjärnan längre.

“Tack till Anki, Cissela, Annelie och Cissela – det är tack vare er jag kom igång med sociala medier igen – och tack Helena mitt ständiga stöd i skrivandet.”

I pallkragarna planterar jag grönkålsplantorna Padda köpt. Grönkål är bra för hälsan, funkar bra i smoothie. Massor av gurkmeja och svartpeppar åker ner i hummusen – det ska vara en bra kombination – varför har jag glömt.

“En träff för influensers – vi skulle kunna bo i Kågeröd cykla elcykel över åsen. Bada badtunna. Eller varför bara en träff för influensers. Nej, jag borde samla upplevelseföretagen runt åsen, vi skulle kunna starta ett nytt bolag, anställa någon som hyrde ut cyklar. Cykelturism på Söderåsen är verkligen …”

Det är torrt i trädgården. Jordgubbarna knortiga och fulla med smak, smultronen små. Längs gångarna växer de som om de hamnat där av sig själv. Det syns inte att jag planterat varje bångstyrig planta precis där jag ville ha den, precis där det blev så där vildvuxet och oförutsägbart. Nävan hänger, kommer hon att återhämta sig? Och regnet i prognosen är nu helt borta igen.

I Folkets Park samlas skoleleverna för skolavslutning. Himlen är grå, precis som jag minns så många av barndomens skolavslutningar. I linden surrar humlorna. Och jag vill bara leva, måste leva. Finns det någon högre makt som rullar ut våra livstrådar? Om det gör det vill jag bevisa att jag faktiskt behövs, att jag kan göra skillnad.

I går var jag sen som vanligt. Men istället för bilen tog jag elcykeln till Bjuv. Underbart att slippa leta parkering. Intill ingången fanns en bänk där jag låste fast cykeln med ett bygellås. Så skönt att komma fram utan att vara svettig – fastän det var motvind.

Arbetsnarkoman

Så sitter jag där i psykologfatöljen och gråter igen. Tillsammans börjar vi se mönster hur jag agerar när något blir för jobbigt, hur jag flyr in i aktiviteter. Så har det varit länge. Det är svårt att ta sig ur inkörda hjulspår.

När Sonen besökte oss på nationaldagen kom vi att tala om varför han inte ville med och resa. Han berättade hur han upplevde vårt extremt höga tempo. Nu kunde vi skratta åt alla museum jag klämde in om vi hade några timmar över i Stockholm. Han hade många, många exempel på mitt tokiga tempo.

Just nu är det dödsångesten jag flyr ifrån. Som du märker är aktiviteten i sociala medier högre än på väldigt många år. Så länge jag är aktiv kan jag inte tänka. Eller rättare sagt – om jag styr mina tankar slipper jag tänka på det som är jobbigt.

Inte ens i lördags blev det några flödesskrivna sidor. Istället omarbetade jag sidorna “om mig” här på bloggen. När jag skulle skriva mer om mig själv blev det ytterligare en hel sida. Lite märkligt – men just nu sker den största bearbetningen här på bloggen – och du får möjlighet att följa med.

Lager efter lager hyvlar jag av min yta att förträng, men än är det förgångna för ömtåligt.

Första inlägget i serien om Självmordsplanerna hittar du här.

Länkar

10 april 2010 – synen på kvinnan

26 september 2013 – tankar på operationsbritsen

20 mars 2016 – tillbakablick och insikten att jag flytt från det jobbiga

Upp över Söderåsen igen

Träningspasset över Söderåsen ger värsta adrenalinkicken. Särskilt när du rullar ner från Stenestad till Åvarp.

The highest point at Scania is 212 meter above sea level. It’s located at the bedrock ridge Söderåsen. You find serval beautiful places at Söderåsen. Here the pool Finntorpadammar

Det är så lätt att bli hemmablind, att ta de små vardagligheterna för givna.

We have our training two times every week. 29 kilometer up to Stenestad – 181 meter above sea level.

Förra veckan avstod jag från träningspassen för att ge operationssåret tid att läka. Aldrig hade jag trott att träningsrundorna var så viktiga för mig. Saknaden var stor.

Söderåsen is beautiful all around the year. Here just before we go down – about 55-60 km/h

Fågelsång, den varma vinden mot hude, doft av kaprifol, fläder och rosor.

Big tree, birds and the stillness.

Den här gången blev det “Teneriffa-växlen” på vägen upp. Med den klarar jag varenda uppförsbacke – även om det går långsammare än förr.

English links

About Söderåsen

About Stenestad

Tidigare inlägg om Söderåsen

22 mars 2018 – årets första träningspass

24 mars 2018 – Åstorp

10 april 2018 – elcykel över Söderåsen

13 april 2018 – träningsrunda

15 april 2018

29 april 2018

Provcykling av elcyklar

Självmord

I februari 2014 såg jag ingen annan utväg än självmord. Guldringen på mitt vänstra finger hade inskriptionen “Älskar dig oändligt/Sven”. Barnen var sjutton och nitton år. Hur kunde jag bara tänka en sådan tanke?

I fyra år har skammen haft mig i sitt grepp. Skam för vad? För att jag inte orkade alla konflikter?

I lördags läste jag om tystnaden kring Diana Dontsovas mammas självmord och insåg att min röst behövs. Därför började jag skriva den här texten. Det är nog den svåraste text jag skrivit. Om texten blir klar vet jag inte.

Papegojtulpan

Lördagens skrivtid ägnade jag åt att läsa gamla blogginlägg. Där fanns svaren. Några blogginlägg la jag in i menyn under “Halvvägs till Hundra”. Kanske finns där embryon till boken jag planerar som min femtioårspresent till mig själv – om jag får leva så länge. Skulle jag vara död har jag sett till att den kommer bli utgiven ändå.

Det är svårt att stanna i känslan, jag flyr ifrån ämnet. Kanske borde jag bara lämna det förgångna – leva i nuet.

Detta kan vara Tres Chic

I fyra år har jag försökt, psykologen påminner mig om textraden

“Det som göms i snö kommer upp i tö … “

Vi odlar för humlor, fjärilar och bi. Då behövs det en variation av växter. Vildsmultron sprider sig tacksamt. Vitklöverplantor sår jag in.

Jag intalar mig att det inte handlar om mig – att jag kan ge röst till dem som inte längre kan tala. Kanske ville inte de heller dö. Kanske blev det bara så när …

Nysådd vitklöver kring trampstenar från åkern

Ja – när då? Vad är det som kan göra att livet blir för tungt att leva?

Sockblomma

Kanske orkar jag aldrig fullfölja det här blogginlägget. Ändå ska jag dela med mig av det jag hittills skrivit. Nedan följer bara en massa lösa tankar om orsakerna till att jag inte vill leva.

När jag läser igenom ser jag att det finns embryo till så mycket mer. Men jag behöver tid för att skala av, tid att bearbeta, tid att acceptera det som varit och förlåta mig själv.

Ha överseende med att det här blev väldigt rörigt …

Söder om logen skapas en skyddad plats av det gamla tunnelväxthuset. För några år sedan föll ett vildplommon i stormen. Istället för att kämpa mot vildskotten tvinnas de till en portal.

Arbetsnarkoman

Till arbete och nya projekt flydde jag istället för att möta de jobbiga känslorna och konflikterna efter skilsmässan. Kanske var utmattningsdepressionen från 2002 inte utläkt.

Känsla av värdelöshet

Var kommer känslan av värdelöshet ifrån? Den har funnits med mig länge. 1992 sa Lagmannen att jag behövde arbeta med min självkänsla. Var det bristande självkänsla som ledde till mitt bekräftelsebehov?

Min personlighet

Harriet Hedin insåg 2012 att jag var ovanlig och frågade om jag kunde tänka mig att göra några personlighetstester. Sedan dess har jag insett att jag även är HSP och särbegåvad.

Konkreta problem

Arbetsrättsliga konflikter

Administrativt krångel och krav som ställs på företagare

Ekonomiska åtaganden som blev för tunga när jag blev sjuk våren 2012

Privata konflikter där jag upplevde att barnen vändes mot mig

Utmattningsdepression som jag inte “hade tid med” och som till slut fick min hjärna att kapsejsa totalt.

Några riktigt jobbiga ärenden med knepiga motpartsombud

Men det allra största var att jag kände att jag misslyckats som förälder – att jag inte funnits där för mina barn. Jag kände mig värdelös som förälder.

Tidigare texter om mina självmordstankar

På psykiatriska kliniken

Måndagen den 17 februari 2014 – skuld

Onsdagen den 19 februari 2014 – som vissnande tulpaner

ECT-behandling

Om ECT-behandling

Avveckling

10 mars 2014 – tillbakablick

12 mars 2014 – tack

12 mars 2014 – konkurs

13 mars – tack

13 mars – frihet

14 mars – framtiden?

15 mars – trötthet

18 mars 2014 – borgenärerna

Bakgrund till självmordstankarna

Kraven på företagaren – 8 september 2011

Kostnader för sjukskrivning – 9 juli 2012

Den administrativa bördan – juli 2012

Orealistiska visioner – 7 maj 2012

En ohållbar situation – 26 oktober 2011

Orimligt högt tempo – 25 november 2011

Särbegåvning

Älskar du dig själv?

Långsamt självmord 13 juni 2013

Om sjukskrivningen

16 mars 2014

19 mars 2014

2 november 2014

1 december 2014

15 februari 2015

30 april 2015

14 september 2016

26 mars 2018

Tillbakablickar

3 juli 2014 – ett annat liv

4 juni 2018 – Ting Tar Tid – att lämna det materiella

Länkar till andra bloggares texter om självmord

Diana Dontsova

Flora Linnea i Helsingborg

Redan på parkeringen utanför Flora Linnea  dallrar rosdoften över asfalten

Sakta accepterar jag innehållet i det nya läkarintyget.

Accepterar – egentligen har jag ju visst det länge – i vart fall ända sedan testerna jag var på i september.

“Psykologbehandling kommer att fortgå under flera år framöver. Syfte att hitta strategi att hanter den stressintolerans pat ådragit sig genom flera tidigare utmattningstillstånd, men tyvärr tror jag, med tanke på utfall hittills, inte att pat kommer att bli återställd.”

Det är som med hudcancern – jag har mig själv att skylla. Hur kunde jag pressa mig så?

Nu när det finns på pränt finns det ingen anledning att förtränga det längre. Mina dagar är fyllda av tokigheter.

Som idag – när jag kom till psykologen – men det inte fanns någon tid. Den hade jag avbokat för att åka till Älvdalen och så klart glömt att meddela att jag bestämt mig för att stanna hemma när jag fick beskedet om malignt melanom.

Flora Linnea ligger intill Fredriksdals friluftsmuseum

Eftersom massagen hos Merethe var framflyttad pga att de nya lokalerna inte var klara hade jag bara att hämta kassarullar till cykelaffären kvar på min to-do-list.

Ingången till Flora Linnea lockar till doftupplevelser

Hur skulle jag bara kunna undvika att stanna till på Flora Linnea när det ligger på vägen till Kontorsleverantören?

Madame Boll – en av rosorna på önskelistan

Redan utanför staketet gick jag in i doftmolnet. Den första rosen jag böjde mig ner för att dofta på var Madame Boll. Välformade, ljusrosa blommor som skulle passa perfekt i den romantiska trädgården. Härlig doft – om än inte en av de starkaste.

Rosor i mängder står uppställda längs väggar och i prydliga gångar.

I stället för en timme gråtande i psykologstolen gick jag runt och doftade på blommande rosor.

Olivia Rose Austin – både vacker och fantastisk doft

Den här gången hade jag inte systemkameran med, men det blir en ny tur snart med den som sällskap. Då ska jag även lösa entré till Fredriksdal.

Austinrosor i mängder

Vilken skillnad det är på att besöka en riktig plantskola jämfört med köpcentrum som Bauhaus och Blomsterlandet.

Madame Boll hittade jag på flera ställen.

Jag brukar fotografera blommor och deras skyltar för att kunna hitta dem när jag har funnit deras plats i trädgården. Hur glad blir man inte när man upptäcker att en av de vackraste och mest väldoftande rosorna växer i egna trädgården sedan några år?

Vrams Gunnarstorp – en klätterros med många utmärkelser. Snart, snart blommar den i min trädgård.

Innan jag skulle betala kollade jag igenom bilderna och upptäckte att jag lyckats fotografera skyltarna utan att få med rosornas namn. Stön! När jag frågade om en av rosornas namn gick trädgårdsmästaren bet. Det blev till att ta en ny runda bland rosor och skyltar. Souvenir de la Malmaison var namnet – nu ligger den högt på önskelistan.

Souvenir de la Malmaison “En mycket berömd, gammaldags ros med utsökt charm” enligt skylten

Min fråga ledde till intressanta samtal om sociala medier. Det visade sig att trädgårdsmästaren jag frågat hette Christina Högardh Ihr och arrangerar trädgårdsresor. 

En rullebör kommer lastad från Flora Linnea

Det finns en hel del fröer och plantor som väntar på att komma ner i jorden där hemma. Ändå kunde jag inte låta bli två nya rosor, några fröpåsar och den blomma som lockade till sig flest humlor. När blir planterade vet jag inte. De får stå bredvid med de andra som väntar på plantering och sänkas ner i zinkbaljan då och då.

Varför går jag överhuvudtaget hit?

I skuggan, under ett träd, kunde jag parkera. Hämtning av kassarullar gick snabbt. Sedan var det några grejor till droppbevattningen jag behövde – men utanför Familia fanns inte ett dugg skugga.

Billigt, billigt är det enda det handlar om på cashen. Ändå går jag in där för att kolla utbudet av frukt och grönt. Ibland hittar man andrasortering av svensk gurka och jordgubbar.

Ändå ställde jag bilen och hastade till Bauhaus för att få tag i droppbevattnings-attiraljer. Lämnade av de dyra delarna i bilen och sprang in på cash och Citygross för att leta granatäpple.

Torkade nässlor – 899,50 kr/kg.

Kontrasten till upplevelsen på Flora Linnea var stor. Många tankar snurrade i huvudet när jag körde hem. Hur väljer jag att konsumera? Vilken betydelse får det för framtidens försäljningskanaler?

Har kollat en del på bloggar de senaste dagarna och insett att selfie tycks vara nödvändigt. Så här – en fredags selfie. Klädsel: vit blus inköpt år 2008 på Lis mode. Resårbälte inköpt på Erikshjälpen för 5 kronor ungefär samtidigt.

Jagar bort tankarna på döden

Ägnade förmiddagen åt att testa elcyklar med ett gäng härliga människor.

Fattar ni hur värdefulla era kommentarer är för mig just nu?

Jag behöver all pepp i världen för att jaga bort de svarta tankarna.

Dagens ros går till Maria Åkesdotter.

Alchymist – en av mina favoritrosor.

Annika: “Tack, så värdefullt att höra!!! Som ett mantra upprepar orden att allt var borta och att resten är rutinkontroller. Ändå smyger sig ovissheten in. Det har funnits cancerceller i din kropp. Har de spridit sig.”

Maria: “Ja det var en tuff period förfärliga tankar. All styrka och kärlek till dig!

Annika: “Åh – tack – att få bekräftat hur jobbig oron är var fantastiskt!!!! Känner mig så tramsig som har all denna oro när kirurgen sa att de skurit bort allt. Ändå är tankarna på döden ständigt närvarande. Vet ju hur snabbt Malignt Melanom kan sprida sig. Om det finns något kvar kan det ju ha spridit sig hur mycket som helst. Och ändå – så får jag ju bara inte tänka!!!”

Maria: “ja av ngn anledning har de svarta tankarna förtur. Att vända skutan är inte det lättaste men ett måste. Det är så lätt att säga så svårt att få till. Kämpa på! Och prata med Iris Rönnqvist hon är av en expert på området. “

Årets vackraste dag! Vi valde att närmaste vägen till Söderåsen. (180429)

I förmiddag provcyklade jag med nio personer upp till Stenestad. Helt underbart! Inte en sekund hann de svarta tankarna ifatt mig. Tjejerna som vunnit var såå tacksamma! Nu har jag fått beställning på ytterligare en provcykling som ska bli en födelsedagspresent. Ja, arrangemanget var så uppskattat att vi kommer lotta ut ytterligare provcyklingar.

Nu ska jag ut och plocka nässlor, kirskål, våtarv och annat gott. Om det finns någon dj-a cancercell kvar så ska jag svälta ut den!

Länkar

Samtalet från kirurgen (sedan är det bara att klicka vidare till nästa.). 

Berg och dalbana

Tankarna irrar runt. Helst vill jag bara fly ifrån dem. Engagera mig i något, men psykologens ord finns med mig. “Stanna kvar i känslan. Det som göms i snö kommer upp i tö.”

Länge talade jag med Sonen igår. Han har alltid så kloka tankar.

Det är märkligt – men jag är inte rädd för att dö. I meditationer har jag farit iväg till ett ljus där inga problem finns. Ändå vill jag inget hellre än att leva. Träden jag planterat, blommorna som växer till sig för varje dag – och framförallt vill jag följa barnen. Kanske får man inte säga så – men jag lever delvis genom dem. När det berättar om sina upplevelser och framgångar gläds jag mer än jag någonsin kunnat göra över mina egna upplevelser.

Att dö innan jag delat med mig av mina erfarenheter känns som ett slöseri. Mina erfarenheter har formulerat tankar. Åh, min hjärna går för högtryck nu. Det är så många tankar. Den vill fly från det jobbiga.

Det är som om den redan är inställd på att dö! Hallå – du ska inte dö!!! Du kommer gå igenom en massa tester – du kommer behöva leva i ovisshet – men döden kan man aldrig förutse. Den kan komma snabbt genom en olycka. Inget har förändrats!!!

Jag har lagt “flyktprojekt” åt sidan. Här på bloggen kommer jag dela med mig av min ångest, men jag ska också försöka gräva fram erfarenheterna och tankarna som jag vill dela med mig av. Vi vet aldrig något om morgondagen.

Det finns så många trasiga relationer – människor jag skulle vilja krama om och be lägga alla oförrätter bakom sig – leva här och nu. Det behövs inte en massa socialt snack – bara en kram. En kram som skrämmer bort all skam och skuld.