Duktiga Dotterns näsa

Bomullstussar singlar från himlen. Andetagen kyler insidan. Tacksamhetstankarna ilar till Lund i förväg.

Duktiga Dottern är allt det som jag ville vara men inte trodde att jag var. Genom henne lever jag om mitt liv. Kan man älska ett barn för mycket?

Hon har lärt mig älska delar av mig själv. Det började med näsan.

Det var en fredag i första klass. De stora slutade tidigt. Bussen var full. Det fanns bara en plats ledig, där bak. Inte allra längst bak – utan på sätet som löpte längs bussens långsida.

Röd gallon. Den Elake hade stålbågade glasögon. Han sa att min näsa såg ut som en skidbacke.

Jag trodde honom.

Alla hjärtans dag

Det är fyra år sedan jag tillbringade tio dagar på psykiatriska kliniken. Idag har jag  reflekterat över livet och hittade några länkar till tankar från då.

Bloggen har varit med mig så länge. När allt annat avvecklades samlade jag mitt liv här.

Fyra år. Jag är så evinnerligt trött på de negativa tankarna, på tröttheten, på att stå och stampa.

I slutet av året hände saker i raketfart – saker som kan komma att påverka mitt mående i positiv riktning. Det känns som om det är något nytt på gång och jag känner större framtidstro än jag gjort på många år.

Det finns många fantastiska människor som bidragit till detta. En av dem är Bob Hansson.

Stort TACK Bob för alla insikter du gett mig! Fem dagar i veckan går jag din meditationspromenad. Varje gång känner jag djup tacksamhet till dig. Inspirerad av dig tänker jag dela med mig av tacksamhetstankarna här på bloggen under resten av februari.

Det heter ju ALLA hjärtans dag

"Det heter ju inte hjärtat på den jag ligger med dagen." Dags att ta ALLA hjärtans dag på allvar och levla upp menar Bob Hansson!Fler snälla tankar hittar du här: https://goo.gl/ZNMcBY

Publicerat av Ordfront förlag den 12 februari 2018

 

“Det är i motvind drakarna lyfter” – sammanfattning den 5 april 2014

På väg den 3 maj 2014

Häxorna i Älvdalen den 9 maj 2014

Älvdalen den 12 maj 2014

Från Älvdalens snö den 15 maj 2014

Som en snigel 29 maj 2014

Nytt liv den 14 juli 2014

Edgångssammanträde den 16 juli 2014

Cykla i Skåne

Tack för alla kommentarer på instagram, FB och meddelanden!

Ja, det är verkligen fantastiskt att cykla – inte bara på Teneriffa. I Danmark har vi våra favoritvägar, men även Skåne är fantastiskt.

Kullens fyr

Kattegattleden mellan Göteborg och Helsingborg erbjuder många fina cykelsträckor. Här – Kullens fyr.

Anledningen till att vi åker utomlands och cyklar är vädret – på vintern är det för kallt för att hålla igång cyklingen.

I år ska jag bli bättre på att dela med mig av våra söndagscyklingar här på bloggen. Har då några frågor om cykling är du välkommen att höra av dig.

Förhoppningsvis kan bloggen inspirera fler att cykla!

Här hittar du mer om Kattegattleden.

Våren är den bästa cykeltiden. Från cykelsadeln hinner du njuta av alla vårblommor. Vi brukar stanna till och bara beundra blommor i trädgårdar. På cykelkartan antecknar vi om en väg är speciell. När liljekonvaljerna blommar cyklar vi “liljekonvalj-vägen”.

Sydostleden har också en bra hemsida med information. 

Om sommaren cyklar vi en kortare runda nästan varje kväll. Med cykel upptäcker du hur mycket det finns att njuta av på hemmaplan.

Investera i en bra cykelkarta. Mobiltelefonens kartor använder jag för att hitta rätt när vi förirrat oss, men jag tycker att det är svårt att få överblick. Det finns många fina vägar att cykla.

Även hösten är en fantastisk cykeltid. Det gäller bara att välja rätt ställe. Även om det regnar klarar man vara ute i några timmar. Njut av en varm dusch och the när du kommer hem.

 

Helena Hansen – en av de viktigtigaste i mitt liv just nu

Skrivkurser, skrivretreat, FB-grupper – där kan jag möta andra skrivande människor.

I dag fick jag mail från en kursare från Capella. Hon berättade att hon nu skickat sitt manus till Helena Hansen och frågade hur mitt samarbete med Helena såg ut.

Här är delar av mitt svar:

Vad roligt att höra att kontakten med Helena fungerar!

Helena har blivit en av de viktigaste personerna i mitt liv. Hon lyfter mig och får mig att börja tro på mina egna förmågor.

Helena är så mycket mer än en lektör för mig. Vår kontakt började i samband med Skriv2016 då deltagarna erbjöds en gratis kapitel 1 analys. Helena gick då på lektörsutbildningen. Jag träffade henne i samband med skrivkonferensen och köpte ytterligare utlåtande. Därefter anmälde jag mig till Vinterskolan – en skrivkurs på nätet där det ingick 10 sidor lektörsläsning. Jag hade så svårt att färdigställa texter, tror bara jag skickade iväg 2-3 sidor – men Helena sa att jag kunde skicka in resten när jag ville.

Idag har vårt samarbete utvecklats. Ca en gång i månaden skickar jag in några sidor, samtidigt kommer vi överens om datum när jag ska skicka in nästa text. Antalet sidor jag skickar in är olika och Helena tar betalt per sida. Ofta har jag någon specifik fundering som hon fördjupar sig extra i. Av hennes utlåtande har jag lärt mig så otroligt mycket. Man skulle kunna beskriva det som en skrivkurs där jag styr över ämnena och helt kan ägna mig åt mina egna texter. Genom Helena får jag en gräddfil in i alla de utbildningar hon gått. (Bl a har hon gått Författarlinjen på Lunds universitet – en utbildning jag skulle vilja gå men som jag nog aldrig kommer orka ta mig igenom.)

Helena har en förmåga att uppmärksamma mig på förbättringsmöjligheter utan att jag känner mig ”dålig”. Hon hittar också oslipade diamanter i texter som jag själv tycker är jättedåliga.

Min berättelse bygger på protokoll från den första stora trolldomsprocessen i Dalarna. Vid ett tillfälle bad jag Helena särskilt titta på karaktärerna. I utlåtandet kunde jag se hur karaktärerna fått liv genom mina ord – det var helt fantastiskt!

Förutom utlåtandet får jag tillbaka mina egna texter med hennes kommentarer.

Du har verkligen något att se fram emot!!!

Sedan Capella har skrivandet fått ta allt större del i mitt liv. Trädgården, cykling, yoga har blivit som öar av kreativitet där metaforer kommer till för att sedan formuleras till ord vid datorn. I fredags skickade jag in ca 10 sidor till Helena. Den 11 september skickar jag nästa text – hur många sidor eller vad det blir vet jag inte. Men bara det att ha en datum när jag skickar vad jag har hjälper mig att skriva.

Flykt in i 1600-talet

Vildhallonen måste ha varit välkommen sötma på 1600-talet. Undrar om stoppade direkt i munnen eller bevarade dem för vintern på något sätt.

Vildhallonen måste ha varit välkommen sötma på 1600-talet. Undrar om stoppade direkt i munnen eller bevarade dem för vintern på något sätt.

Utanför regnar det. Efter en veckas kliande knottror på fötterna håller jag på att bli tokig. Min hud är som en varningsklocka. Förr gav stressiga situationer prickar på fingrar och händer.

Funderar på vad som utlöste prickarna på fötterna. Nedsatt immunförsvar efter hostan? Samtalet med Försäkringskassan som drog upp det gamla? Tillbakablickande genomgången med psykologen förra veckan då journalen skulle uppdateras? De konstiga inläggen på min FB? Eller kanske ett hopkok av alltihop.

Jag vet inte.

Det enda jag vet är trolldomsprocesserna blivit min tillflykt. Jag flyr in i dem så som jag en gång grävde ner mig i arbete när jag mådde dåligt. Fast inte på samma sätt. Orken räcker endast kortare stunder.

Återigen funderar jag över Gullichs-Anna. I Helenas genomgång av karaktärerna skriver hon bl a så här;

“Fundera dock över scenen där Anna sitter vid bordet med Anders och de andra (i dokumentet Början). Här är det nämligen något svårt att förstå vad som händer. Att de skojar med varandra är klart, men har Anna verkligen berättat att hon varit i Blåkulla? När jag sedan läser dokumentet Gullichs-Anna förstår jag bättre att det faktiskt är så. Jag funderar dock på hur logiskt detta är. Hon som är så religiös, har hon verkligen berättat att hon varit i Blåkulla? Och är det inte farligt att berätta något liknande i den situation hon befinner sig? I ditt mejl (och senaste dokument) bekräftar du att det faktiskt är så, att hon även enligt protokoll angett att hon åkt till Blåkulla. Här tror jag du bör försöka få fram orsaken till detta lite tydligare, så att det här inte framstår som allt för ologiskt. Fundera på hur du kan göra det. Kan du rent av ange en orsak i någon replik i texten? Har hon blivit ”medtvingad”? “

Anna förhördes en hel dag. Gång på gång läser jag förhöret. Skriver ut det. Markerar stycken, letar bra citat. Försöker förstå. Vissa delar känns summariska, som en uppräkning. Det finns likheter med åklagarens sakframställning i dagens rättegång.

På bloggen samlar jag information som jag hittar om trolldomsprocesserna.

I trolldomsprocessen var det Länsmans uppgift att förbereda brottmålen och han fick referera vad som förekommit inför tinget.

År 1668 tillämpades inte någon omedelbarhetsprincip. Hur rättegången exakt gick till är svårt att utläsa eftersom de styrande inte lyckats enas om nya lagar. Karl IX hade förvisso låtit trycka upp Kristoffers Landslag (en omarbetning av Magnus Erikssons landslag från omkring 1350) så nu tillämpade alla domstolar samma lagtext (till skillnad från före 1609 då lagtexternas avskrifter kunde ha olika lydelse).

När vi är ute och cyklar brukar jag “spela upp” olika scener. Särskilt i motvind och långa uppförsbackar är det bra att förflytta sig till ett annat rum. I helgen ska jag låta förhöret av Gullichs-Anna spelas upp. Vilka delar av protokollet är hennes ord. Vad är Länsmans och Pastorns återberättade historier? Hur väl stämmer de överens med Annas verklighet?

Mitt liv är märkligt. Fortfarande är kontakten med människor så tröttande att jag undviker social samvaro. Istället umgås jag med personer ur det förgångna.

Till lektören

Under åren har jag investerat mycket i min hälsa; yoga, psykologsamtal, reikihealing, massage, trädgårdstid. Just nu är lektörsutlåtandena det som ger störst effekt. Efter veckor av totalstopp i skrivandet skickade jag iväg en liten text igår. Även om jag inte skrivit så mycket så känner jag mig nöjd och längtar tills jag får utlåtandet i början av nästa vecka.

Känner tacksamhet för dem finns runt mig och stöttar skrivandet. Framförallt Helena och Tove. Men även människor jag aldrig träffat, som Maria på museet i Dalarna.

IMG_1631

Kvällsmaten består fortfarande av körsbär och hallon. Nytt på menyn är mogna krusbär.

Kärlek

IMG_1615

9 liter hallon i hinken, minst en halv liter i magen – och massor av körsbär från vilda och planterade körsbärsträd. I kväll fick jag vara tyst när vi plockade. Rösten är borta.

Det är märkligt vilket genomslag FB har. Tack för alla värmande meddelanden! Mindre än ett dygn låg de obehagliga kommentarerna där. Ändå var ni många som såg, som stöttade. Och jag sparar orden här som Guldkorn. För det märkliga är att det i slutändan blev något positivt av det inträffade.

“du har så lätt att kritisera dig själv. Men se istället hur snabbt leden kring dig slöts upp. Denna Eva blev bara pinsam.” 

Kanske var det en fejk-profil. Kanske ångrade sig individen och raderade sin profil, för jag lyckas inte se den bland våra “gemensamma vänner” längre.

Ändå ligger de där orden och gnager. Högfärdig – vad är det egentligen? Jag vet inte, men jag inser att människor kommer att reta sig på mig oavsett vad jag gör, vad jag säger – så varför springa runt och försöka vara andra till lags. Det kommer alltid finnas den som hittar fel på mig oavsett hur mycket jag anstränger mig. Det viktigaste är att jag älskar mig själv – och där hjälpte verkligen era ord mig att hitta tillbaka till kärleken som jag fann på Capellagården.

“Jag ser dig som en väldigt intressant person. Ödmjuk, intelligent och framåtsträvande.”

“Stå på dig Annika, låt inte någon belackare tysta dig.”

IMG_1627

Tacksam!!!

IMG_1556

Sonen ringer och frågar hur jag mår. Han var en av alla dem som reagerade på inlägget, som brydde sig, som stod upp för mig. Och jag känner mig SÅÅÅÅ tacksam!

Nu ska jag skaka av mig obehaget. Jag har fått mycket av vad jag “känt” bekräftat. Ibland är det bättre än den subtila känslan som man inte kan ta på. Personen är blockerad, konversationen på FB borttagen – men jag låter inlägget finnas kvar här ett tag till. Funderar på om jag borde dölja det.

Bloggen är min anteckningsbok, en plats där jag samlar tankar, bokideér, textfragment. Det finns så många böcker i mitt huvud som jag vill skriva, men lyder Mats Söderlunds råd att bara fokusera på ett skrivprojekt – sålla bort allt annat.

Från en företagarvän får jag följande meddelande: “Blir så beklämd, det är den här typen av människor som gör att man som arbetsgivare bränner ut sig.”

På måndag beger jag mig till Universitetsbiblioteket igen för att fortsätta researchen om Dalarnas sommarvägnät. Böckerna jag beställde i måndags har kommit. Det är en ny tid nu. Arbetsgivare blir jag aldrig igen. Idag har jag insett vilken rik erfarenhetskälla jag har att ösa ur för framtida böcker.

Det förflutna

I går delade jag cykelfrämjandets film och skrev "Det behövs säkrare cykelvägar."

I går delade jag cykelfrämjandets film och skrev “Det behövs säkrare cykelvägar.” Här en bild från en cykelbana den 18 juli.

På Capella hände det saker i mig som fick mig att tro att jag lämnat det som varit bakom mig. Efter kommentarer på FB igår inser jag att det som varit för alltid kommer att förfölja mig.

När jag skrev att det behövs säkrare cykelvägar skrevs kommentaren “Hur vet du det?” av “En av dina förre anställde när du chappa från Hammenhög”.

Inser att där ute i verkligheten finns det människor som inte vill mig väl, som tycker att jag borde hålla tyst, försvinna, som kanske t o m gärna hade sett att jag lyckades ta mitt liv. Och jag funderar på om det är mig det är fel på eller om konstiga personer av någon anledning dras till mig.

Jag funderar på om jag borde “upphöra” i sociala medier, om jag borde hålla tyst med mina tankar. Men inom mig ljuder Susanna Alakoskis ord. “Som författare behöver man vara väldigt modig. Fråga inte om lov. Implementera djärvhet. Tänk fritt.”

Kanske ska jag vara tacksam, se kommentarerna som en träning. Lära mig att inte bry mig om vad folk säger om mig.

Jag har två alternativ; gömma mig, leva i min trädgård, dra mig undan eller stå för den jag är nu och skita i vad folk tänker, tycker och säger. Ibland ställs saker på sin spets. “Anninka är en stor jävla skit högfärdig. Som fan”. Kanske borde jag vara tacksam när folk är tydliga med vad de tycker och tänker.

Eva

För oss högkänsliga är det värre med den där känslan som ligger i luften som man inte kan ta på. Nu finns något konkret att jobba med hos psykologen nästa gång.

Funderar på om jag är högfärdig. Jag har aldrig känt mig högfärdig. I olika personlighetstester har det framkommit att jag är extremt drivande. När jag har ett mål framför mig fokuserar jag helt på det. Ju mer jag behöver anstränga mig för att nå målet ju mer tunnelseende blir det.

Sedan februari 2014 har jag tvingats skärma av allt för att orka återvända till livet. Självklart kan många uppfatta mig som högfärdig för att jag inte hör av mig. Men jag har försökt att finnas för de allra närmaste, ta ett steg i taget. Dagligen känner jag tacksamhet för kontakten med mina barn och min syster.

Veckans guldkorn var ett mail från min lektör, Helena Hansen; “Så roligt att läsa den fina responsen du fick på kursen! Stort grattis till den! Vi är många som tror på dig och din text!”

Ska jag begränsas av vad människor säger om mig? Vad kan bli värre än att inte vilja leva längre?

Kommentarerna slungar mig tillbaka till en februaridag. Den natten hade jag bestämt mig. Det var bäst för alla om jag tog mitt liv, men jag skulle vänta till söndagen. Det gav mig lite tid att tänka. När jag kom till kontoret sa den anställde något – vad minns jag inte, men sättet det sas på fick mig fullständigt att rasa. Jag gick upp på ovanvåningen, testade hållbarheten i olika föremål genom att hänga sakerna över bjälkarna och vila min tyngd. Jag orkade inte en dag till. Den anställde hade sagt att hon skulle på läkarbesök klockan 14. Tack vare att min älskade blivit orolig efter vårt samtal på morgonen ringde min mor mig. De hämtade mig innan jag hunnit verkställa mina planer. Jag hann aldrig skriva avskedsbrevet som jag skulle lägga vid ingången, inte lappen där jag skulle uppmana den anställde att inte gå in utan bara ringa polis och meddela att ett självmord hade begåtts.

Antagligen är det många av mina tidigare anställda som tycker att jag är en stor skit. Men oavsett vad de tycker om mig så vet jag att jag trodde gott om människor, att jag gav många en chans in på arbetsmarknaden.

“Du hade haft ett bättre liv som anställd” sa den kloke Sonen för en tid sedan. Och han har helt rätt! Jag är full av beundran för småföretagare som har ork att anställa människor i Sverige. Någon gång ska jag skriva om dessa erfarenheter – men inte nu.

Jag nöjer mig med att skriva tack till er som finns där även om jag är en “högfärdig skit” som aldrig hör av mig. Jag uppskattar er – JÄTTEMYCKET!!! Och nej, jag kommer inte sluta skriva, inte göra FB-sidan privat. På Capellagården och i Älvdalen får jag vara den jag är – och det räcker för mig.

Nytt år

Några av de 185 gratulationerna på FB innehöll en önskan om “Gott nytt år”. Om jag tittar tillbaka så har jag ofta förändrats i samband med min födelsedag, som årsringar – lite olika.

Idag är det 23 år sedan jag gifte mig.

Födelsedagen 2008 firade jag och barnen i Övraby. Ut hade jag flyttat några dagar tidigare – men nu blev det konkret även för barnen.

1918215_102539346333_6882126_n

2009 firade jag att jag satte skylt på huset. Under flera år har jag förträngt allt som varit, kände att jag slösat bort mitt liv på fel saker. Tack vare meditationerna på Capella känns åren inte längre bortslösade.

IMG_2241

2012 vaknade jag på födelsedagen med en romanidé som bara krävde att få komma ut. Kvällen innan hade jag utövat yoga för första gången i mitt liv. Helgen tillbringades med Annica och Anki och när de kom för att gratulera mig satt jag redan vid datorn och skrev.

2015 firades födelsedagen i barndomshemmet i Övraby. Nu är gården såld. Tack vare Tove Folkessons meditationer på Folkhögskolan i Skurup flödade orden som aldrig tidigare. Det var på Skurup de första fragmenten i bokserien skrevs.

2016 firade jag en magisk födelsedagen på Capellagården.

IMG_1392 2

Förra veckan la jag till en avgörande livshändelse på FB. Och det var tur – för nu kan jag gå tillbaka och påminna mig om hur det kändes just då, kan göra orden till min sanning. Efter en vecka i sjuksängen saknar jag energin från Capella. För första gången i mitt liv har jag varit sjuk på födelsedagen. Trots alla försök att hålla mig på avstånd blev jag smittad av någon märklig influensa när jag kom hem. Så i år gladde alla gratulationer på FB mer än någonsin – TACK!!!!

Återigen funderar jag på om jag inte skulle avsätta en daglig stund av tacksamhet enligt Bobs förslag och då även kolla FB och skicka gratulationshälsningar.

Nytt år – nya vanor. Förutom att hålla kvar goda vanor (som t ex regelbunden cykling och yoga, undvika socker, äta sunt, fortsätta skriva) kommer jag lägga till följande;

  1. Varje måndag: reflektera över vad jag undvikit att göra under veckan som gick och skriva några rader i responsgruppen från Capellagården.
  2. Daglig stund av tacksamhet.
  3. Tre sidor flödesskrivande om dagen.
  4. Återuppta morgonpromenader – kanske inte varje dag – men minst 2 dagar i veckan. På promenaden ska jag göra Bobs 5-minuters-meditation.
    1. Andningsfokus (fyra korta inandningar följda av fyra korta utandningar).
    2. Några minuters tacksamma tankar. Vad är jag tacksam över.
    3. Visualisering av var jag vill vara om 10 år. (Vilken dag vill jag vakna upp till om tio år?)
    4. Vad är min vision för dagen (jag skulle vilja må så här, jag skulle vilja skriva det här. (Det vi gör idag är en del av framtiden, som en graviditet.)
    5. Pep-talk “Vila i att det här är djävligt bra”, “Jag har något unikt att berätta”.

På Capellagården har jag årligt utvecklingssamtal med Tove Folkesson om mitt skrivande. Kanske kan jag se födelsedagen som ett tillfälle för årligt utvecklingssamtal med mig själv.