Svenska företagare

I februari 2014 fanns det inte längre ork att leva. Hur min älskade kunde ana vad som var på gång att hända har jag fortfarande inte fattat. Men han ringde mina föräldrar som körde mig till Psykiatriska kliniken i Malmö. Där lades jag in, bevakades, erbjöds el-chocker. Men min älskade var rädd om det som var jag. “Du kan inte riskera din hjärna. Du ska ju bli författare.” Dessa ord bär jag med mig. Orden fick mig att återvända till livet.

Läkarna sa att om jag tackade nej till el-chocker fick jag räkna med flera år av psykodynamisk terapi för att överhuvud taget kunna leva ett “normalt liv”. Vad nu ett normalt liv är. I samtal med psykolog har jag kommit fram till att jag aldrig kommer att kunna återgå till det liv som är normalt för så många. Istället har jag ägnat mig åt att skapa ett liv i harmoni med jorden. Cykling, odling, yoga och skrivande.

Under dessa år och regelbundna psykologkontakter har jag överhuvud taget inte kunnat närma mig det som varit utan att tappa fotfästet. I förra veckan hände något märkligt. Jag drömde om en händelse från mars 2012. Sedan dess har allt fler fragment dykt upp. Och fler känslor.

När jag läste Dagens Industris löpsedel kom ilskan.

DI

Och jag mindes ett föredrag jag höll på Entreprenörsdagarna i Örebro 2012. Det var innan allt började rasa samman, när jag fortfarande hade ork att kämpa. På min blogg finns fortfarande inlägg från den tiden.

Hur många företagare kämpar på som jag gjorde, tänjer sina gränser för det goda? Hur många kämpar på randen till det ohållbara? Hur känns Magdalena Anderssons uttalande för dem?

(I inlägget ovan har jag länkat till äldre blogginlägg som du kan klicka på nedan följer ytterligare några.)

18 januari 2012

18 januari 2012 – bygglov

22 januari 2012 – skatteverket

23 januari 2012 – att vara företagare och inte ha kontroll på tiden

24 januari 2012 – det fanns en tid då jag var stolt

26 januari 2012 – tröttheten anas i blogginläggen

27 januari 2012 – dålig nattsömn

27 januari 2012 – omänskliga krav

27 januari 2012 – tonårsförälder

28 januari 2012 – viljan att hjälpa

31 januari 2012 – ifrågasättande

1 februari 2012 – genom Energy Management lyckades jag driva mig så mycket hårdare

2 februari 2012 – i Örebro

6 februari 2012 – Föredraget “Irriterande regler för företag”

12 mars 2014 – att vara företagare innebär att man tar på sig väldigt stora risker. För egen tvingades jag till borgensåtagande samt lånade in privat kapital i företaget. Borgensåtagande som betalts tillbaka med skattade pengar. Någon skattereduktion beviljades inte.

Långsam vår

IMG_1007

Koltrastarna följer mig när jag kryper omkring med maskrosjärnet. I krusbärsbuskarna surrar humlorna. Att jag sällan använder skyffeljärn har gett resultat. De rosa tulpanerna sticker upp ur hav av förgätmigej.
IMG_1027

Fortfarande går det åt massor av fågelmat. Just nu är det grönfinkar, steglits och bofinkar som är de flitigaste besökarna. Ja, och fasanen med sina tre hönor.

IMG_1022

Den långsamma våren har gett mig möjlighet att njuta vårlökarnas blomning länge. Men jag inser att vi behöver mer värme för att körsbärsträden ska bli pollinerad.Lån

Research på bloggen

Förra veckan hände något märkligt. Jag var på väg från Ystad till Malmö. Klockan var omkring åtta. Solen sken från klarblå himmel. Trafiken på motorvägen var lugn, men tät. Plötsligt ser jag fyra vildsvin pressa sig under räcket på motsatt körbarna. Jag bromsar in. Vildsvinen fortsätter under mitträckena, det dunkar i plåten och passerar min körbana precis framför bilen. Återigen dunkar det i plåten när de trycker sig ner under vägräcket och ut på åkern.

Darrande trycker jag ner gaspedalen och ökar farten.

Öppna böljande fält så långt ögat når – på båda sidor. De enda vildsvin jag tidigare sett var på Christinehof och Skånes djurpark.

Varken skog, skymning eller gryning. Fyra vägräcken passerade de. Hela händelsen känns märklig.

Hela Malmö är en enda röra pga vägarbete och jag väljer att parkera vid Triangeln. På väg till mitt möte passerar jag Sök & Finn. Hela händelsen med vildsvinen var så märklig och jag bestämmer mig för att gå in och köpa “Djurens språk” på tillbakavägen.

Redan innan jag betalt slår jag upp ordet “Vildsvin”;

“Lär känna dig själv och din fulla kraft för att kunna leva din dröm här och nu i kärlek. Min gåva till dig är allt! 

Gåvan kommer ur uttrycket – allt eller inget. Med andra ord – gå inte på illusionen om att du inte skulle klara av allt/få allt/ lyckas med allt osv. Det gäller bara att medvetet använda dig av din egen kraft. Lätt eller hur!”

Orden väckte tankar i mig. De senaste veckorna har jag varit irriterad utan att kunna förklara varför. Kanske över insikten att depressionen orsakat bestående skador på hjärnan (som ökad stresskänslighet, dåligt närminne).

Helenas mail och kommentarer får mig att se ljust på framtiden. För kanske har depressionen även lett till något gott. Gång på gång läser jag hennes kommentarer:

“Självklart är orden direkt riktade till dig och de gäller din text, som jag tycker är unik. Jag menar precis allt jag skriver. Jag har ju fått fördelen att följa med dig i ditt skrivande sedan vi träffades tack vare förstakapitel-analysen på Skriv2016 – och därför känner jag mig väl insatt i hur du skriver och den stora förmågan att skapa bra text som du har….. Lita på din förmåga! Du är en otroligt duktig författare och jag är helt säker på att det här kommer bli inte bara en bok utan en riktigt bra sådan! (Några hundraprocentiga garantier för att boken ska bli utgiven kan man ju som lektör aldrig ge, eftersom det ofta beror på vad förlagen letar efter just då, men jag skulle bli mycket mycket förvånad om din bok inte blev utgiven!)”

Min utmaning är att hitta ett hållbart sätt att leva, att inte pressa mig, att anpassa mitt liv efter den hjärna jag har – och inte den kapacitet jag en gång hade.

Bloggen är min anteckningsbok. Här samlar jag min research. Då blir skrivandet meningsfullt utan att jag behöver pressa mig att bli klar, utan att jag behöver pressa mig att det ska bli bra. Skrivandet är min tillfriskningsprocess.

På Facebook har jag hittat andra historienördar i följande grupper:

Historiska romanförfattares gille

Stormaktstiden i bilder

Stormaktstiden

De grupperna har inspirerat mig att lägga upp en litteraturlista.

En ny vår

Vitsippor

I skogen fryser vitsipporna som snöflingor i vinden. I trädgården har tiden stannat. Vårknoppar kraftsamlar för den explosion som ska komma. Vi behåller underställ och dubbla hjälmmössor på våra cykelturer.

IMG_0847

Det blir inte många ord skrivna, ändå utvecklas texterna när vi cyklar i längs slingrande skogsstigar. Där hänger dofterna likt spindelnät mellan träden. Medan vi cyklar genom gran-, tall- eller blandskog ser jag Marit gå över mossan och funderar över vilken scen som passar i den miljön.

Igår fick jag utlåtandet av min lektör, Helena Hansen. (Känns lite kaxigt att skriva min lektör. Jag anlitar Helena för att komma framåt i skrivandet fastän jag är långt ifrån klar. Eftersom jag fortfarande inte har ork att gå längre skrivkurser har jag skapat min egen skrivutbildning. Jag skriver utan deadlines, skickar in och får utförliga textkommentarer som jag verkligen utvecklas av.)

Hur många gånger jag läst utlåtandet vet jag inte, men det är många. Vid dagens genomläsning markerade jag förbättringspotential med rött och positiva kommentarer med fetstil.

Helena har verkligen förmåga att lyfta fram utvecklingspotential som får mig att må bra. Bästa boosten bara!!! Som det här:

“Vad jag saknar lite i ”Marit måndag” är den prosalyriska tonen som du är så bra på att skapa. Jag får intrycket att du glömt bort den lite grand här och att du i stället fokuserat på att skildra storyn/relationen mellan Marit och Hindrik och därför låtit det prosalyriska hamna i skymundan. Försök därför att trycka hårdare på det prosalyriska även när det gäller textpartier som handlar om beröring.” 

Gång på gång betonar hon  “i slutändan är det självklart du som bestämmer hur du vill göra med din text”.

Totalt är utlåtandet på 7 sidor (därtill kommer många kommentarer i de texter jag skickat in där meningar markerats med ord som “jättebra”, “Här briljerar du”.). Nästan tre sidor handlar om struktur (med länkar och lästips där jag kan lära mer). En sida handlar om språk och stilnivå: “På vissa ställen funderar jag till exempel lite över ordföljden och om den inte borde moderniseras något lite mer (se mina kommentarer i manuset). Här skiljer sig nämligen texten åt från de övriga texterna. Denna ofta gammeldags och omvända ordföljden gör att flytet i läsningen stoppas upp något. Vad har du själv för tankar kring detta?” Här sätter hon fingret exakt på den fråga som jag funderar mest på. När jag läser hennes kommentar lossnar knuten.

En halv sida handlar om gestaltning. “Försök tänka genomgående på vad som ska gestaltas och på vad som ska skildras via skrift – och tänk på att inte upprepa samma sak utan gör skillnad på det du berättar så att skriften blir ett komplement till gestaltningen och vice versa. Berätta till exempel inte samma sak två gånger. På sidan 16 kommer även den skrivna texten in lite abrupt – och här tror jag texten skulle vinna på om du infogade gestaltning före det skrivna. (Förmodligen har du redan själv tänkt på det eftersom skriften föregås av en markering.)”

Nästan två sidor handlar om karaktärsskildring. “Anledningen till att jag skriver detta med ”slitna uttryck” är för att de sticker ut från den övriga texten – och för att jag vet vilken skicklig författare du är. Det bör du visa även i dessa partier – och det är jag helt säker på att du kan göra. Se texten som ett första utkast som du kan arbeta vidare med.” 

Orden markerar jag med fet stil, förstorar dem till 14. Ingen kan förstå hur mycket de betyder för mig. I flera år har jag känt mig totalt värdelös. Ilskan över att min ork är försvunnen, att jag inte är tillräckligt bra på någonting. Att alla mina kurser och utbildningar känns överflödiga för den arbetsträning jag själv utvecklat (laga middag och plocka undan).  Frustrationen när min hjärna lägger av vid minsta stresspåslag. Men Helena skriver att hon vet att jag är en skicklig författare. Det är inte tomma ord – för hon har verkligen erfarenhet av texter. Och jag struntar fullkomligt i vilken pepp hon ger till alla andra. De här orden (och väldigt många andra) är bara till mig och jag kommer inte en sekund tillåta mig tvivla på dem.

Och det kommer mera. De två sista områdena är den här gången väldigt kortfattade.

“Miljöskildring

Som vanligt är du väldigt skicklig på att skildra miljön som det handlar om. Du låter karaktärerna använda miljön så att det blir mer än just en beskrivning – och detta är jättebra! Samtidigt förstärker miljön stämningen, till exempel det sensuella i situationen i ”Marit söndag” och här lyckas du väldigt bra. (Varför inte, som sagt, göra på samma sätt och låta naturen förstärka stämningen i ”Marit måndag”?) Miljöskildringar har du sammanfattningsvis väldigt bra grepp om och här briljerar du som författare. 

Berättarperspektiv

Det märks även att du arbetat med berättarperspektivet – det känns nämligen nära och bra. Ingenstans svajar det i texten. Jättebra! Här har du verkligen koll. “

Det viktigaste i hela utlåtandet är sammanfattningen. Här visar Helena vilken skicklig lektör hon är.

“Sammanfattning

Tack igen för att jag fått läsa mer av din intressanta och välskrivna roman! Det är väldigt spännande att se hur din text utvecklar sig – och det märks att du har både arbetat mycket med och funderat över storyn och de olika komponenterna som ingår i skapandet av en bok. Det här kommer att bli riktigt bra! Vad du först och främst bör fundera på nu är strukturen. Var kommer vändpunkter och vilka (eventuellt) fler konflikter kan du få med och förstärka i storyn? Fundera även på vad du ska skildra i skriven text (ur till exempel notariens och/eller Häradsskrivarens perspektiv) och på vad du ska gestalta och tänk på att inte skildra saker dubbelt utan låta de båda typerna av text komplettera varandra. Ibland behövs texten även moderniseras lite på sina ställen för att flytet i läsningen ska gå lättare. Som jag ser det så är den text (av de jag nu läst) som du behöver arbeta mest med ”Marit måndag”, där du på vissa ställen använder uttryck som skulle kunna upplevas som något slitna och nära klichéer. Försök att hålla fast vid den komplexitet som du lyckas skapa så fint i början av texten – det vet jag att du kan. Ofta briljerar du nämligen som författare. “

Och nej, Helena har ingen aning om att jag skriver det här. Hon vet att jag är nöjd med henne. Det har jag varit enda sedan jag fick en gratis Kapitel1 analys i samband med Skriv2016.

Och nej, jag delar inte det här för att skryta. Jag delar för att jag vet att väldigt många som skriver tvivlar på sig själv och verkligen skulle behöva en peppande Helena.

Om det blir någon bok vet jag inte, men det här är min terapi tillbaka till livet. Istället för att skriva det som fick min tillvaro att rämna väljer jag känslor jag upplevt och förlägger dem till en annan tid och plats. På så sätt blir skrivandet en bearbetning en väg mot tillfrisknande. Utan skrivandet hade jag fortsatt känna mig värdelös – oavsett hur många psykologer jag hade gått till, oavsett hur mycket läkemedel jag käkat.

Och – ja, jag vet – jag behöver fortsätta jobba med mitt bekräftelsebehov, men tittar man på FB och instagram är vi många som har det behovet.

 

7 tips för att överleva februari

Februarimörkret får depressionen att våga sig fram ur hörnen. 2002 och 2014 var min energinivå för låg för att kämpa emot.

Det enklaste sättet att tanka energi är en resa till solen. Här är 7 andra sätt:

  1. Dagsljus – allra helst på morgonen. Minst 30 min promenad. (Allt om vetenskap,  Kostrådgivarna.se, Hälsoliv)
  2. Fysisk aktivitet – enklast är morgonpromenader (både ljus, motion och gratis). En tur till simhallen är inte heller så dumt. Passa på att ta med en bok till bastun och dröm dig bort till varmare platser. (Centrum för idrottsforskning, FYSS, Läkartidningen). Eller varför inte cykla till jobbet? (Då får du både dagsljus och motion – samtidigt som du sparar pengar. Cykelfrämjandet.) För min del har yogan varit en räddning (här får man dessutom fokus på antingen.)
  3. Det finns flera studier som bekräftar att naturen förebygger stress. (Epochtimes, Stresscoachen, ICA-kuriren). Även mitt i vintern är det skönt med en skogspromenad.
  4. Fysisk närhet hjälper kroppen att bilda må-bra-hormoner. Det finns studier som visar att regelbunden massage leder till mindre stress (SvtNyttigt.eu, Friskvårdsmagasinet). Lever du i en bra relation är sex en riktig hälsa-boost (Expressen, Ny teknik, Kurera).
  5. Goda relationer är viktiga för hälsan, någon att prata med. (Ny teknik, tommypa.se, improve.me). Lever du i en relation som dränerar på energi finns det kanske någon annan i din omgivning att tala med. Om inte – boka tid hos en samtalsterapeut, psykolog etc. (När livet känns svart är det inte läge för att bryta upp från ett dåligt förhållande. Men det är viktigt att kunna prata om sin situation.)
  6. Dra ner på socker och gluten. Fyll istället på med mat som förebygger depression; lax, ärtor och gröna blad. D-vitamin finns som kosttillskott (Måbra, Kurera, Expressen, Må bra, Utorska sinnet, Svenska dagbladet)
  7. Och tänk efter vad du tycker är riktigt roligt. Oavsett hur mycket du har att göra – avsätt tid för att ha roligt!!! Den dag du inte kommer på någonting som är roligt kan du redan ha passerat gränsen.

Depression är en livsfarlig sjukdom.

För tre år sedan passerade jag gränsen och tappade kontrollen. De sju punkterna betraktar jag som läkarordination. Alkohol, kaffe, socker och gluten är bannlyst. Träning och dagsljus en nödvändighet.

Brev från försäkringskassan

I det längsta väntar jag med att öppna post från försäkringskassan. Orden tycks omöjliga att sova på varenda gång. Om en vecka bär det av till Ystad. Det gick inte längre att vänta.

Klockan fem hade jag redan legat vaken länge. Nu, två timmar senare, har jag gett upp. Det är fågeltomt utanför fönstret.

Hur skulle du beskriva

– ditt hälsotillstånd?

Tröttheten finns där fortfarande. Sover middag flera gånger i veckan. Infektionskänslig. En enkel förkylning gör mig helt däckad. Värken börjar dock avta. Små saker leder till oro. Klarar inte krav, “måsten” eller konflikter.

– din sociala situation?

Har isolerat mig då sociala kontakter kräver SÅÅÅ mycket energi. Kan vara helt slut i flera dagar efter att ha träffat människor. Alla engagemang är avvecklade.

– dina intressen och fritidsaktiviteter?

Lever helt efter att må bra; cykling är en stor del av livet. Yoga och trädgårdsarbete. Matlagning har blivit ett stort intresse – särskilt att skapa mat av det som växer. Skriva.

Hur tycker du att din sjukdom har påverkar din förmåga att söka arbete, studera eller arbeta?

Med läkare och psykologs godkännande har jag gått kortare skrivkurser. Studier på heltid är en omöjlighet i nuläget då jag inte klarar hela dagar utan middagsvila. Veckan efter en skrivkurs är jag helt utslagen.

Min hjärnfunktion är inte vad den varit. Glömmer fortfarande. Har svårt att göra mer än en sak i taget. Blir lätt stressad. Svårt att minnas saker.

Vilka möjligheter tror du finns hos både dig själv och din omgivning, för att din arbetsförmåga ska kunna förbättras?

Rastlösheten bor i kroppen – VILL bli frisk, men samtidigt vet jag att min största fiende är detta driv. Det driv som inte ser några gränser – som fortfarande är övertygad om att det går att göra det omöjliga möjligt.

Länge var jag övertygad om att jag var bipolär, en oro som jag tagit upp med olika läkare. De säger att det är min personlighet, inget sjukdomstillstånd. Något jag måste lära mig leva med. Och här är det svåra. Hur lär man sig leva med ett driv som är så starkt att jag kan köra fullständigt slut på mig själv.

För att överleva de här åren har jag varit tvungen att ha ofarliga projekt. Trädgård har varit ett sådant. Men även här får min älskade stoppa mig. Odlingsytorna har växt. Helst skulle jag gräva upp hela gräsmattan.

Ett annat “projekt” har varit skrivandet. Här har min älskade återigen stoppat mig. Det har blivit kortare kurser, skrivretreat i Älvdalen. Det “maniska” lurar dock bakom hörnet. På skrivretreater behöver jag de andras struktur; Frukost och “morgonsnack”, kvällens avslut vid kakelugnen. Efter det går jag och lägger mig. Trots att jag försöker lyckas jag inte själv hålla en sådan struktur. “Jag ska bara…” får tiden att försvinna.

Utanför skrivkurser och skrivretreat blir det inte många ord skrivna. Dagsljus är högprioriterat – långa morgonpromenader, tid i trädgården. Dagsljuset lär vara viktigt för att förebygga depressioner. Några timmar på eftermiddagen försvinner när jag sover middag. Mitt på dagen har jag min egen “arbetsträning” – att laga middag. Mycket tid ägnas åt att leva klimatsmart: sopsortering, ta till vara det naturen ger – torka äpplen och jordärtsskocka, göra äppelmust, plocka och torka örter. Biblioteket har blivit en favoritplats. Där lånar jag böcker om trädgård, ätliga växter och om 1600-talet. Böcker som bläddras i, som inspirerar.

Småfåglar, humlor, bi och fjärilar är mina uppdragsgivare.

Kanske kommer aldrig min arbetsförmåga förbättras så att jag kan anpassa mig till ett vanligt liv. Kanske måste jag anpassa livet efter den jag är.

Positivt tänkande – se möjligheter – anstränga mig lite till – anpassa mig. Ledord genom livet. Ändå har det gått snett. Eller kanske därför?

Två gånger har jag varit sjukskriven för utmattningsdepression. När jag tittar tillbaka tror jag att jag hade den första redan 1991-92 – när jag satt ting.

Läkarna säger att det blir värre för varje gång. Kanske kommer jag inte överleva en fjärde depression. Är det värt att riskera livet för att förbättra arbetsförmågan?

Finns det någon annan väg?

Kan frågan delas upp i två delar:

Vilka möjligheter tror du finns hos dig för att din arbetsförmåga ska kunna förbättras?

Här känns det som att jag gjort allt som står i min makt. Via sjukvårdsförsäkring har jag regelbundet gått hos en psykolog med psykodynamisk inriktning – precis som läkarna på psykiatriska kliniken rekommenderade som alternativ till el-chocker. Jag har tagit mig tid att bearbeta. Att bli frisk har varit mitt fokus sedan de där dagarna i februari 2014.

Vilka möjligheter tror du finns hos din omgivning för att arbetsförmågan ska kunna förbättras?

Någon arbetsplats finns inte att gå tillbaka till. Att börja ett nytt arbete tar massor av energi – även om det så är för bara några timmar.

Nattens dröm kommer till mig igen. Om jag minns rätt återkom den inte bara en gång. Gång på gång upprepades historien.

Jag och tio personer är på stranden. En av barnen hittar en liten gris – den är inte större än en “plastgris” som man leker med. Det märkliga är att grisen lever. “Upphittaren” vill ta grisen med sig. Jag säger att vi ska fundera på det efter som “upphittaren” är envis. Jag lämnar någon form av välsignelse till grisen. Sedan delas gruppen. Jag är med halva gruppen och vi går till den väntande bussen. När bussen ska köra fattas de som hittade grisen. Bussen kör tillbaka till sanddynorna. Där är de två som vill ha grisen med sig – men de slukas av sanden och deras ansikte krymper ihop.

När jag skriver ner drömmen är det inget särskilt med den. I nästa dröm berättade jag om händelsen som en spökhistoria. Åhörarna levde sig med i historien. I drömmen njöt jag och mindes känslan av läger med Ungdomens Röda Kors när deltagarna andäktigt lyssnade på mina spökhistorier framför elden eller i tältet.

Gång på gång upprepades historien som berättelser i olika former. Det var som att hitta hem. Den ordlösa kommunikationen med lyssnarna.

Till slut kunde jag inte sova längre. Kan drömmen ge någon insikt?

Instagram

Uppkrupen i skönaste fåtöljen med datorn i knäet scrollar jag igenom mitt instagram-konto. Stark är jag inte – men jag börjar kunna förhålla mig till det som varit, börjar kunna se att varje steg varit nödvändigt, att inget är bortkastat. Genom terapin har jag förstått varför jag såg mig som värdelös.

Det är ett nytt liv, men i instagraminläggen anas drömmar jag inte förmådde se.

Ibland går jag av tåget vid Triangeln och promenerar till Malmö Central. Shoppinghysteri. Materialism.

Mitt nya liv är enkelt. Vinterns nya nöje är fågelmatning. Något julpynt har inte kommit upp. Varför alla dessa porslinstomtar och elektriska ljusstakar?

Morgonpromenaden går genom skogen. Nerblåsta grenar täckta av grön lava, kottar och torra fröställningar får följa med hem. Vid trappan bygger jag en installation av skogskonst kring fågelbadet på fot som farfar gjutit av cement för länge sedan.

Till BNP bidrar jag inte – däremot hjälper jag småfåglar.

Trädgårdsdrömmar

Till våren ska vi plantera valnötsträd – fyra olika. Specialbeställda från Ungern. Det blir nästan en egen liten lund i trädgården.

Marktäckare

Funderar över den delen av trädgården. Lite vild vill jag ha den. Inga klippta gräsmattor – mer en äng som slås några gånger per år.

Och så vill jag ha en päronpergola med rosor i. Som den på Sofiero.

Päronpergola

Ett öppet hjärta

Det är både dyrt och svårt att vara företagare i Sverige.

Att vara arbetsgivare ställer orimliga krav och kostnaderna är höga (både arbetsgivaravgift, föräldraledighet, sjukersättning är kostnader som man ofta glömmer bort).

Kommunen ställer höga krav vid ombyggnad av fastighet, vilket också leder till kostnader.

Jag ville hjälpa unga jurister in på arbetsmarknaden – men klarade inte de krav samhället ställde på en arbetsgivare – oavsett hur mycket jag kämpade. Det stod mig dyrt. Allt mitt sparkapital förbrukades. Dessutom stod jag kvar med borgensåtaganden som jag fick betala med den sjukpenning jag fått under sjukskrivningen. Någon skattelindring fick jag inte.

Därför blir jag upprörd när jag ser hur mina surt förvärvade skattekronor används.

Politikers avgångsvederlag. (Fredrik Reinfeldt hade lättare att öppna hjärtat när han själv slapp att betala.Klimatvidriga resor och på det en present på 2,3 miljoner. Kurser i något så grundläggande som engelska för 250 000 kr. 3,6 miljoner till en fifflande politiker. (Eller om det blir 14,1.)

Kanske är det mänskligt att sko sig själv. Hur förklarar man annars att inte fler stockholmare erbjudit sängplatser åt flyktingar när det kom 15.000 personer till medborgarplatsen i september 2015?

Ja, jag är bitter. Mitt pris för ett öppet hjärta blev högt. Skatt har jag betalt. Kämpat har jag gjort. För vadå? Att de styrande ska slösa med mina surt förvärvade skattekronor.

Mäkta förbannad blir jag över kostnaden för ensamkommande flyktingbarn. Via Ledarsidorna hittar jag en länk till www.w2eu.info.

Varför skulle de som tar sig till Sverige vara annorlunda än Fredric Reinfeldt, Mona Sahlin, Erik Bromander och Sven-Erik Bucht?

Utmattning och depression

Bönor

I går låste jag upp dörren till mitt guldkornsskafferi. Knarrande gled den upp. Burkarna var dammiga och etiketterna svåra att läsa. Det fanns en tid när jag kände varje burk, när jag dagligen gick ner i förrådet – skruvade av ett lock och fyllde mig med starka, positiva känslor.

Där, bland de mest använda burkarna, finns känslan av att få tingsrätten att ogilla åtal. Där finns doften av framgång, andras beundran. Innehåll som kunde fylla min trötta kropp med styrka så att jag stolt kunde gå rak i ryggen i alla lägen.

”Det krävs en stark person för att pressa sig så hårt och så länge” läser jag på Newsner. De där burkarna var min drog som hjälpte mig att pressa mig själv till bristningsgränsen.

Den "grekiska trädgården" i slutet av juli.

Den “grekiska trädgården” i slutet av juli.

“Så en person som drabbas av utmattningssyndrom är en person som har kämpat hårt länge. Det är inte någon som har legat på sofflocket och tagit genvägar. Det är ingen lat person som nyttjar ett system. De har slitit länge. Allt för länge.”

Jag kopierar in texten – vill rista in den i mitt medvetande – så att den kan döva den där skammen som fyller varje cell. Skammen som jagar mig längs Hamngatan när jag ska till psykologen, skammen som gör det svårt att ens kontakta människor som var viktiga för mig då.

“En person som insjuknat brukar som sagt var ha väldigt svårt för att acceptera sin diagnos och känner ofta enorm skam över att ha blivit drabbad. De känner sig svaga och icke kapabla. Och kan också bära på en känsla av ”att jag borde vetat bättre”. Det finns rädslor för vad andra skall tycka och tänka. Rädsla för att någons skall tycka att man är lat och inte bidrar.”

Tulpaner på Sofiero våren 2016

Tulpaner på Sofiero våren 2016

Igår besökte jag Sofiero med mina föräldrar och jag sparade varenda sekund i en stor guldkornsburk. Några foton tog jag inte – för jag hade lämnat systemkameran hemma – ville bara vara – ha fokus på nuet – att jag faktiskt orkade. Det är inte längre min kropp som är svag. Den orkar efter många träningspass på cykel och regelbunden ashtangayoga. Nej, det är hjärnan som fortfarande är skadad. Kanske den aldrig återhämtar sig.

Tulpaner på Sofiero

Sofiero våren 2016

Mor och far fotograferade flitigt, så de kan nog skicka några foton.

De bästa stunderna är inte middagarna som har förberetts i timmar och planerats i dagar. Guldkornen är att vara närvarande i nuet – tillsammans njuta av de små detaljerna – varandet.

 

Guldkornsburken bär jag fortfarande med mig. Kanske jag borde fördela innehållet i flera behållare – några att spara i källaren och några som jag kan bära med mig i bakfickan tillsammans med mobiltelefonen.