Present till en 23-åring (testar att vlogga – del 4)

Utsikt i slutet av korridoren

Vad köper man i 23 års present? Ännu en pinal som ska ta plats i skåpen? Jag tog fram smyckeskrinet och packade in guldhjärtat jag fått av min farmor o farfar i doppresent. Kanske går mitt miljöengagemang till överdrift, men jag tar tillvara omslagspapper och återanvänder. Dottern konstaterade att jag nog råkat använda ett julpapper.

Havets närvaro

Det viktiga är inte tingen vi ger utan tiden vi delar. Två hela dagar tillbringade vi tillsammans, njöt av vällagad mat och vackra vyer (mer kommer du kunna se i vloggen).

Det bästa var ändå Torekovs Warmbadhus. Vilken byggnad!

Ett hus med anor där linoljefärg är ett krav.

Vi fick veta att huset byggts av virke som flutit iland från förlista skepp. Här har det erbjudits SPA-behandlingar sedan 1876 (fast då hette det warmbad).

På ovanvåningen sjönk vi ner i vilstolarna medan badvattnet förbereddes.

Warma bad i anrika behandlingsrum

I Dotterns behandling ingick skrubbning.

SPA-behandling på naturligt vis.

Djupare och djupare sjönk jag in i avslappning medan lavendel och citrondoften fyllde rummet. Hit återvänder vi gärna, både för de anrika lokalerna, atmosfären och behandlingarna.

“Tången är rik på på mineraler, spårämnen, vitaminer och alginater, en polysackarid som finns hos brunalger, som tillsammans med det varma badvattnet öppnar hudens porer och mjukgör och återfuktar huden.
Tångbad anses också ha goda effekter som tex att lindra värk och öka blodcirkulationen.”

Citat från Torekov Warmbadhus hemsida

Utsikt från behandlingsrummet.

Inlägget har gjorts i samarbete med Torekov Warmbadhus.

Här hittar du första inlägget från Bjärecyklingen med Dottern. Sedan är det bara att klicka “Nästa”.

Skoter till Hykjeberg

Avsked är sorgliga. Taina och Bobbi har rest söderut. I eftermiddag reser Susanne. Tini och Lennart beger sig till Paris på inspirationsresa. Nästan fyra dagar i 1600-talsvärlden blir det.

Samtalen på Rots skans har börjat gro i mitt inre. För att göra plats för 1600-talet i medvetandet behöver jag rensa ut nutiden. Här på bloggen konserverar jag resans höjdpunkt – skoterturen till Hykjeberg.

Glädjen efter att ha diskuterat trolldomsprocesserna i Rots skans bubblade i hela kroppen när jag gick mot Älvdalen. Solen sken. Himlen var så där overkligt klarblå.

Jag frågade en hundägare om det gick att gå längs gamla Näsvägen, men glömde fråga om man fick gå i skoterspåret.

När en mötande skoter stannade formulerade jag ursäkter i huvudet. Först när skoterföraren frågade om jag ville hänga med på en tur kände jag igen Lennart.

En liten tur kunde jag väl hänga med på. Nog skulle jag väl hinna hem till halv sex när vi skulle gå och simma.

Solen sken, snön glittrade. Termobyxor, ullvantar och tjockmössa värmde. Simhallen är öppen många dagar i veckan. Klart jag åkte med till Nässjön där Hykjeberg stupar.

“Har du aldrig varit på Hykjeberg?” frågade Lennart och vi åkte dit.

Lennart berättade hur han köpte sin första skoter när han var 16 år. Hans kärlek till skoter och skogen märktes verkligen när han gav sig ut i ospårad snö. Vilken upplevelse att åka slalom mellan tallarna.

Barnasinne

I onsdags träffade jag syskonbarnen. Varför gör jag inte det oftare?

De hade varit hemma från dagis med mina föräldrar. När jag kom dit hade de fullt med bus i kroppen.

Far och jag jagade och jagades, kröp, gömde oss, skrämdes och blev skrämda. Med mormor byggde vi ord av IKEA:s bokstavskex.

Dagen blev ett guldkorn att spara.

Tack E o Ph för att ni håller liv i mitt barnasinne!

Solige Sonen

Solige Sonen jobbar extra som revisorsassistent. I går tittade han förbi efter ett uppdrag i närheten. Timmarna framför kakelugnen vill jag bevara bland guldkornen.

Det har varit en lång väg dit.

På en permission från psykiatriska kliniken köpte jag två skrivböcker. Duktiga Dotterns skrivbok har en bild av BigBen som påminner om vår Londonresa. På Solige Sonens bok finns Eiffeltornet. Det var nedanför Eiffeltornet han lärde sig pruta.

“Malmö den 20/2-14

Egentligen finns det bara ett ord som ekar i mitt huvud 

FÖRLÅT!

Förlåt, för att jag inte orkade vara den förälder jag ville vara. 

Du har sagt att du inte vill prata om det som varit. Istället för att älta tänker jag skriva ner mina tankar i den här boken. Kanske väljer du en dag att läsa – kanske blir det bara ett sätt för mig att få ur mig mina tankar. 

En sak ska du veta: jag ångrar det sätt jag levt mitt liv. 

De flesta nätterna drömmer jag om dig, din tillgivenhet och vår dialog. 

Om jag kunde leva om mitt liv skulle jag sålt Hammenhög 2009 och ordnat ett bättre liv för oss – fortsatt att jobba i Ystad, kört mer för dig, lagat mer mat med dig. 

Tyvärr går det inte att vrida tillbaka klockan. 

“Förlåtelse befriar oss från plågsamma saker som hänt i det förflutna.”

Den senaste tiden har jag funderat mycket över dina ord – och jag kan förstå att du kände att jag övergav dig. Kan jag få en sista möjlighet? 

SLÄPP TAGET – HÅLL I !!

Det är inte lätt att vara tonårsförälder!

“Plötsligt vänder barnen ryggen åt mig och går sin egen väg. Med stort tålamod får jag stå kvar och vara beredd på att de när som helst vill komma tillbaka.”

Ur Släpp taget och håll i av Helena Harrysson. 

Det har varit märkliga dagar där jag tvingats möta mig själv. Idag har jag varit på biblioteket och lånat böcker. Citatet handlar om 14-16-åringar. 

Tänk om jag hade läst den innan – tänk om jag hade läst den 2011. 

I efterhand kan jag se att jag prioriterade fel! Men då trodde jag att jag gjorde rätt. Det hände att jag stannade i Hammenhög för att jobba undan – men de flesta kvällarna sov jag i Ystad.”

Det har tagit flera år att reparera vår dåliga relation. Idag känner jag obeskrivlig tacksamhet för Sonen och hans flickvän. Efter störtdykningen vid årsskiftet tog de hand om mig och hjälpte mig läka.

Research på bloggen

Förra veckan hände något märkligt. Jag var på väg från Ystad till Malmö. Klockan var omkring åtta. Solen sken från klarblå himmel. Trafiken på motorvägen var lugn, men tät. Plötsligt ser jag fyra vildsvin pressa sig under räcket på motsatt körbarna. Jag bromsar in. Vildsvinen fortsätter under mitträckena, det dunkar i plåten och passerar min körbana precis framför bilen. Återigen dunkar det i plåten när de trycker sig ner under vägräcket och ut på åkern.

Darrande trycker jag ner gaspedalen och ökar farten.

Öppna böljande fält så långt ögat når – på båda sidor. De enda vildsvin jag tidigare sett var på Christinehof och Skånes djurpark.

Varken skog, skymning eller gryning. Fyra vägräcken passerade de. Hela händelsen känns märklig.

Hela Malmö är en enda röra pga vägarbete och jag väljer att parkera vid Triangeln. På väg till mitt möte passerar jag Sök & Finn. Hela händelsen med vildsvinen var så märklig och jag bestämmer mig för att gå in och köpa “Djurens språk” på tillbakavägen.

Redan innan jag betalt slår jag upp ordet “Vildsvin”;

“Lär känna dig själv och din fulla kraft för att kunna leva din dröm här och nu i kärlek. Min gåva till dig är allt! 

Gåvan kommer ur uttrycket – allt eller inget. Med andra ord – gå inte på illusionen om att du inte skulle klara av allt/få allt/ lyckas med allt osv. Det gäller bara att medvetet använda dig av din egen kraft. Lätt eller hur!”

Orden väckte tankar i mig. De senaste veckorna har jag varit irriterad utan att kunna förklara varför. Kanske över insikten att depressionen orsakat bestående skador på hjärnan (som ökad stresskänslighet, dåligt närminne).

Helenas mail och kommentarer får mig att se ljust på framtiden. För kanske har depressionen även lett till något gott. Gång på gång läser jag hennes kommentarer:

“Självklart är orden direkt riktade till dig och de gäller din text, som jag tycker är unik. Jag menar precis allt jag skriver. Jag har ju fått fördelen att följa med dig i ditt skrivande sedan vi träffades tack vare förstakapitel-analysen på Skriv2016 – och därför känner jag mig väl insatt i hur du skriver och den stora förmågan att skapa bra text som du har….. Lita på din förmåga! Du är en otroligt duktig författare och jag är helt säker på att det här kommer bli inte bara en bok utan en riktigt bra sådan! (Några hundraprocentiga garantier för att boken ska bli utgiven kan man ju som lektör aldrig ge, eftersom det ofta beror på vad förlagen letar efter just då, men jag skulle bli mycket mycket förvånad om din bok inte blev utgiven!)”

Min utmaning är att hitta ett hållbart sätt att leva, att inte pressa mig, att anpassa mitt liv efter den hjärna jag har – och inte den kapacitet jag en gång hade.

Bloggen är min anteckningsbok. Här samlar jag min research. Då blir skrivandet meningsfullt utan att jag behöver pressa mig att bli klar, utan att jag behöver pressa mig att det ska bli bra. Skrivandet är min tillfriskningsprocess.

På Facebook har jag hittat andra historienördar i följande grupper:

Historiska romanförfattares gille

Stormaktstiden i bilder

Stormaktstiden

De grupperna har inspirerat mig att lägga upp en litteraturlista.

TACK!!!

Capellagården

Capellagården

Tack för alla grattisröster!

Alla de som ringde men inte kom fram.
Alla de som skickade sms och meddelande på FB
Ala de 218 som tog tid av sin dag att skriva på min tidslinje.

Till er vill jag verkligen säga tack. Stunden med internet är kort – så förlåt att jag inte har ägnat tiden åt att trycka gilla. (Men jag scrollade igenom på mobilen innan jag somnade i natt.) Istället fick veckan former som jag varken hunnit se eller känna.

Men allra störst tack vill jag säga till de 22 röster som lekte bland tulpanträdets lotusliknande blommor, dallrade över solvarm Ölandssten i en gratulationssång lika vacker som veckans gemenskap. Stort tack för den sången och en magisk vecka som ledde mig till magiska platser som jag inte visste fanns i mitt inre!

TACK!

Guldkorn – ambassadör (58)

En vision förverkligad Redigera inlägg

2010-06-07 kl 17:18 av Annika AndebarkGilla7 kommentarerTaggad annika andebark, vision, vänlighet32 visningar

Finns det något bättre än när klienterna uttrycker visionen bättre än man själv gör?

Fick nyss detta från en klient;

“Dessutom vill jag passa på att uttrycka min tacksamhet över att Du på ett så effektivt och smidigt sätt hjälpt mig i detta ärende, men även att jag i kontakterna med både Dig och Dina medarbetare alltid blivit så vänligt bemött.”

Detta är precis vad vi strävar efter. Hos oss skall klienterna bli bemötta med vänlighet och engagemang. Ofta är det jobbigt att gå till en advokat. Genom vårt bemötande och en trygg miljö vill vi göra mötet med oss så positivt det bara går. Det är inte alltid det lyckas. Men det är helt underbart när en klient uppfattar vår intention!

Skriva blogg – ambassadör (34)

Det här blogginlägget delar jag som ett guldkorn. Fortfarande minns jag hur glad jag blev över den positiva responsen.

Coach Redigera inlägg     

2010-04-27 kl 07:48 av Annika AndebarkGilla7 kommentarerTaggad annika andebark, coach, jante31 visningar

Vem bollar du dina tankar och idéer med? Det är så mycket på gång i företaget att jag bestämde mig för att ta in en coach med en bredare kompetens. Under 2010 kommer Anne Looström, tidigare VD för Almi Skåne, vara mitt bollplank. Vi har vårt nästa möte på fredag.

På morgonpromenaden funderade jag igenom vad som hänt sedan vi träffades senast. Det är väldigt mycket – kanske lika bra att skriva ner det. Fördelen med att skriva ner det är att det blir tydligare för mig själv också. Att få berätta vad man gjort för någon som lyssnar ger en möjlighet till att känna sig duktig.

Vi har så mycket Jante i oss – det är lite fult att berätta om det som vi gjorde bra.

Hur hade världen varit om vi kunde glädja oss åt varandras framgångar?

Kommentarer

  • avatar     Nina Wahlin
    Världen hade varit mer fylld av glädje :-). Ang boll plank går jag i individuell handledning kontinuerligt samt att vi är några kollegor som träffas grupp och handleder varandra. Vi blöter och stöter och vänder och vrider och finns där för varandra. Bloogen är är inte så dum den heller för att vidga vyerna 🙂 kram till dig i vårsolen
    2010-04-27 kl 07:54          Gilla       Sluta gilla
  • Coacher är ofta bra på att dra ur en just vad man har gjort bra. Det är så ofta man inte ens inför sig själv berättar och tänker på vad man faktiskt åstadkommit. Men för att komma framåt stärkt är det så viktigt! Framförallt om man är en ambitiös människa med höga krav på sig själv. Det är lätt att vifta bort vissa arbetsuppgifter, och gör man då bara sådana där vifta-bort-uppgifter en dag känner man ju att man inte fått något gjort den dagen! Men i själva verket har du troligtvis gjort massor! Hoppas du får ut mycket av coachingen!
    2010-04-27 kl 09:52          Gilla       Sluta gilla
  • Tack och kram tillbaka! Skulle önska mer kommentarer… Min målsättning med bloggandet var ju att lära mig blogga. Jag kan se att många läser – men jag har inte en aning om hur de uppfattar det jag skriver…
    2010-04-27 kl 09:52          Gilla       Sluta gilla         Ta bort
  • Jag tycker om din blogg, den är precis det bloggen ska vara – a life in progress! När jag arbetade som chef hade jag en handledare i ledarskapsfrågor, det var mycket bra. Jag satt då i flera ledningsgrupper och man behöver få lite nya infallsvinklar från utomstående på den dynamik som utvecklas i dessa grupper. När jag gick Ruter Dam-programmet hade var och en av oss 2 mentorer som var män som satt i styrelser eller var VD:ar för börsnoterade företag. Det var också intressant men lämnade en bitter eftersmak i munnen. Det var klapp på huvudet när man varit duktig, och lilla gumman när man hade problem, så det fick jag inte ut särskilt mycket av. Tanken var att den mentor som kom från den egna företagssfären skulle vara en hjälp för en att komma vidare i karriären, men detta skedde försvinnande få gånger. Jag slogs i stället av hur de bevakade sina positioner minutiöst.
    2010-04-27 kl 10:21          Gilla       Sluta gilla
  • Tack för kloka ord och kommentarer! Just ditt omdöme om bloggen var viktig för mig… jag behövde känna om jag var på rätt väg eller inte… kändes som om jag var det trots tystnaden för läsaren…
    2010-04-27 kl 10:35          Gilla       Sluta gilla         Ta bort
  • Annika, jag kommer ihåg dina första blogginlägg, du kände dig tafatt och bortkommen men jag läser det du skriver och jag tycker det är spännande att följa dina dagar, det händer alltid nåt! Att bli coachad skulle jag också vilja ibland, men så har jag min man och nära och kära som kommer med glada tillrop osv. ..men kanske inte just coachning, som man nog behöver för att vidga vyer och se fler möjligheter från olika perspektiv, ibland ser man inga möjligheter alls när trötthet och stress tar överhand. Då kommer mitt skrivande in i bilden, det blir ett sorts gift, en avlastning och en terapi. Får man dessutom respons på det man skriver så är det extraaplus i kanten. Synd att vi inte ses i Stockholm, å andra sidan så bor vi inte så långt ifrån varandra. Kanske kan få ihop en lunch så småningom?
    2010-04-27 kl 11:32          Gilla       Sluta gilla
  • Jeanette – jättegärna en träff i Skåne! Varför inte ett mingel ute hos dig för ambassadörer? Skrivandet har alltid varit min tillflykt – bloggandet är däremot nytt. Egentligen tror jag att bloggandet här skulle kunna hjälpa fler kvinnor framåt. En idé; skulle inte du kunna bjuda in alla ambassadörer till ett mingel hos dig. Sätt ihop ett paket med mat och en work shop om att blogga. (Du får kanske lägga till möjligheten att sova över?) Alla närvarande skulle dessutom kunna få 4 min på sig att presentera sitt företag (tidtagning) – lite a la BNI. Och så lite tid att mingla och prata. Vad tror du?

 

Meningen med livet

20140421-181927.jpg

Vinden blåser från öster. Vi sitter bakom fortet i sanden och äter försenade födelsedagsbakelser. Dottern och hennes kompis tar studenten om några månader. Det är mycket som kretsar kring framtiden just nu.

Kanske är det den absolut bästa åldern – just då när livet ligger för ens fötter. När allt är möjligt.

Vi kom på in på meningen med livet.

Om jag skulle svara på den frågan idag skulle jag säga kärlek, relationer och utveckling. Det materiella är inte viktigt – däremot upplevelser.

20140421-182016.jpg

 

Bilden är från den första gången jag var brudnäbb.

Tänk så lite jag då visste om livet.

Vad skulle jag valt för utbildning om jag skulle välja idag?

Det jag saknat när jag arbetade med juridik var psykologi. Kanske skulle jag läst de fristående kurserna på psykologiska institutionen. Där finns det kurser på halvfart om rättspsykologi. På helfart kan man läsa kognitions och neuropsykologi. Det handlar om hur vi tolkar vår omgivning och hur vi upplever vissa känslor i vissa situationer.

Det var härligt att känna den där viljan att göra något nytt igen. Men just nu är alla nya projekt bannlystta.

Just nu är fokus på

1) Relationer med de som finns närmast (mina barn, föräldrar, syskon och min älskade)

2) Hälsa (sömn, kost, träning/rörelse)

3) Harmoni (lugn, meditation, anpassning till ett enklare liv)

4) Må-bra-aktiviteter (naturen, musik, måla, skriva, fotografera, läsa, arrangera växter)

20140421-182042.jpg

Dagar att minnas

20140407-055850.jpg
Tänk så många dagar som passerar utan att lämna kvar några minnen. Sedan finns det händelser som etsar sig fast för alltid.

Igår följde jag med far när han cyklade en av sina regelbundna tvåtimmarsrundor. Eftersom det blåste från sydväst valde han turen genom Fyledalen ut till Ållskog. Tänk, så nära Övraby och jag hade aldrig varit där.

Landskapets skönhet gjorde mig mållös. Bokskogar med vitsippor och orkidéer. Hagar där Fyleån slingrade bredvid de höga alarna. De skyddande åsarna med sina porlande vårbäckar. Bofinkar, talgoxar,
sädesärlor, glador och en stor fågel som kunde ha varit en stork, men troligtvis var en häger.

20140407-060635.jpg
– Varför har jag aldrig varit här tidigare – när det är så nära?
– Din mormor och morfar körde alltid hit eftersom Gunnar var från Baldringe. Mor var så trött på de här platserna. Men vi firade mors dag i grustaget en gång. Det ligger här uppe. Men du var inte så gammal så det kan du nog inte minnas.
Jo, mina minnen är klara. En vårdag med filtar och massor av kakor. Alla fem systrarna med familjer var samlade. Min kusin Carina och jag leker på branterna och jag hittar en silversked.

Vi parkerar cyklarna vid den rostiga skylten som förbjuder tillträde. Varken skylten, bommen eller de stora stenblocket är svåra att ta sig förbi.

Nu växer det gran och tall längs slänterna – men det finns en känsla på platsen som har stannat kvar i mitt minne.

20140407-061556.jpg
Där och då bara vet jag att det här också är en sån speciell dag som kommer lysa klart. Det är en trygg tystnad när jag fotograferar okända blommor. Vi går på vernissage i naturen och jag inser hur många likheter min älskade har med min far. Sidor som jag aldrig tidigare sett. Jo, kanske när jag som liten följde med i betstycket och far lärde mig namnen på Svinmålma, snärjmåra, Styvmorsviol och Veronika. Men idag hittar vi växter som ingen av oss kan namnen på.

20140407-062106.jpg
Far pekar ut gården där min morfar växte upp. Länge pratar vi om att det inte längre bedrivs jordbruk på de många arrendegårdarna under Högestad.

Efter uppförsbacken från Baldringe stannar vi i en skogsglänta. Far berättar att den märkliga grödan på fältet heter Fodermärjkål. Vi struntar i allemansrätten och bryter av en stam. Bladen smakar inget vidare – men stjälken (eller säger man stammen) har en svagt söt smak och en konsistens vi gillar.
Far har inget svar på frågan varför man Inte odlar märjkål som grönsak.

20140407-062603.jpg
När vi senare på kvällen är samlade och äter kvällsmat frågar far om jag minns Gunnar Perssons affär på Skolgatan. Och ja – det finns ett så tydligt minne av klinkergolvet, den genomskinliga kyldiskar och smaken av gröna grodor. Jag tror just att det är den där gröna grodan som har etsat sig fast i minnet.
Frågan leder till ett långt samtal om andelsmejerier, mjölkaskjutsar och livet på landet.

Det finns verkligen stunder som för alltid kommer lysa starkt i minnesbanken.